Just another day

> The night is young, why are we so hung up
> in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

> And at the door she can’t say more
> than just another day
> and without a sound
> I turn around
> and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)