Den ljusnande framtid är vår

En dag vaknar jag upp och sätter på dagens första kanna kaffe. Medan vattenkokaren står och puttrar häller jag det beckmörka pulvret i min presso, häller på det bubblande vattnet och känner hur dofterna sprider sig i hela köket.

Där farsan en gång tog morgontidningen till bordet, så är min tidning digital på OLED flexible paper närmare bestämt. Stationen står i vardagsrummet, men vem behöver burken när man har skärmen?

Ubuntu 24.2 tickar som en klocka. Det fanns ju en tid när hårdvaru och mjukvarutillverkare inte stödde Linux och BSD, men efter att Microsoft gjort bort sig för tredje gången och till och med Jobs släppt OSX fritt, så var det inte längre en möjlighet. Jobs behövde inte längre systemet för att Apple skulle frodas, deras designers var så mycket mer i tiden än alla andra att de klarade sig utmärkt ändå.

MS dumpade faktiskt hela OS-marknaden i sin affärsmodell, släppte koden så att alla kunde ge stöd åt gamla MS-program om de ville och satsade på webbtjänster och *nix kompatibla office-standalones. Från dominant till underdog, så fick de faktiskt en fräschör som de saknat i ett par decennier, kämpande mot Google som knaprat i sig nästan alla andra så var de tvungna att göra saker bättre.

Jag kollar rubrikerna, dubbelkollar med bloggtjänsterna om något spännande har hänt och passar på att kika på om det kommit några nya filmer.

Medan jag bläddrar igenom de senaste filmerna på Filmatica, de som tog över efter det att SF satt sin sista potatis, så dimper det ner ett par tre låtar via RSS till min musikspelare. Både fräck pop och skön jazz till morgonkaffet. Jag klickar OK, väl medveten om att åtta av de tio kronorna syndikeringstjänsten begär går till artisten. Det är väl inte mycket per låt jag tuggar i mig, men med fyra miljoner hushåll som vill spisa musik till morgonkaffet, så blir det väl en del i slutänden… Den ena låten var väl inte så jävla fräck, men det spelar ingen roll — you win some, you lose some.

Till slut hittar jag en thriller som verkar precis lagom suggestiv för att kittla nerverna på kvällskvisten. Jag markerar den för överföring till mediacentret, och passar på att cleara omsättningen på mitt kultkonto — de kallas ju tydligen så numera, kulturkontona, de virtuella plånböckerna för mikrobetalningar.

Hmmm, har jag bränt åttahundra på tre veckor? Får tydligen prata lite med slynglarna om att dra ner på non-stop-tittandet på playboy, eller vad nu tonåringar tycker farsans pengar skall användas till? Får fråga hur många låtar de dragit hem på sistone egentligen? Nog för att varje film bara kostar en tjuga att ta hem, varje låt några kronor, men det plockar på med två tonårsungar och två film- och musiksugna, bokslukande föräldrar… Nog för att det går att hämta prylarna gratis, det är ju mest syndikeringstjänsterna som kostar, men då får ju inte kreatörerna betalt. De skitsummorna får vi leva med helt enkelt, alla skall ju äta, även författare, musiker och skådisar.

Jag växlar över till sextiotummaren, för att få lite mer yta att jobba på. Det är ju både ett par webbprojekt som måste slutföras och en stor foto- och videosession som skall redigeras. Det blir lite pluttigt att pyssla med på tidningspapper. Webbprogramvaran är naturligtvis Open Source, det är det enda raka om man vill ha kvalitet idag. Vi diskuterar en stund via SkypeVX hur vi skall göra med återförandet av kod till projektet. En del pluggar har ju skapats och de måste rensas på kundspecifik kod och generaliseras för att kunna konsumeras av Webbprogramvarans andra användare. Kunden är naturligtvis införstådd, det finns inga utvecklare idag som går med på att lura communityn på fungerande kod — det blir alltid en kompromiss där man inte lämnar ifrån sig affärsidén men delar med sig av koden, efter lansering naturligtvis.

Jag surfar över till Adobe, som fick välja mellan konken eller byte av affärsmodell 2014, loggar in på Photoshop Creative Collaboration Centre, och kollar av att alla projekt ligger färdiga för leverans och att alla subversions är korrekt avslutade. Det är bra att städa innan man drar igång något stort nytt projekt.

Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.

Filmbolagen insåg nästan samma sak, och bara en aning senare. När folk ledsnade på att glo på reklam på TV, så gick de över till att hämta film — med sådan omsättning behöver man knappt ta betalt. Den enda upphovsrätten som är intressant då är att ingen annan försöker sälja ens produkt utan att betala för sig. Hur någon nu skulle kunna göra det, när det går att hämta gratis och det enda legitima skälet att få betalt är att man skapat filmen — eller företräder den som gjort det.

Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.

Faktum är att kultur-, mjukvaru- och informationstjänster blev så viktiga för ekonomin, att de närmast på egen hand vände vad som såg ut att bli en av de längsta och jobbigaste lågkonjunkturerna. När förändringståget väl fick fart, så kom en boom-period som skapade en positivism nästan i klass med 1950-talets motsvarigheter.

