Vill man bli ihågkommen som principfast, så får man *faktiskt* visa principfasthet.

Segerstedt, varken lättskrämd eller bekväm
> Partiväsendets avigsidor äro iögonfallande. Det småskurna, finurliga har stort utrymme. Små intressen, rädd undfallenhet för de minst omdömesgilla, fördomsfullhet, allt detta kan ibland göra sig brett inom parlamentarismen. Ingen går villigare med på alla dessa anklagelsers riktighet än den, som trots allt är oryggligt förvissad om att demokratin och parlamentarismen beteckna den enda framkomliga vägen. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet. Man kan förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar om människorna själva.

Citatet ovan är hämtat ur Demokrati och diktatur från 1933.

Demokrati och diktatur skrevs av Torgny Segerstedt, samme man som avslutade en artikel i GHT med orden ”Herr Hitler är en förolämpning”. Det fick Göring att gå i taket och skicka ett hotfullt brev till tidningen. Istället för att falla undan för trycket, så besvarades brevet i en ledare där Segerstedt skrev: ”Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket. […] Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland.”

Segerstedt betraktades närmast som en säkerhetsrisk av den dåvarande svenska samlingsregeringen — med viss rätt. Påtryckningar gjordes för att han skulle upphöra med sin anti-nazistiska linje, något som kapitalt misslyckades. Oavsett vad man i övrigt har att säga om Segerstedt, så var han en principfast man som vägrade låta sig tystas, som vägrade inrätta sig i ledet av mumlare — trots att det för ”rikets säkerhet” fanns nog så goda skäl att hålla käft.

Kontrasten mot nutid är obehaglig, var hittar vi en Segerstedt när vi nu verkligen behöver en?
Vi håller på att instifta en lag som sätter grundläggande demokratiska värden på spel.

Skulle Segerstedt levat idag, skulle den mängd information som FRA potentiellt kan få in om en ”säkerhetsrisk” kunnat användas som ett sätt att bryta upp armen på honom. Det kanske skulle göra våra liv en aning ”säkrare”, men vill vi ha en sådan säkerhet som helt bygger på att vi försakar det som gör vår demokrati värd att bevara? Vill vi att staten i varje läge premierar vår trygghet framför allt vad moralisk ryggrad heter? Vill vi att vår frihet skall offras på trygghetens altare?

Tycker du att jag överdramatiserar?

Kanske.

Men även om FRA bara exakt följer det uppdrag de har, så innebär inte det att uppdraget kommer att vara detsamma om tio år. Det innebär inte ens att det uppdrag de redan har är helt oantastligt, men uppdraget som sådant ändå det mindre av problemen.

De största problemen är dels att rättspraxis vrids från avlyssning vid skälig misstanke om brott, till allmän avlyssning där felaktig information rensas bort först i efterhand — eller inte, beroende på. Dels att möjligheten över tid att ett verktyg skall användas för annat än det först var avsett för närmar sig 100%. Det sista kan antingen vara icke sanktionerat: som den tyska historien med telefonkompaniet som missbrukade övervakningsdata. Men det kan också vara sanktionerat: som när PKU-registret plötsligt användes i polisiära sammanhang, något man knappast räknat med när registret skapades.

Som Rudbeck säger i Sydsvenskan:

> Denna nya lag behandlar oss alla som vore vi brottslingar tills vi har bevisat motsatsen. Vi utsätts för en behandling som tidigare var reserverad dem som var konkret misstänkta för konkreta brott. Nu är vi alla i den situationen.
>
> Lagen säger också något om politikernas syn på våra rättigheter varav integritet och rätten till ostörd kommunikation är en. I ett liberalt perspektiv är rättigheter något som vi har och som det är statens uppgift att försvara. Den nya lagen visar att man inte längre tänker så i tongivande politiska kretsar. Där har rättigheter blivit något som staten ger oss och kan ta ifrån oss på ett närmast godtyckligt vis. Staten delar ena dagen ut en rättighet för att nästa dag ta ifrån oss en annan. Om man fortsätter på den vägen har vi snart inga rättigheter alls och det är väl just den situationen som alla politiker egentligen drömmer om. När vi nått dit blir det lätt att styra och ställa över oss.

Tillsammans betyder mina invändningar att vi iskallt kan räkna med att FRAs avlyssning kommer att användas på annat sätt som nu utlovats — vilket ställer hela rättstraditionen på huvudet, och ger staten en makt över enskilda medborgare den helt enkelt inte skall ha. Även om solen plötsligt börjar gå upp i väster och FRAs avlyssning aldrig missbrukas inom överskådlig framtid, så är det illa nog att staten gett sig själv den potentiella makten att ta reda på så gott som allt om vem som helst.

