Jag vill inte ha fler CD-skivor i hyllan!

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags ”celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.

6 svar på ”Jag vill inte ha fler CD-skivor i hyllan!”

  1. Jag gillar skivorna 🙂
    Köper en hel del, fast sällan såna som kostar mer än en hundring. Men det är det ju mestadels dåliga skivor som gör ändå 🙂

    Hundra spänn är nog inte så tokigt mycket heller för en timmes musik, som kan avnjutas (och t.o.m. blir bättre) gång på gång. Jämför med ett biobesök. Samma pris, men det brinner starkt, intensivt och snabbt ut 🙂

  2. Jag kan tänka mig att betala en hundring för en skiva, inga problem där.

    Fast jag har hellre musiken på datorn. Dels är det inte ofta, i en barnfamilj, som jag har möjlighet att bänka mig framför en stereo och lyssna på en volym som passar anläggningen. Dels är jag ofta på språng och får ”stjäla” tid till att lyssna på musik. Det typiska är att jag lyssnar i headsetet till mobilen (köpte ett dyrare set lurar just därför), eller att jag lyssnar från datorn medan jag kodar.

    CD och DVD är dessutom ren förbrukningsvara när man har ett par illbattingar på 7 respektive 5 år. Inte så att de inte VET hur man gör, men det blir lätt fingeravtryck på skivorna, skivor som åker i golvet, skivor som glider mot golvet när barnet böjer sig ner för att plocka upp, skivor som böjs i 30-40 graders vinkel när de slits ur fodralen etcetera. Om jag orkade skulle jag rippa alla filmer bara för att slippa sura miner när de inte längre funkar som de skall. Musikskivor håller man tummarna för att de inte hackar.

    Det digitala formatet är helt enkelt mycket säkrare och mer praktiskt, med undantag för att jag en gång fått rädda en USB-sticka från att leka ubåt i badkaret, så är de långt mer motståndskraftiga mot barns upptåg — och det skall väl faen till om de lyckas repa en nätverksuppkoppling…

  3. En gång i tiden så fanns en hel industri kring kyla där man drog upp is från sjöarna under vintern och lagrade under halm för att sedan använda under den varma årstiden. Ska vi införa straffskatt på alla kylskåp för att dom har tagot bort denna industri?

    Och var har miljömedvetenheten tagit vägen när man från statens sida väljer den miljöförstörande
    CD och DVD industrin till nackdel för den ekologiska digitala?

    Tack vare den digitala revolutionen kan vi i framtiden få slippa alla konstgjorda band där ingen kan sjunga och med plagierade låtar då det är LIVE musik som gäller dvs vi har gått i en cirkel och är tillbaka till 1880!

  4. Håller med fullständigt. Digitala analfabeter är vad både skivbolagsdirektöerna och politikerna är. Om de hade kompetens och mod nog att förändra och utveckla sin affärsidé i takt med utvecklingen av resten av världen och inte var så förbannat giriga hela jävla tiden skulle skivbolagen lätt kunna överleva. Det är så frustrerande och skrattretande hur det i media ges bilden av att det är upphovsmannen som är ”offret för fildelning” och att vi som laddar ner låtar på internet snor av denne. Om det är nån som förlorar pengar på fildelning är det möjligtvis skivbolagen (inte så mycket som de uppskattar men visst förlorar dem med största asannolikhet en smärre summa pengar på grund av fildelningen) men de är inte ”offer för fildelningen”, de är ”offer” för en ny tid som de inte har kunnat anpassa sig till. Förhoppningsvis dör de feta, giriga svinen, även kända som skivbolagsdirektörer och deras bolag, ut.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.