En riktig liberal om FRA

Hos Lars-Erick Forsgren kan man läsa två gästinlägg från Hans Lindblad. Hans är en liberal folkpartist av den gamla skolan, den som fortfarande minns Adolf Hedin, Waldemar Svensson med flera tongivande liberala personligheter. Denna inriktning har inte glömt bort att liberalernas raison d’ètre är den enskilde individens, mot byråkrati, statsmakt och andra med makt att sätta sig över individens rättigheter.

Från den första artikeln:

> *Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, **men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen** eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.*
>
> Men om det uppkommer helt *nya omständigheter*, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, *men det argumentet kan inte användas i den här frågan*.
> Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
> Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
>
> Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
>
> **Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars**

Lindblad berör indirekt den sak som förvånade mig mest när frågan kom upp på tapeten: Hur kan det gå så mycket prestige i en fråga allianspartierna faktiskt aldrig drivit tidigare? Hur kan det komma sig att man drar på sig så mycket ilska och en svekdebatt över en fråga där man tidigare varit negativ?

För mig har det känts fullkomligt oseriöst. Som om frågan fått eget liv, helt skiljt från ifall den går i linje med alliansens politik eller inte, helt skiljt från ifall det egentligen är bråttom eller viktigt.

Lindblad berör också ämbetsmannavälde och myndighetsarrogans:

> Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
>
> Så kan man inte ha det i en demokrati.
>
> Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
>
> Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel – det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.

Han konstaterar att det är närmast riskfritt för en myndighetschef att blåljuga parlamentariker rakt upp i ansiktet. JO, med flera kontrollinstanser tycks inte ens vara medvetna om problemet. Det är ett obehagligt påstående, men ett jag mycket väl tror kan vara sant.

Lindblad ställer sig i den andra artikeln frågande till veteranernas tystnad:

> …det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.
>
> Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.
>
> Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?

Och ifrågasätter också de påtryckningsmetoder som använts:

> Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.
>
> **Hylla kritikerna**
> Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.

En sak Lindblad berör, och som slagit mig om och om igen, är allt plåster och allt bandage som virats kring lagen. Det kan tyckas som en ganska förmätet konstaterande. Med tanke på alla krav jag och andra ställt på förändringar av lagen, borde vi kanske inte klaga på alla försiktighetsåtgärder?

Tyvärr borde just det faktum att lager på lager med ”integritetsskyddande åtgärder” virats runt lagen göra även de mest förhärdade misstänksamma. Om lagen var ofarlig skulle åtgärderna inte behövas, men om åtgärderna behövs så är lagen helt tydligt ganska riskabel — och i så fall är det absurt att den inte föregåtts av en bred parlamentarisk utredning.

Vrider och vänder man på allt, så börjar man känna sig som Joseph Heller — det känns absurt och det får det att svindla.