Jag befinner mig för tillfället i bushen utanför Västervik. Igår när vi anlände, så satte jag mig ner med den lokala blaskan - Västervikstidningen - som ibland kan vara riktigt bra.
Den här gången blev jag inte besviken, för ledaren var både kort, koncis och väldigt träffande i sin analys av det senaste sammanbrottet i ...
Jag befinner mig för tillfället i bushen utanför Västervik. Igår när vi anlände, så satte jag mig ner med den lokala blaskan – Västervikstidningen – som ibland kan vara riktigt bra.
Den här gången blev jag inte besviken, för ledaren var både kort, koncis och väldigt träffande i sin analys av det senaste sammanbrottet i WTO:
För många framstår nog rapporter om svält, krig och annat hemskt på jorden som värre nyheter, men då har man inte klart för sig att mycket av sådant beror just på frånvaron av de system för friare handel som WTO vill främja.
Det här förstår inte många anti-globalister. De säger sig stå för motståndet mot den globala korporativismen, för rättvisa och schysstare villkor för tredje världens folk. Men det är inte bara vi västerlänningar som blir rikare av frihandel. Tvärtom skulle verklig frihandel ge mer till tredje världen än hela vårt sammanlagda bistånd. Att det dessutom skulle vara som ordspråket om att ge bort en fisk, eller lära någon fiska, är kanske till och med viktigare än faktiska kortsiktiga summor.
Det finns en utbredd rädsla för frihandel:
Vi har sett det här dramat tidigare och det följer hela tiden samma smärtsamma logik: alla, såväl politiker som näringsidkare över huvud taget, vet att frihandel på sikt är bäst för alla parter. Det är det säkraste sättet till stegrat välstånd för alla inblandade. Problemet är att det kräver omställningar för vissa. Att ett land öppnar sig för konkurrens innebär ett inflöde av billigare varor för konsumenterna som då får mer kvar i plånboken och förbättrar landets ekonomi genom stärkt köpkraft och sparande. Men för de inom den bransch som ”drabbas” blir tiderna förstås bistrare, och där vet förstås fack och arbetsgivare att gå samman för att förhindra sådana reformer inom just deras gebit. Det måste alltid vara någon annanstans.
Man skulle lätt kunna fara ut i ovett mot EU här, med dess vansinniga regler för protektionism utåt — något som är minst lika utmärkande som den fria inre marknaden. Fast för att vara ärlig, så har inte vår helyllesvenska inställning till det hela något att hänga i julgran det heller.
Alla vet om detta när ridån går upp. Och i sista akten har så gott som alltid nationella särintressen någonstans ändå fällt avgörandet och bringat alla förhoppningar på fall.
Resultatet av sammanbrottet är tillräckligt illa för oss själva. Utslaget över hela befolkningen blev vi just ett par tusen fattigare per år och hushåll. Fast jämfört med tredje världen, så är det en storm i ett vattenglas. För de länder vars ekonomiska välstånd i stort hänger på att vi inte exportsubventionerar de varor vi exporterar till dem och samtidigt sätter skyhöga spärrar på de varor vi importerar, så är det en regelrätt katastrof. Det hela blir inte mindre tragiskt av att det är en katastrof de vant sig vid — skall vi någonsin få en rättvisare värld, så är frihandel den enda i längden hållbara vägen att gå.
Kolla fyra minuter in i det här klippet, så får ni se hur enkelt och svårt det är.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
Litet guldkorn om frihandel i Västervikstidningen
Jag befinner mig för tillfället i bushen utanför Västervik. Igår när vi anlände, så satte jag mig ner med den lokala blaskan – Västervikstidningen – som ibland kan vara riktigt bra.
Den här gången blev jag inte besviken, för ledaren var både kort, koncis och väldigt träffande i sin analys av det senaste sammanbrottet i WTO:
Det här förstår inte många anti-globalister. De säger sig stå för motståndet mot den globala korporativismen, för rättvisa och schysstare villkor för tredje världens folk. Men det är inte bara vi västerlänningar som blir rikare av frihandel. Tvärtom skulle verklig frihandel ge mer till tredje världen än hela vårt sammanlagda bistånd. Att det dessutom skulle vara som ordspråket om att ge bort en fisk, eller lära någon fiska, är kanske till och med viktigare än faktiska kortsiktiga summor.
Det finns en utbredd rädsla för frihandel:
Man skulle lätt kunna fara ut i ovett mot EU här, med dess vansinniga regler för protektionism utåt — något som är minst lika utmärkande som den fria inre marknaden. Fast för att vara ärlig, så har inte vår helyllesvenska inställning till det hela något att hänga i julgran det heller.
Resultatet av sammanbrottet är tillräckligt illa för oss själva. Utslaget över hela befolkningen blev vi just ett par tusen fattigare per år och hushåll. Fast jämfört med tredje världen, så är det en storm i ett vattenglas. För de länder vars ekonomiska välstånd i stort hänger på att vi inte exportsubventionerar de varor vi exporterar till dem och samtidigt sätter skyhöga spärrar på de varor vi importerar, så är det en regelrätt katastrof. Det hela blir inte mindre tragiskt av att det är en katastrof de vant sig vid — skall vi någonsin få en rättvisare värld, så är frihandel den enda i längden hållbara vägen att gå.
Kolla fyra minuter in i det här klippet, så får ni se hur enkelt och svårt det är.
Detta inlägg är publicerat i Allmänt fribasande, Dagsfrågor, Media, Politik och taggat det glokala samhället, frihandel, handel, handelshinder, internationell politik, kapitalism, politisk feghet, rättvisa, tredje världen, WTO. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.