Genuin omtankte och moralfascism

Eftersom det här är ett så förgiftat ämne, så vill jag göra en markering. Utan att sätta en exakt åldersgräns, så innefattar inte mina sexuella preferenser folk som är väldigt mycket yngre än mig. Tanken att kyparen på en restaurang frågar vad jag och min dotter vill ha att äta när jag är på date är inte tilltalande. Jag är i det sammanhanget nästan erbarmligt tråkigt konventionell. Lolitagrejen intresserar mig helt enkelt inte.

Risken att jag själv skulle försätta mig i den situation killen i Helsingborg nu befinner sig är med andra ord i princip noll. Men till skillnad från många andra, som tycks drabbade av dåligt minne, så har jag inte glömt hur det var att vara tretton, fjorton år.

Lolita

Den flicka jag själv debuterade med, hade själv debuterat med en tjugo år äldre man när hon var fjorton. Jag minns att jag när hon berättade om händelsen upplevde att det var hon som utnyttjat honom — inte tvärtom. Jag hade själv vid fjorton års ålder kontakt med en tjugotreårig tjej, och skulle knappast haft något emot att hamna under täcket med henne. Fast hon var nog mer smickrad av uppmärksamheten än faktiskt intresserad.

Den trettiofemårige man som jag upplevde hade blivit utnyttjad av tjejen jag själv debuterade med, och den tjugotreåriga tjej jag själv flörtade med, skulle ses med oblida ögon i den ”moderna” moralistiska ”pedofil”-debatten. Ingen av dem var i och för sig pedofiler, i det ena fallet möjligen hebefil — men troligen inte ens det. Nyanserna idag är dock så oerhört små att det inte spelar någon roll — idag skulle högafflarna kommit fram ögonaböj, och vi skulle snart haft anledning att nynna på nordmanschlagern ”i lågornas sken”.

Fisreligiös viktoriansk nymoralism och betydelseglidningar

Ecpat och Bodström har förgiftat synen på ungdomlig sexualitet. Deras ideal står i god samklang med den amerikanska kristna höger som vi svenskar älskar att rysa över — och vi tycks inte ens själva se sammanhangen. Enligt deras syn är våra ungdomar hjälplösa, viljelösa och vet inte sitt eget bästa. Om de bara får en ledande hand, så kan de hålla sig från den fruktansvärda syndfullheten som hotar fördärva dem och göra dem till vrak för all framtid.

Det finns inte mycket respekt för att ungdomarna själva kan ha önskningar och uttrycka sin egen vilja. Beslutsfattare och moralister beter sig som klantiga tonårsföräldrar som trampar på i de sociala spikskorna, och sen inte förstår varför deras barn inte längre vill prata med dem.

Att vi vill skydda våra barn mot övergrepp är naturligt, men vår naturliga omsorg har korrumperats. Vi likställer nu hebefili med pedofili, och vi har utvidgat och blandat samman betydelser till dess att allt sexuellt intresse för någon under arton jämställs med att våldta treåringar. Att i tjugoårsåldern tända på en högstadieelev innebär idag att man i det offentliga samtalen i det närmaste jämställs med de som våra amerikanska polisserier kallar sexuella predatorer.

Rent krasst kommer tolv-, tretton- och fjortonåringar naturligtvis fortsätta ha precis så mycket sex de vill, av hjärtans lust, oavsett vår korkade moralism och våra korkade lagstiftare. De som inte upplever sig färdiga låter bli, men de som inget hellre vill struntar högaktningsfullt i gamla stofiler som hötter med pekfingret. Det blir som i Just Ds ”vart tog den söta lilla flickan vägen” — där vuxenvärlden inte förstår ett dugg av vad som händer, eftersom de redan glömt och i sina minnen förvanskat sin egen uppväxt.

För att citera artikeln ovan:

Flickorna och mannen är överens om att det sexuella umgänget skett under frivilliga former. Sedan drygt tre år rubriceras samlag med minderåriga dock alltid som våldtäkt mot barn, oavsett om våld eller hot förekommit.

Bara ett samhälle som inte längre förstår sina egna ungdomar kan bortse från en så central sak som att situationen varit ömsesidig. I det här fallet handlar det om två flickor som haft sex månader kvar, på ett ungefär, till byxmyndighet. De har struntat i detta och haft sex vid upprepade tillfällen med en tjugosjuårig kille. Alla tre är överens om ömsesidigheten, men samhället sätter trots det killen i fängsligt förvar i tre år och tvingar honom att betala 150000 i skadestånd. Hade ”övergreppet” skett sex månader senare, så hade det överhuvudtaget inte lett till rättegång. Då hade exakt samma situation inte varit brottslig, som om det förelegat någon faktisk skillnad.

