Myten om den goda staten

Varför tycks så många leva med illusionen att den svenska staten är god? Att det finns en kvalitativ skillnad mellan våra svenska makthavare, svenska byråkrater och deras ”korrumperade” motsvarigheter i andra länder?

Låt mig spräcka bubblan, den svenska staten är inte godare än andra stater.

Statliga myndigheter, beslutsfattare, byråkrater, funktionärer och alla andra av de närmast sörjande kan vara goda, onda eller som i de flesta fall någonstans mitt emellan. Men de har en sak gemensamt, inbördes och med alla oss andra — att de knappast vill förminska sitt eget arbetes vikt eller sin egen relevans i tillvaron.

Funktionärerna i den statliga apparaten kommer med några få undantag att inrätta sig efter det system som råder, och maximera sin egen betydelse inom dess ramar. Det är allmänmänskligt, men innebär att det är desto viktigare att sätta ramarna realistiskt utifrån vilken makt och betydelse vi vill att de skall ha.

I en demokrati är imperiebyggandet kanske inte så uppenbart, medan det i en diktatur närmast brukar vara övertydligt — närmast ett diktaturens livsblod. Det betyder dock inte att det inte existerar utanför diktaturen, bara att det är mer subtilt och kanske inte heller lika medvetet som mental process för de inblandade.

Demokratin måste kringgärda sina myndigheter och deras funktionärer med regler och principer som hindrar övertramp. Det kan vara principer som korrekt lagligt förfarande, brevhemlighet, meddelarskydd, överprövning, yttrande- och tryckfrihet etcetera. Reglerna måste av nödvändighet vara så tydliga som möjligt, eftersom de annars blir tandlösa — och det måste kosta på att bryta mot dem.

Demokratin är paradoxalt nog både en mycket ömtålig och en ganska tålig skapelse. Ömtålig på så sätt att dess grundvalar kan skakas på djupet av några få obetänksamma beslut som går på tvärs med dess väsen. Tålig på så sätt att dess innevånare inte vill bli av med den.

Om FRA går igenom, så skapar vi ett illa definierat verktyg som är som upplagt för ändamålsglidning och felanvändning. De som arbetar med frågan nu, kommer säkert att ha goda föresatser. Men vägen till helvetet är som sagt kantad med sådana.

Det är en öppen fråga om kreti och pleti, som i grunden vill ha demokrati, snabbt nog kommer inse vad som hänt — eller om det kommer att försvinna in i det allmänna bruset av lagar och paragrafer som ingen orkar sätta sig in i. Sker det sistnämnda, så vågar jag inte svära på att Sverige med fog kan kalla sig demokrati inom några decennier till ett sekel.

Det låter dramatiskt. Men hur skall man annars se på det faktum att man sanktionerat ett verktyg som i princip ger tillgång till en tiopotens mer information om medborgaren än tidigare? Som utan svårighet kan användas för att nullifiera meddelar- och källskydd, kan användas för kartläggning av åsikter, rörelsemönster, sexuella preferenser, ekonomiska mellanhavanden och status, personliga svagheter, drogbeteende etcetera etcetera in absurdum. Allt som krävs är några taffligt hopsatta regler som lämnar för mycket utrymme för egna tolkningar, samt en ändamålsglidning som inte är mycket värre än vad vi redan sett ifråga om PKU-registret.

Därför är det tragiskt att läsa naiva argument för FRA, från riksdagsmän som borde veta bättre.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,