Politikerprozac

knappast sakligt, men rätt obehagligtNästa dumhuvud till svensk politiker eller journalist som slår sig för bröstet över svensk demokrati bör omedelbart medicineras med psykofarmaka.

Istället för att vara i demokratins front tillhör vi numer femtekolonnarna.

Under det senaste decenniet har balansen mellan individens fri- och rättigheter, individens integritet och statens rätt att kontrollera och kartlägga kraftigt förändrats. Det har skett stegvis och i tillräckligt små portioner för att bara de av oss som verkligen är medvetna om de här frågorna har reagerat.

Jag tror i och för sig inte att någon av våra riksdagspolitiker har som mål att avskaffa demokratin eller de personliga fri- och rättigheterna – det är bara olycksfall i arbetet. De lider av samma partiella amnesi som får folk att snabbt acceptera varje statlig oförrätt, och nästan lika snabbt förvandla den till en del av det normala.

Skulle alla förslag kommit på ett bräde, skulle nog alla förstå – men som nu är hukar vi oss bara och försöker fortsätta våra små liv så gott det går.

##Ett demokratiskt litmustest

Jag brukar när jag ser ett nytt förslag som inkräktar på vår integritet bedöma den utifrån ett enkelt test, som ett slags litmustest i fyra korta frågor:

+ Är hotet verkligt, aktuellt och sannolikt? (clear and present danger)

+ Är vi sårbara och oförmögna att minska vår sårbarhet?

+ Är åtgärden överhuvudtaget effektiv mot hotet?

+ Är åtgärden oproportionerlig och/eller innebär åtgärden i sig själv eller i kombination med andra existerande eller kommande åtgärder ett oacceptabelt hot mot demokratin eller den enskildes fri- och rättigheter?

Så enkelt, men ändå så svårt eftersom det kräver att man faktiskt bedömer utifrån en helhet och sätter sig in i frågan så att man inte bedömer i blindo.

Så vi har nu en ny lag där hotbildens kvalitet har ersatts med kvantitet för att uppnå en närmast kumulativ effekt, där det kan ge en falsk säkerhet så att man inte minskar vår sårbarhet där det faktiskt behövs och där åtgärden i många fall är skrattretande mot det beskrivna hotet. Särskilt om man faktiskt håller sig till de regler man satt upp. Inse samtidigt att FRA faktiskt kommer att använda hela det svenska folket som underlag för sin filtrering, vilket är den mest omfattande integritetskränkning vi sett sedan andra världskriget.

Sätt det sedan i sammanhang med datalagringsdirektiv, IP-adressutlämning, ECPAT-filter, buggningslagar och allt annat som passerat det senaste årtiondet, och det är inte ett ljust scenario som målas upp – det du har är i princip receptet på det öppna samhällets död.

Att vi är där vi är beror nog till stor del på helt vanlig rädsla. Riksdagsledamöter är knappast immuna mot de rädslor vanliga människor drabbas av. Vanliga människor är ju faktiskt rädda för det mesta, rationellt och irrationellt, inklusive mörkret. Ju mer främmande desto mer rädd är man.

Ovanpå det sitter riksdagsmännen och kvinnorna nära makten – och ju mer ansvar man får, desto mer rädd är man att misslyckas, att inte vara uppgiften mäktig. Rädsla innebär för många ett större behov av kontroll, oavsett om den är falsk eller inte.

Det tycks som om det kritiska tänkandet och den ideologiska kompassen dog i september 2001, när WTC rasade — då rasade också politikens spärrar mot allsköns dumheter. Politikerna behövde en stor dos politisk prozac: något som dämpar rädslan, något som dämpar känslan av maktlöshet. Vi ser resultatet i hela västvärlden som håller på att urholka demokratin för att skaffa sig precis den form av trygghet som Benjy Franklin pratade om. I så fall är det som Josh säger, att terrorismen redan segrat.

FRA passerar INTE mitt litmustest.

##Houston, we have a problem

Det har påpekats att FRA tycks strida mot delar av vår grundlag, och för den delen mot delar av EUs grundlag. Man kan tycka att det borde nullifiera lagen, eftersom vi sedan vi började förstå det talade språket fått oss itutat att grundlagarna är de viktigaste av lagar, och står över alla andra.

Men ack vad man kan bedra sig. Det skulle ju förutsätta att Sverige faktiskt var en demokrati… Istället har vi något som kallas uppenbarhetsrekvisitet, som gör att var och en som försöker stödja sig på grundlagen ses som rättshaverist.

Uppenbarhetsrekvisitet är en kohandelskompromiss som nästan ställer Fredrick Federleys, och Annie Johanssons maskvridningar i skuggan. Det var en eftergift från borgarna i 1974 års Regeringsform. De ville egentligen att lagar skulle kunna prövas av domstol, vilket inte föll sossarna i smaken, så man begränsade det kraftigt genom att säga att en domstol bara fick bortse från en lag eller förordning om den UPPENBART stod i strid med grundlagen. Det innebär galghumoristiskt nog att våra grundlagar är MINDRE värda i domstol än andra lagar.

Som Blogge skriver, så tycks det som om våra problem med FRA bara är en liten del av det totala problemet. Vad vi behöver är en författningsdomstol, ett omedelbart stärkande av grundlagens roll inkluderande avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet, direkta personval, ett återförande av makten till riksdagen så att den inte blir ett gummistämpelparlament och säkert en hel del andra åtgärder. Vi lider ett demokratiskt underskott i det här landet, det är dags att göra något åt det.

Uppdatering: Läs Marys inlägg om riksdagsmännens roll och partilinjen, det är lysande.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

4 svar på ”Politikerprozac”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.