Betänk att vi idag med hjälp av fartkameror, övervakningskameror, mobiltelefonpositionering och allt som det tillhör kan positionsbestämma i stort sett vem som helst när som helst — det kräver rätt stor målmedvetenhet, kunskap och ansträngning för att helt trilla ur nätet. Betänk också hur stor del av vår kommunikation som går genom telekom och Internet. Lägg nu ihop de två sakerna och inse hur det endast är lagar och förordningar som hindrar staten och andra intressenter från att kartlägga vem som helst ner i minsta detalj. Fanns inte de spärrarna skulle det utan vidare gå att ta reda på:

+ Vilka sexpartners du har, och hur du vill ha ditt sexande,
+ om du gillar något som är ”kinky”,
+ om du har receptbelagd medicin, men skiter i att äta den,
+ om du dricker för mycket, äter för mycket, äter onyttigt, äter för mycket treo, alvedon eller annan medicin,
+ när du var rejält drängfull senast, och vad du hittade på för pinsamheter då: otrohet, grälsjuka, tafsande, om du vaknade på morgonen utanför ytterporten med svårt behov av att snarast byta kläder,
+ vad du skrev i det där anonyma mejlet till råttan på jobbet,
+ om din sista sjukskrivningsdag senast var för att du tyckte det var skönt att vila lite, eller om du faktiskt fortfarande var sjuk,
+ om din farsa eller morsa slog dig som barn,
+ hur dina relationer till syskon och annan släkt, vänner och bekanta ser ut,
+ om du varit på något politiskt möte, sysslat med någon form av aktivism, eller på annat sätt inte inrättat dig i den politiska mittfåran,
+ om du fick ett par tusingar av grannen för att du hjälpte honom att måla huset, och ”glömde” berätta det för skattefogden,
+ om du verkligen talar sant om alla dina bravader, eller om det finns ett vissa spår av münschausen i en del av dina historier.

Så vem har något att dölja, sträcker upp en hand!

##Varför får vi inte ställa krav?

Jag har förut skrivit att jag inte vill attackera Fredrick Federley eller Annie Johansson, eller någon annan som ligger i sträckbänken mellan partikamraternas mobbning och sura väljare. Men det betyder precis just bara detta, att jag inte vill attackera dem, tappa all sans och balans och fara ut i okvädningsord eller andra kraftord.

Det betyder däremot inte att jag inte tänker ställa krav.

Hade jag levat under kriget och sett Segerstedt vika ner sig, skulle jag förstått det och inte farit ut i okvädningsord för det — men jag skulle blivit besviken. Likaså kommer jag om de röstar ”ja” att bli djupt besviken på Fredrik Federley och Annie Johansson — eftersom de faktiskt var direkt bidragande till vilken röstsedel som hamnade i kuvertet senast. I något mindre grad även på Alf Svensson, Henrik von Sydow, Birgitta Ohlsson, Barbro Westerholm, Tobias Krantz, Fredrik Malm och Nina Larsson som jag inte röstade på, men som jag respekterat för deras engagemang i integritetsfrågor.

En av dessa har kvittat ut sig, genom att planera frånvaro, en annan säger att förslaget förändrats så att det nu är någorlunda acceptabelt (som i att det är bättre att vänster arm amputeras än höger då?). Det duger inte. Det var knappast Chamberlain med hans ”peace in our time” som kom att bli ihågkommen med respekt, istället var det Churchill som inte vek en tum.

Fundera på hur Segerstedt skulle handla i motsvarande situation. Betänk också att det inte är för att sälja ut vår integritet som vi i svenska folket betalar era ”furstliga” löner. Om vi inte kan räkna med er i en situation där det kan stiftas en lag som potentiellt kan ge svenska staten ett kraftfullare övervakningsmedel över medborgarna än någon historisk diktatur kunnat drömma om — när skall vi då räkna med er?

Och om inte vi kan räkna med er, så kan ni i er tur med största sannolikhet räkna bort oss.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

22 svar på ”Vill man bli ihågkommen som principfast, så får man *faktiskt* visa principfasthet.”

  1. ”Hade jag levat under kriget och sett Segerstedt vika ner sig, skulle jag förstått det och inte farit ut i okvädningsord för det — men jag skulle blivit besviken. Likaså kommer jag om de röstar “ja” att bli djupt besviken på Fredrik Federley och Annie Johansson — eftersom de faktiskt var direkt bidragande till vilken röstsedel som hamnade i kuvertet senast.”

    Precis så känner jag också. Mina förhoppningar vilar på deras axlar. Men självklart måste vi allas hjälpa åt att öka trycket även på övriga riksdagsledamoter för att göra det lättare för dem.

    Bra skrivet!

  2. Det faktum att jag delar dina åsikter om sånt otyg som FRA-lagförslaget hindrar mig inte från att ryta: Kan inte meddebattörerna ge fan i att kedjeposta listor över sina bloggar? Om man tar sig tid att kolla kommentarerna så vill man (dvs jag!) se tankar, inte spam!

  3. @Marcus: Jag riktade den åt annat håll. Nämligen meddebattörerna, eller hur? ;-D

  4. FRA-lagen är en katastrof. Kanske man kunde starta en gissningtävling när den första missbruks-skandalen händer. Har föreslagit detta för http://www.organet.se som brukar kommentera FRA-lagen. Det är ju självklart bara en tidsfråga.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.