Skala banan

Riksdagen består av 99 beslutsfattare och 250 dresserade schimpanser. Det är i alla fall det intryck jag får när de svenska partipiskorna viner. Som dresserade cirkusdjur, eller pavlovska försökshundar, sitter ledamöterna och trycker på de knappar som föreskrivits dem – att de är ansvariga inför sina väljare väger bra lätt jämfört med hotet uppifrån att marginaliseras i parti- och riksdagsarbetet. Att sedan knapptryckningen kan besluta om allt från rena blåbärsmotioner till utförsäljning av själva grundvalarna för vår demokrati tycks vara egalt.

Finland har 200 riksdagsledamöter, Danmark har 179 och Norge har bara 169 – vi i Sverige anser däremot att vi behöver 349 stycken… Vår riksdag har en ledamot mer än danska folketinget och norska stortinget tillsammans.

Frågan är vad vi skall med dem till? Frågan är till och med om det inte skulle vara bättre för demokratin att skära bort ett par hundra? Det kanske skulle minska anonymiteten hos den stora grå massan som aldrig tycks kunna tänka en enda självständig tanke?

En plats i riksdagen skall inte vara det plommon man belönas med för lång och trogen partitjänst. Platsen i riksdagen skall bero på förmågan att skaffa och upprätthålla förtroendet från sina väljare – dels genom att man faktiskt visar vad man tycker, och dels genom att man faktiskt står för sina principer.

Ett stort antal riksdagsledamöter är inte en garant för demokrati, det kan nästan vara tvärtom. En slimmad organisation med väl förberedda beslut, väl synliga representanter och direkta personval skulle göra det mycket svårare att komma undan med att rösta som mobben.

Det kommande FRA-beslutet är typexemplet på hur fel det kan bli, och på hur vår demokrati kan devalveras utan att ens någon riktig debatt förs.

FRA har i praktiken agerat sedan decennier tillbaka. De har avlyssnat och registrerat, kunskapat och analyserat. De har utnyttjat ett slags legalt kryphål där det de gjort inte varit uttalat olagligt, eftersom statens spioner mycket väl kan ha ganska långt gående rättigheter. Problemet är att det är skillnad mellan privatpersoner, som har alla rättigheter som inte explicit tagits ifrån dem, och en myndighet som bara har de rättigheter som explicit givits dem.

Vad FRA-beslutet därmed handlar om är att legalisera den ”grå” verksamhet som redan försiggår – att stadfästa en existerande verklighet. Det är lätt att då föra rationaliserande resonemang och därmed förminska beslutets innebörd.

Att sanktionera FRAs verksamhet betyder dock mer än vad riksdagsmännen och kvinnorna riktigt tycks vilja inse. Det är en maktförskjutning mellan staten och den privata medborgaren som heter duga. Genom beslutet kommer FRAs uppdrag att legitimiseras – det accepteras som normalt att en svensk myndighet utövar avlyssning av oskyldiga svenska medborgare, det privata sätts på undantag. Allt tal om kontroll av hur det sker och vad som görs med uppgifterna är rent nys. En hemlighet slutar vara en hemlighet så fort utomstående får reda på den – alldeles oavsett hur mycket tystnadsplikt de har.

I ett fritt och demokratiskt samhälle borde det uppstå ramaskri när ett sådant förslag ser dagens ljus, men förutom bland bloggarna är det så tyst att man kan höra en nål falla. Det ger klart underkänt till såväl politiker som journalister och samhällsdebattörer i allmänhet. Tänker de låta frågan passera obemärkt? Den kallas skämtsamt för Lex Orwell, vilket borde ge en fingervisning hur pass allvarlig frågan är.

Därför är det väldigt oroande att vår riksdag består av knappa hundratalet beslutsfattare och en hel skock dresserade schimpanser. Men schimpanserna kommer väl trivas när Sverige förvandlas till en bananrepublik…

Intressant? Andra bloggar om: FRA, brevhemligheten, övervakning, avlyssning, registrering, orwell, bodströmsamhället, demokrati, politik, myndigheter