Arkiv för september, 2008

Jag har nog sagt något i förbifarten om chimären i den säkerhet FRA säger sig kunna ge oss. Jag har däremot inte lyckats formulera det så träffsäkert som Jan Kallberg gjorde i Expressen i början av augusti:

Efter 11 september var den första lärdomen att elektronisk övervakning, det som FRA står för, är helt verkningslös när det verkligen gäller. De enda som hade anat vad som var på gång var några flyglärare som tyckte att de hade suspekta elever. Terroristerna hade lyckats få ett tjugotal personer in i USA, finansierat dem, placerat ut dem och koordinerat attacken utan att det lyste en enda röd lampa inne på NSA (FRA:s amerikanska motsvarighet). Förövarna av attacken 11 september hade kunnat röra sig fritt i det amerikanska samhället eftersom man före 11 september trodde att de stora superdatorerna skulle snappa upp om något var på gång. Vilket som vi vet aldrig inträffade.

Det finns en otrolig övertro på teknokratiska lösningar. FRA/NSA och liknande bara måste ju vara effektiva med sådan datorkraft och sådana resurser. Men det är i praktiken lika effektivt som att försöka hindra rån genom att sätta upp väl synliga övervakningskameror. Dels är det ineffektivt helt enkelt för att man oftast inte ser något förrän skadan redan är skedd. Dels är det ineffektivt därför att det skapar ett mindset av att vara skyddad, vilket nästan automatiskt tubbar på andra försiktighetsåtgärder och vanligt enkelt folkvett.

(more…)

Min laptop är död. HP har faktiskt lovat väcka den från dödsvilan utan kostnad, men jag är inte mobil på ett par veckor. Eller snarare… jag VAR inte mobil, för jag har köpt en leksak jag sneglat på länge.

Jag kan naturligtvis motivera den som arbetsredskap, ett väldigt praktiskt sådant när det egentligen inte finns anledning att släpa på tre och ett halvt kilo laptop-monster. Men då skulle jag nog inte riktigt tala sanning — för ur rent praktisk synvinkel kan jag klara mig utan den.

Jag talar om min nya lilla eee-pc, min 901a. Den har världens minsta tangentbord, som kräver mer än bara lite tillvänjning, den är överhuvudtaget så förbaskat liten att den känns smått overklig. Den är inte heller ens tillnärmelsevis det snabbaste jag hanterat, snarare på 2003-2004 års nivå — men trots det är jag förälskad.

(more…)

HAX, Christian Engström.

Min HP laptop är döende. Kanske är den katolsk, då det verkar som om den håller på att få sista smörjelsen.

Den blev inte så gammal, tretton månader från inköp till dödsrosslingar — enda hoppet står till ett moderkortsbyte. Reparatören ställde sig dock frågande till om det är någon mening, eftersom den har ett medfött fel som gör att problemet med all sannolikhet kommer tillbaka innan man vet ordet av.

Så för tillfället har jag fått damma av min stationära, som får verka som stand-in till dess reparations och försäkringsfrågor är utagerade. Den är direkt stenålder jämfört med de senaste generationerna, men hostade troget igång och fyller sina uppgifter trots begynnande artros och andra krämpor.

(more…)

Seent, sent på natten. När alla rediga människor gått och lagt sig, så avslutar jag ett arton timmars arbetspass.

Jag går för att greja en sista kopp kaffe. Det blir en bra sängfösare för en kaffetunna som utvecklat en sån resistens mot koffein att han inte ens märker av ett halvdussin red bull.

Jag kommer med kaffekoppen i handen, och ser att picasas skärmsläckare gått igång. Den körde på den externa mer färgäkta panelen, som jag kopplat in eftersom jag suttit och designat och behövde mer yta och bättre färger. Mitt i ett bildbyte så ser det ut som när digitaltv får hicka och man får en trasig bild. Ett par sekunder senare startar laptoppen om helt spontant.

Nåja, det händer ju inte så ofta att jag blivit van, men det händer allt som microsoft varit i närheten av förr eller senare. Fast ögonbrynen håller på att leta sig upp förbi den plats där mitt hårfäste brukade vara, för skärmen ser fördjävlig ut. Vertikala streck i primärfärgerna rött, grönt och blått — så tunna att jag inte mer än kan anta att det är subpixlarna som tänds en vertikal rad i taget. Sen vitnar bilden, svartnar, vitnar, blir streckad — nu börjar jag bli så smått orolig.

(more…)