IPREN, IPREDator – en sammanfattning

Några konstateranden om Ipred/piratjägarlagen: 1. En IP-adress kan knappast ses som tillräcklig bevisning. IP identifierar en kopplingspunkt, ofta en router eller ett bredbandsmodem, men inte en person. 2. Utlämning av personuppgifter till privata bolag innebär kravbrev till privatpersoner. Så har det varit överallt sådana regler införts, och vi kan knappast vänta oss att det blir annorlunda i ...

Några konstateranden om Ipred/piratjägarlagen:

1. En IP-adress kan knappast ses som tillräcklig bevisning. IP identifierar en kopplingspunkt, ofta en router eller ett bredbandsmodem, men inte en person.
2. Utlämning av personuppgifter till privata bolag innebär kravbrev till privatpersoner. Så har det varit överallt sådana regler införts, och vi kan knappast vänta oss att det blir annorlunda i Sverige. Kravbreven följer ett mönster där målet primärt är förlikning. Man kan till och med säga förlikning till varje pris, eftersom man helst inte vill få fallen prövade i domstol. I mönstret ingår höga ersättningskrav, och hot om än högre, direkt ruinerande krav om det trots allt går till domstol. Ofta kombineras ”erbjudandet” om förlikning med korta tidsfrister. Tendensen är att folk betalar kravet av ren rädsla. Detta oavsett om de skulle ha kunnat vinna i rätten – eller värre, faktiskt anser sig oskyldiga.
3. Erfarenheten från de länder där motsvarande lagar införts, är att det inte har någon verklig effekt på illegal fildelning. I många fall har illegal fildelning fortsatt att öka med oförminskad hastighet och styrka.
4. Konsumtion av kultur och information har knappast minskat i och med fildelningen under det senaste decenniet. Däremot har konsumtionsmönstren förändrats. Vi betalar mer, men på andra sätt. Alla som tjänat pengar på upphovsrätt kommer inte fortsätta att göra det, eftersom villkoren förändrats – men detta är sant oavsett illegal fildelning eller inte, den brytpunkten är redan nådd.
5. Hittills har i princip inga av de pengar som krävts in hittat vägen till de ursprungliga upphovsmännen. Pengarna stannar hos juristerna och/eller upphovsrättsorganisationerna. Kraven som sådana innebär med andra ord inte att ”kreatörerna slutligen får betalt”.

Så med andra ord har vi en situation med ett tveksamt bevisläge, vilket leder till att de som skickar krav föredrar förlikning framför trassliga rättsfall. Samtidigt är styrkeförhållandena sådana att de flesta kommer betala ändå, skyldiga eller inte. Däremot kommer det inte ha någon effekt på den illegala fildelningen, som för den delen inte ens är farlig för de verkliga upphovsmännen – utan bara kräver anpassning. Kravpengarna i sin tur hittar aldrig vägen till kreatörerna.

Slutliga förlorare är de som utan att ha laddat ner själva ändå kommer att betala stora pengar för någon annans överträdelser.

Slutliga förlorare är de lagstiftare som får tampas med ett nytt prejudikat för lagstiftning. Ett prejudikat som säger att det är OK att skriva speciallagar för lobbyister.

Slutliga förlorare är de vars integritet överträds för kontroll av internetbeteende.

Slutliga förlorare är kreatörerna som inte får en krona av pengarna som kammas in, men som får klä skott för den bad-will det innebär att stämma sina egna kunder.

Slutliga förlorare är de samhällen som får en bromskloss i det digitala maskineriet, i den digitala friheten — ytterligare övervakning, censur och rädsla.

Slutlig förlorare är en kultur som överallt har ”no trespassing”-skyltar uppsatta.

Vinnarna är de lobbyorganisationer och jurister som kammar in kravpengar.

Är detta en god ordning?