Ett ganska typiskt tecken på att en organisation blivit för stor, klumpig och diffus för sitt eget bästa, är när onödiga beslut kommer fram och drivs igenom utan verklig eftertanke. Något skall ju alla dessa korridorspringare sysselsätta sig med för att försvara sitt existensberättigande. Det är samma sak oavsett om det är internationella storföretag ...
Ett ganska typiskt tecken på att en organisation blivit för stor, klumpig och diffus för sitt eget bästa, är när onödiga beslut kommer fram och drivs igenom utan verklig eftertanke. Något skall ju alla dessa korridorspringare sysselsätta sig med för att försvara sitt existensberättigande. Det är samma sak oavsett om det är internationella storföretag det rör sig om, eller beslutande församlingar och administrativa centra.
Senast ut på banan i den arbetsterapiverkstad för politiker, som EU tycks ha bestämt sig för att bli, är ett förbud mot glödlampor.
Jag har personligen inget emot alternativen. Faktum är att av fjorton takbelysningar i vårat hem, är i nuläget nio bestyckade med lysrör eller lågenergilampor. Av övriga sju armaturer är motsvarande siffra fyra. Trots det ställer jag mig frågande.
Den helt vanliga glödlampan producerar två saker, ljus och värme, vilka för oss svenskar är minst sagt positiva under den mörka kalla halvan av året. Lågenergilampan producerar samma saker fast med ett annat förhållande mellan ljus och värme — så mycket mer magiskt än så är det inte. I den mån lamporna producerar värme, så gäller samma kalkyler som vi vilken eluppvärmning som helst. Det är inte alltid det bästa sättet att värma sitt hem, men inte heller nödvändigtvis det sämsta.
Det man vinner med lågenergilampor, förutom att man inte i samma grad eluppvärmer hemmet, är längre livslängd — fast oftast bra mycket mindre otrolig sådan än reklamen påstår. Det man förlorar å andra sidan är en jävla massa pengar, eftersom de är dyra som skjortan och byxorna, möjligheten att obehindrat använda dimmer, samt en relativt ren och väl utprovad produkt.
Lågenergilampor är än så länge relativt skitiga skapelser. De är fulla av kvicksilver och annat otyg, och hör hemma i elavfall/riskavfall, ungefär som moderna batterier.
Det som är allra mest frånstötande med förslaget är dock klåfingrigheten, eftersom den som vanligt kommer få ”oförutsedda” konsekvenser.
En sådan konsekvens är att utvecklingen på området kommer bromsa, eftersom lågenenergilamporna förlorar sin hårdaste konkurrent. Fram till nu har det hänt en hel del i prissättning, livslängd, ljustemperatur och allmän pålitlighet — men vi är tydligen nöjda nu, eftersom vi slänger en skiftnyckel i utvecklingsmaskineriet.
En annan sådan konsekvens är miljömässig, eftersom ett fungerande pantsystem fortfarande väntar på att se dagens ljus. Vissa handlare tar emot lamporna, och vissa återvinningsstationer klarar av att hantera problemet — men en oerhört stor del av lamporna åker ut med de vanliga soporna. De ser till att även nästa generation blivande mammor kommer varnas för att äta för mycket insjöfisk från våra vatten.
Hade den alltid så hatade ”marknaden”, fått ta hand om problemet, så hade utvecklingen fortsatt. Självklara krav hade ställts på tillverkare och utvecklare att komma med allt renare, bättre och billigare produkter om de vill sälja något.
Fast det förstås, då hade ju någon EU-politiker, lobbyist eller funktionär funnit sig sysslolös.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
Arbetsterapi för regleringsivrare — förbjud glödlampor
Ett ganska typiskt tecken på att en organisation blivit för stor, klumpig och diffus för sitt eget bästa, är när onödiga beslut kommer fram och drivs igenom utan verklig eftertanke. Något skall ju alla dessa korridorspringare sysselsätta sig med för att försvara sitt existensberättigande. Det är samma sak oavsett om det är internationella storföretag det rör sig om, eller beslutande församlingar och administrativa centra.
Senast ut på banan i den arbetsterapiverkstad för politiker, som EU tycks ha bestämt sig för att bli, är ett förbud mot glödlampor.
Jag har personligen inget emot alternativen. Faktum är att av fjorton takbelysningar i vårat hem, är i nuläget nio bestyckade med lysrör eller lågenergilampor. Av övriga sju armaturer är motsvarande siffra fyra. Trots det ställer jag mig frågande.
Den helt vanliga glödlampan producerar två saker, ljus och värme, vilka för oss svenskar är minst sagt positiva under den mörka kalla halvan av året. Lågenergilampan producerar samma saker fast med ett annat förhållande mellan ljus och värme — så mycket mer magiskt än så är det inte. I den mån lamporna producerar värme, så gäller samma kalkyler som vi vilken eluppvärmning som helst. Det är inte alltid det bästa sättet att värma sitt hem, men inte heller nödvändigtvis det sämsta.
Det man vinner med lågenergilampor, förutom att man inte i samma grad eluppvärmer hemmet, är längre livslängd — fast oftast bra mycket mindre otrolig sådan än reklamen påstår. Det man förlorar å andra sidan är en jävla massa pengar, eftersom de är dyra som skjortan och byxorna, möjligheten att obehindrat använda dimmer, samt en relativt ren och väl utprovad produkt.
Lågenergilampor är än så länge relativt skitiga skapelser. De är fulla av kvicksilver och annat otyg, och hör hemma i elavfall/riskavfall, ungefär som moderna batterier.
Det som är allra mest frånstötande med förslaget är dock klåfingrigheten, eftersom den som vanligt kommer få ”oförutsedda” konsekvenser.
En sådan konsekvens är att utvecklingen på området kommer bromsa, eftersom lågenenergilamporna förlorar sin hårdaste konkurrent. Fram till nu har det hänt en hel del i prissättning, livslängd, ljustemperatur och allmän pålitlighet — men vi är tydligen nöjda nu, eftersom vi slänger en skiftnyckel i utvecklingsmaskineriet.
En annan sådan konsekvens är miljömässig, eftersom ett fungerande pantsystem fortfarande väntar på att se dagens ljus. Vissa handlare tar emot lamporna, och vissa återvinningsstationer klarar av att hantera problemet — men en oerhört stor del av lamporna åker ut med de vanliga soporna. De ser till att även nästa generation blivande mammor kommer varnas för att äta för mycket insjöfisk från våra vatten.
Hade den alltid så hatade ”marknaden”, fått ta hand om problemet, så hade utvecklingen fortsatt. Självklara krav hade ställts på tillverkare och utvecklare att komma med allt renare, bättre och billigare produkter om de vill sälja något.
Fast det förstås, då hade ju någon EU-politiker, lobbyist eller funktionär funnit sig sysslolös.
Detta inlägg är publicerat i Blandat och taggat EU, miljö, regleringar, regleringsiver. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.