Ideologiskt underskott

Hanne Kjöller träffar elakt rätt när hon skriver om kappvändning hos riksdagsmän:

Det är inget fel på eftertanke, men det är inte det vi ser. Det är inte insikterna som har förändrats – det är utsikterna. Utsikterna att bli omvald, att höra till vinnarna, att bli populär.

Vill riksdagsledamöterna bli tagna på allvar, bör de börja med att ta sig själva på allvar. Och det gör man inte genom att opponera på sina egna beslut.

Sent skall syndaren vakna, och det är väl relativt säkert nu att komma ut som FRA-kritiker. Frågan är: Var var ni, och vad tänkte ni på, när ni ändå röstade ja?

Hanne skickar också en giftpil mot Erik Ullenhag:

På Ekots hemsida läser jag hur folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhags försvarar FRA-lagen. Han tycker att skyddet mot yttre hot väger tyngre.

Jag dammar av ”Myten om det liberala Sverige”, en bok som Erik Ullenhag skrev för tio år sedan tillsammans med Andreas Bergh.

Och:

Men det gäller att vara på sin vakt, menar Ullenhag vidare, eftersom det nästan alltid går ”att hitta goda och behjärtansvärda skäl för att staten ska kunna göra intrång i den personliga sfären”…”De små stegen mot Storebror ser dig-samhället leder faktiskt inte till något trevligt samhälle. Vi måste hela tiden vara vaksamma mot ytterligare steg och det är redan hög tid att ta ett antal steg tillbaka.”

Det tycks som om den gamla tesen att makt korrumperar aldrig varit sannare — för hur kan det komma sig att så många av de som röstade igenom FRA tidigare stått på barrikaderna mot den typ av storebrorsamhälle de nu försvarar?

Kanske har det att göra med det som Norberg skriver om i Expressen:

Anti-etatismen har inte bott här. I takt med att det politiska spelet har tömts på värderingar och principer har situationen förvärrats. Reinfeldt är inte början på den processen, han är dess logiska konsekvens.

Tidigare i samma artikel kommer han med det lysande:

I det här skedet i amerikanska filmer brukar en sammanbiten, till åren kommen senator knacka på dörren och förklara att spelet är över, att offentliga förhör kommer att rulla upp allt och att huvuden kommer att rulla.

Alliansens statsråd och riksdagsledamöter har inte velat spela den rollen. De har försvarat FRA likt druckna papegojor, legaliserat integritetsbrotten och hånat kritikerna som okunniga vänsteravvikare.

I stället för att vara folkets företrädare mot mäktiga myndigheter har de fungerat som myndigheternas företrädare mot folket. Gång på gång har de gett en missvisande bild av verksamheten som antyder att de vill föra väljarna bakom ljuset – eller att de inte själva vet hur FRA fungerar. Båda förklaringarna är lika obehagliga i en demokrati utan maktdelning.

Och avslutar med det giftiga:

En borgerlighet utan principer och ideologi, som mest jagar s-väljare och struntar i sina liberala väljare? Se er omkring. Ett sånt djur ser ut precis så här. Now live with it.

Jag skall villigt erkänna att jag själv nästan såg en alliansseger som ett självändamål. Det kändes som om det inte kunde bli värre än de sista åren med Göran Perssons obehagliga ”alla skall med, vare sig de vill eller inte”-politik. Jag oroades av de ”nya moderaternas” tendens till principlöshet, men kunde ändå inte föreställa mig vidden av deras pragmatiska makthunger.

Men jag får konstatera att alliansen lider av ett seriöst ideologiskt underskott. Eller de har snarare bytt ut sin egen tidigare ideologi mot maktens logik. Det är obehagligt, och jag önskar verkligen att svensk politik förändras till något som jag än en gång kan respektera.