Politikerna tog som vanligt längst tid på sig att fatta. Deras öron riktades mot anti-piratlobbyisternas munnar så länge, att de nästan missade tåget när hela diskussionen blev irrelevant. De predikade att det var fel att stjäla fortfarande när lobbyisternas ”skyddslingar” gjorde revolt mot sina lobbyister och advokater och steg som fågel fenix ur askan av sin egen död. Plötsligt belystes situationen som av en blixtfackla och det som avtecknades mot ljuset var organisationer som överlevt sig själva.

Dessutom, till råga på allt, så är den kommersiella piratindustrin död. De överlevde inte utvecklingen, de sista gick så långt att de försökte bomba The Pirate Bay. Det lyckades inget vidare, eftersom staten bjudit in TPB att ställa sina servrar i en av de få kvarvarande skyddområdena, så de kommersiella piraterna gick rakt in i ett gäng professionella soldater — vilket var mindre hälsosamt 😀

Uppdatering: Även XOR fabulerar om framtiden, utifrån ett mer tekniskt perspektiv — men vissa saker är slående i sin likhet… XORs inlägg är i sin tur en reaktion på OpenForce inlägg, som utmanar efter att ha läst att Helena Mishel skulle på seminarium om hur IT ser ut om tio år…..

Uppdatering 2: Hade funderingar på att skriva en dystopi som kontrast, men West hann före. Läs och rys.

19 svar på ”Den ljusnande framtid är vår”

  1. Whaa? Kommerciell piratindustri? Den dog ju samtidigt som folk bytte sina modem mot ADSL eller (förhoppningsvis) bättre. Den så kallade piratindustrin har varit död i 10 år redan :b

  2. Kalle, den kommersiella piratkopieringen i Sverige har inte varit död i tio år, möjligen sex. Bredbandsgenomslaget kom först på den här sidan millennieskiftet, i alla fall om du pratar annat än sugrör. Internationellt lever den vidare, eftersom bredbandspenetrationen inte är lika hög. Däremot har du nog rätt i att kriminella syndikat inte längre räknar piratkopiering i sig som en vettig marknad. Förfalskning däremot, är fortfarande en gångbar marknad — där kvaliteten på skivor, omslag o.dyl är så bra att många tror sig ha köpt en originalprodukt.

    I storyn däremot, är det närmast fråga om artistisk licens — eftersom huvudpoängen är att kommersiell piratkopiering knappast är vänner till TPB och sällskap. Även dessa, i mån av existens, ser helst den gamla ordningen råda.

  3. Å vad jag längtar! Synd bara att jag om femton år, rent statistiskt sett, bara har fem år kvar att njuta av denna underbara framtid.

    Fast kanske åldringsforskningen kommit längre då, när naturligtvis medicinpatenten avskaffats, och all forskning sker i allmän, öppen regi, så kanske jag då har fått ytterligare några statistiska år på mig.

    Verkligt läcker framtidsvision, Marcus! Just vad vi behöver nu när mörkret verkar sänka sig över hela vårt globala samhälle. Tack!

  4. Jag ville ge en motbild i debatten, eftersom allt bara kört fast i — ”ni stjäl våra grejer”, ”nej vi kopierar”, ”ni tar maten ur munnen på oss”, ”nej det gör era förläggare” o s v.

    Visioner har en märklig kraft, det är något vi inte någonsin får glömma.

  5. Och glöm inte vilken oerhörd kraft visionärer har haft på mänskligheten ända sedan vi klättrade ner från träden och lärde oss att använda tummen!

    Det är visioner som gör att vi klarar av dagens dont (tm Gammel Dansk) utan att vi packar ihop fullständigt och bara ger upp, utan fortsätter att söka efter ljuset i slutet av tunneln.

    Keep up the good work, Marcus! Vi behöver så innerligt väl dig, och alla andra visionärer, så ge aldrig upp, you hear!

  6. Gör det, all text jag skriver på bloggen är CC-attribution. Vem som än vill får gärna dra iväg en kopia till valfri ledamot, jag kanske gör det själv — fast just nu skulle jag ha svårt att inte vara giftig om jag skrev till dem.

    Möjligen Karl Sigfrid då, men jag brändes rätt illa av min tilltro till Federley och Johansson — så min inställning just nu är närmast paranoid. För tillfället är det bara en handfull riksdagsledamöter som fortfarande har ”the benefit of doubt” i min bok, resten upplever jag som blåbär, nötter, förstockade, svekfulla, populister, kappvändare, fegisar eller på annat sätt direkt farliga.

    Det kan förändras till det bättre, men inte just nu.

  7. Jag tror att siffrorna som artisten får är grovt underdrivna. 70-30 till artistens fördel?
    När kopiering i princip inte kostar nånting och gränssnittet är användarbaserat borde det snarare ligga kring 99-1.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.