Jag vill också citera Röd Libertarian:

Det står klart att denna lagstiftning inte handlar om att skydda barn, utan om att kontrollera ungdomar. Det är en skam för ett modernt land med ren hederslagstiftning, och det är direkt absurt med en lag som gör över 1/5 av alla frivilliga sexdebuter till våldtäkter.

Vad är det vi vill skydda mot, och hur skall vi göra det?

I kommentarerna hos Rick Falkvinge, utvecklas diskussionen:

Grundproblemet och det som gör det hela absurt är ju att lagen anger en absolut åldersgräns som på intet sätt kan sägas vara giltig på individnivå och därför ger absurda “tröskeleffekter”. Mognaden att ta egna beslut om sin sexualitet inträder ju inte klockan 00.00 den dag man fyller 15 år liksom.

Likaså absurd blir ju praxisen om att en 14-åring har sex med en 15-åring så är det OK, men inte om det är med en ??-åring (vet inte var praxis sätter gränsen) så är det plötsligt våldtäkt. (Förutsatt att det finns en ömsesidig önskan givetvis.)

Om man förnekar att det finns ett problem och en absurditet i detta så har man glömt bort sin egen ungdom vill jag påstå.

Konflikten är ju att rättsstaten kräver enkla och förutsebara regler.

Just det faktumet gör ju att det är svårt att bara utgå från en ömsesidig önskan, eftersom det mycket väl också KAN finnas ett drag av utnyttjande med i bilden.

Det är ju även så att det finns gott om 14-åringar som är kroppsligt mogna men inte alls är tillräckligt mentalt mogna för att undvika att utnyttjas av iofs lika omogna, men betydligt äldre män.

Vi vill ha lagar som skyddar våra barn mot de sexuella predatorer som ändå faktiskt existerar. Vi vill också att dessa lagar skall vara förutsägbara, så att det inte råder någon tvekan om ifall de överträds eller inte. Men vi får inte förblindas av Ecpats moralism och göra oss själva en björntjänst.

Det enda rimliga, om man vill kombinera förutsägbarhet med ett rimligt utfall, är att kombinera lagen med lite sans och balans.

Vi bör nog sänka byxmyndighetsåldern med något år, eller kanske till och med två — så att vi hamnar på samma nivå som Spanien.

Idiotidén att sex mellan någon som är byxmyndig och någon som inte är det alltid är våldtäkt bör förpassas dit den hör hemma — på soptippen.

Vi hade en rätt bra lagstiftning med ”otukt med minderårig”, där brist på frivillighet snabbt kunde uppgradera otukten till våldtäkt. Det var då också praxis att ”otuktsfall” där parterna varit i samma ålderssegment inte överhuvudtaget togs upp. Otukt är väl inte världen minst moraliserande eller moderna ord, men det är i alla fall inte våldtäkt om båda är med på saken. Vi har också rätt bra lagar för att skydda folk från sexuellt tvång när man inte är jämbördiga och det finns en maktsituation — det handlar mest om att faktiskt tillämpa lagarna.

Överhuvudtaget behöver vi fokusera på att skydda snarare än att moralisera. Vi behöver verkligen inte hederslagar i Sverige, det är helt fel typ av utveckling. Vi måste också se till att inte konsekvenserna av våra lagar blir helt absurda.

Men ungdomarna då?

Många ungdomar börjar bli nyfikna på sex och sexualitet redan i tio- till tolvårsåldern. Det innebär naturligtvis inte att de hoppar i säng och knullar, det handlar om en gradvis upptäckt och utforskande.

Vi får inte stigmatisera den processen, för då blir resultatet illa — kanske till och med mycket illa med svår intern sexuell repression och ett skruvat förhållande till sex. Min egen process började vid tio, och mynnade ut i aktiv sexualitet i tonåren — jag vågar påstå att den händerna-på-täcket-mentalitet som gjort sitt återinträde i samhället de senaste femton åren inte skulle varit speciellt hälsosam för mig eller mitt välmående.

Det finns inget självändamål att senarelägga den sexuella debuten, den skall ske på ungdomarnas egna villkor och när ungdomarna själva vill och känner sig färdiga.

Det finns inte heller något skäl att som idag överdramatisera sexualiteten. Ett sådant dramatiserande är närmast kontraproduktivt om vi vill fostra välmående, empatiska, öppensinnade och balanserade människor.

Tvärtom borde sexualitet avdramatiseras något, inte så att man helt förlorar mystiken men så att det inte hela tiden blir ett specialområde i samhällslivet och en ständig källa till skam, skuld och personliga neuroser. Sex är lust och lust är positivt — så länge lusten faktiskt är ömsesidig.

Det är helt enkelt dags att dumpa moralismen, den är i vägen för oss om vi verkligen vill skydda våra barn.