Spegelbilder

En dag i september grimaserade jag i spegeln, du vet som man gör när man skall komma åt någon del av ansiktet att misshandla med vassa naglar. Plötsligt blev jag alldeles stilla, för jag såg något jag inte hunnit med att lägga märke till tidigare. Under ögonen uppstod fåror. Det gör det ju alltid när man grimaserar, men där fårorna en gång varit som vågor på vattnet påminde de nu mest om plogfårorna på en vårfrusen åker.

Jag brukar alltid säga att jag inte har något problem med att åldras, att jag tog mina ålderskriser i tjugofemårsåldern och är klar med dem. Jag har inte känt något plötsligt sug att köpa en Harley, och tatuerad är jag redan så det skulle inte vara något nytt. Den enda åldersångest jag egentligen bär, om det är en ångest eller insikt, är att jag skaffat gymkort på gamla dar.

I spegeln såg jag plötsligt att jag inte längre är arton, vad än min hjärna vill försöka påstå och min libido vill göra gällande.

Ett leende sprack upp på mina läppar. Kanske en aning vemodigt, men inte alltför mycket av den varan heller. Med ålder kommer en slags säkerhet som inte bygger på prestige, en slags trygghet med sig själv som bräcker konflikträdsla utan att därför söka konflikt. En acceptans och brist på panik, förutsatt att du lyckas spräcka ålderskriserna och ta dig förbi dem så att du kan ankra upp i din egen person.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva säga att det var bättre förr, att mitt minne inte lurar mig att sortera bort det som inte var bra. Den bästa tiden är nu, och ännu bättre skall det bli.

Faktum är att mycket var sämre förr. Världen var farligare om än mer förutsägbar. Attityderna var i viss mån hämtade från stenåldern, och förändringen från då till nu inom vissa områden är närmast häpnadsväckande. Idag är livet för homosexuella bra mycket enklare än bara för tjugofem år sedan, backar man mer sågs de som sjuka. Min generation är mer jämställd än mina föräldrars, mina yngre syskons familjer kommer vara mer jämställda än min generations, och mina barns än mer än så.

Jag växte upp under atomparaplyet, ständigt halvmedveten om att mänskligheten kunde stå på randen till utrotning på grund av en missuppfattning eller annat dumt misstag. Militanta grupper som Baader Meinhoff sa adjö till sin mänsklighet, när deras förbittring över samhället och den behandling de fick utstå fick dem att ta till mord som motåtgärd. De hade sällskap av Rote Armee Fraktion, Action Dirècte, IRA, ETA, PLO och en hel bunt andra vars frustration över verkligheten övergick i våld. Flygplansrutter lades alltför ofta om till Kuba, Libyen och andra intressanta resmål oavsett ursprungsdestination. Politiska mord var vardag, liksom bombningar. Maffian tycktes ha hegemoni i Italien, i så hög grad att ärliga politiker hade förväntade livslängder liknande första världskrigets piloter.

Trots det, och trots IB-affärer och annat otyg, så var västvärldens främsta tjusning framför alternativen dess frihet. Det och grundläggande respekt för rättssäkerhet, integritet, demokrati och yttrandefrihet. Till och med de fredsrörelser som senare visat sig infiltrerade och finansierade från Moskva hade friheten att säga sitt.

Dagens konflikter är balkaniserade jämfört med den tidens centralstyrda kalla krigs-konflikter, men i grund och botten är de inte farligare. Nutidens terrornätverk är inte mer fanatiska än dåtidens. Bättre rustade, ja; bättre tränade, kanske — men överlag skiter den som dör i ifall bomben som spränger en i smulor har preparerats av någon från Nordirland, Tyskland, Libanon eller Afghanistan. Bilderna från London var starka, när äldre gubbar och gummor var mer arga än rädda. De lät sig inte kuschas, de hade överlevt såväl blitzen som IRA, så vad var Al Quaida?

Kom inte och försök skrämma mig med terrorism eller andra så kallade yttre hot! Hur verkliga dessa än är, så är de inte värre än vad vi redan överlevt. De är inte tillnärmelsevis motivation nog att lägga locket över vårt öppna samhälle, kartlägga dess innevånare, röja våra hemligheter och snoka i vårat privatliv.

Skillnaden nu och då, är att idag så finns förutsättningar för en mycket högre grad av kontroll från samhällets sida. Samma processorkraft som revolutionerat vår kommunikation, vår mediekonsumtion och vårat arbetsliv fungerar alldeles utmärkt för att revolutionera möjligheterna att kartlägga oss och våra liv. Det finns inga tekniska hinder, hindren är bara politiska, legala och sociala — och som alla sådana ”mjuka hinder” kräver de ständig vaksamhet.

Det är dags att våra politiker inser vad som hänt. Att den tekniska kapaciteten sprungit ifrån den politiska medvetenheten. Att demokrati, frihet, integritet och öppenhet är helt avhängigt på ständig vaksamhet. Den politiska makten i fria länder har klarat sig utmärkt under hela den moderna historien utan total kontroll. Bara för att total kontroll nu är möjlig innebär det inte att den är önskvärd.

Annars kommer jag att bli tvungen att säga att det var bättre förr, och jag har inte lust att bli gubbe riktigt ännu.