Vaddå klassresa 2010?
Catti Ullström romantiserar 68-rörelsen som slagträ i skoldebatten.
Jan Björklund kan snacka hur mycket skit han vill om 68-rörelsen, för mig kommer den alltid att symbolisera den tid då så många vägrade rätta sig och den generation arbetarklassungdomar som likt mina föräldrar vägrade vara sämre än överklassens och medelklassens barn.
Ursäkta Cattis, men det där är rena dumheterna. 68-rörelsen bestod till övervägande del av medel- och överklassungdomar som poserade som arbetarklass. Tokkommunisten i filmen “Tillsammans” är så förbannat rolig just för att han var så tidstypisk. Det var inte arbetarungdomar du typiskt hittade i de extrema vänsterrörelserna, det var övervägande alienerade brats som gjorde revolt mot sina föräldrars ideal — ju mer extremt, desto bättre.
Jag läste en gång en artikel som använde matematik för att illustrera politik och skola. Jag hittar den inte nu, så jag får vinga den bäst jag kan (om någon har artikeln, hojta till):
Traditionell matematik: Kalle köper fem äpplen från sin granne för två kronor och tre äpplen från Lisa för en och femtio. Han säljer äpplena på torget för fem och femtio. Hur mycket pengar får han över när han räknat bort vad han betalat grannen och Lisa?
68-matematik: För att överleva säljer Kalles granne FEM äpplen till Kalle till underpriset två kronor. Även Lisa blir utnyttjad, men är lite lyckosammare och säljer TRE äpplen till Kalle för en och femtio. Kalle tar äpplena som de odlat i sitt anletes svett och säljer dem på torget för fem och femtio. Hur mycket PROFITERAR han på affären? Stryk under ordet PROFITERAR. Fundera kring skillnaden mellan den som producerar maten och de mellanhänder som skor sig på produktionen. Varför är det så? Vad innebär det för de arbetare som slutligen köper äpplena? Utveckla analysen och ta gärna med olika politiska tänkares perspektiv på mellanhavandena.
70-talets nya matematik: Kalles granne har fem äpplen, ringa in fem äpplen i figur 1. Lisa har tre äpplen, ringa in tre äpplen i figur 1. Ringa nu in alla äpplena i figur 1. Kalle får fem och femtio när han säljer äpplena, han betalar lisa en och femtio, ringa in en och femtio i figur 2. Han betalar grannen två kronor, ringa in två kronor i figur 2. Ringa in de pengar som blev kvar i figur 2, de är Kalles! Skriv några ord och berätta vilka frukter du tycker bäst om.
80-talets matematik: Kalle köper fem äpplen från grannen för fyrtio öre styck, och tre från lisa för femtio öre styck. Han säljer äpplena på torget för totalt fem och femtio, hur mycket VINST gör han? Stryk under ordet VINST.
En och annan ur den traditionella arbetarklassen hittade faktiskt in i akademikernas värld och gjorde en klassresa, men det var knappast 68-generationens förtjänst. Snarare berodde det på att vi under ungefär ett sekel haft en ekonomisk tillväxt som saknade motstycke i svensk historia — och hade inte politikerna utnyttjat tillfället till att måla in oss i världens mest kostsamma välfärdssamhälle, så hade vi kanske fortfarande legat i topp tre i välståndsligan. Då hade fler haft råd att göra samma klassresa.
Konsekvensanalysen av hur utopiska reformer skulle påverka samhällets ekonomiska och sociala dynamik fick stå tillbaka för “de höga idealen”. Konsekvenserna kan däremot skönjas i artiklar som “Carlsson drev en dåraktig politik” av Kjell-Olof Feldt.
Det var 68-rörelsens protester som beredde vägen för den dumhetens politik som dagens sossar blir längtansfullt och sentimentalt nostalgiska över. Skattetrycket gick från högt till astronomiskt, statens åtaganden från stora till nästan allomfattande. Samhällets dynamik frös fast, vilket innebar att så gott som alla klassresor uppåt hade stora inställt-skyltar hängande över sig.
När det sen började knaka, så hade man inte förståelse för ekonomiska realiteter, varken till höger eller vänster, och avreglerade sporadiskt och på ett ofta korkat sätt.
68-rörelsen var på många sätt charmig. Ny radikal musik, uppluckrad sexuell moralism, ifrågasättande av krig och nationalism, sökande efter alternativ — det fanns mycket som inspirerade. Tyvärr gick den bort sig i KP(r), MLK, KFML, Maos lilla röda, Kapitalet, självkritik och diverse andra rörelser, tankegods och avarter som i högre eller mindre grad hyllade i grunden totalitära ledare och system.
Det vi behöver är inte en ny 68-generation. Det vi behöver är en politik som skapar tillräcklig dynamik ekonomiskt och socialt för att se till att skomakaren inte alltid blir vid sin läst. Det går inte att uppnå med flumskola, en statiskt låst arbetsmarknad, ett högskattesamhälle och en alltför stor samhällsbyråkrati — allt fenomen som 68-generationen varit med och bidragit till.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om 68-rörelsen, radikalism, reformer, samhällsdynamik, sossenostalgi, stagnation, utopi, välfärd, välstånd.Tags: 68-rörelsen, radikalism, reformer, samhällsdynamik, sossenostalgi, stagnation, utopi, välfärd, välstånd
Inlägg
24/7 -2008 klockan 8:25
Det där var bra skrivet!
24/7 -2008 klockan 14:46
Nu skriver jag i och för sig inte om något annat än mina föräldrars uppväxt. Att min mamma som växte upp i pigrum fick ta examen som först i min släkt och att min pappa som kom från en fabriksarbetarsläkt gjorde detsamma. Det kan knappast räknas som ett “slagträ i skoldebatten”. 70-talet var en tid då många gjorde klassresor och sedan dess har de slutat upp. Sen kan man diskutera vad det berott på att klassresorna slutat ske, och det är nog flera saker. För mina föräldrar hade det varit direkt omöjligt att göra klassresa utan 60-talets skolreformer, och de hade troligen inte vågat om det inte vore för 68-optimismen. Om man tittar på den dokumentär jag hänvisar till, tycka vad man tycka vill om josefsson, är det rätt uppenbart att optimism och självförtroende saknas bland de unga på fel sida av älven. Det är ju mest det jag vill komma åt. Reformism och samhällsoptimism även bland arbetarklassens unga saknas. Tron på att vi kan bättre och att vi ska förändra. Den saknas hos dagens arbetarklass unga, och delvis inom vänsterrörelsen.
Att du och Ingerö sen inte håller med är ju rätt väntat. Och annat vore förstås märkligt. Men säg inte att det var ett inlägg i skoldebatten, för det var det faktiskt inte. Det handlade om socialdemokratins och socialismens uppdrag. Rätt ska vara rätt.
//Catti
25/7 -2008 klockan 23:49
Fair enough.
Det jag reagerade på var det jag upplevde som en okritisk hyllning till 68-rörelsen. Jag själv växte upp mitt i den proggvåg som följde under sjuttiotalet.
För mig framstår stora delar av 68-aktivisterna som nyttiga idioter. Deras aktivism togs till intäkt för att ta “nästa steg” i det myrdalska folkhemmet. Efter -68 ser vi hur välfärdssamhället tänder nästa raketsteg. Det vi skapade därefter var ett system vi inte hade råd att hålla oss med.
Astrid Lindgrens Pomperipossasaga var ett tecken på att något höll på att gå snett. Något var definitivt fel, när skatten blev högre än inkomsten på delar av hennes intäkter.
Senare har vi sett andra tecken på problemen som började under den perioden. Till exempel så var det så under åttiotalet och även senare, att en del nybyggen blev så dyra på grund av regleringarna i bostadsstandarden att få hade råd att flytta in utan subventioner.
Studiemedelsreglerna blev så kostsamma att de försämrats undan för undan till dess att det idag på många sätt är smartare att finansiera via bank.
Sjukförsäkringen utformades på ett sätt som, oavsett det sympatiska i den, fick oss att bli ett av världens sjukaste folk — i ett av världens friskaste länder.
Stora grupper i flera generationer ungdomar har sedan dess haft en kuslig syn på arbetsmarknadsförsäkringarna. De har setts som en fullständigt acceptabel alternativ inkomstkälla, något som i vissa fall är att föredra framför arbete. Missförstå mig rätt — det jag menar är inte att det är oacceptabelt att uppbära a-kassa, det jag menar är att a-kassa är en försäkring inte en lön.
Jag är i allra högsta grad intresserad av ett samhälle där folk kan göra klassresor. Jag är minst lika intresserad av ett samhälle med ett mänskligt ansikte, där folk inte svälter eller dör av sjukdomar, eller där man kan se på folks tänder vad de jobbar med. Tyvärr tror jag den socialdemokratiska, eller för att vara än mer svepande, vänstermodellen klarar den biffen.