Klimatförändringens fem lektioner av Hulme

Professor Mike Hulme, University of East Anglia, grundare av Tyndall Centre for Climate Change Research, är klimatforskare sen tre decennier och engagerad i bland annat IPCC. Han har skrivit ett personligt inlägg/ståndpunkt om klimatförändringar och de lärdomar man kan dra av dem.

Mike sammanfattar sina visdomar i fem punkter, och oavsett vad man tror om klimatförändringar så är det vettig läsning.

###Första lektionen: Klimatförändring är en relativ risk, inte en absolut.

> Climates are neither good nor bad, there are just good ways and bad ways of living with climate. Climate change is a different type of phenomenon to biodiversity loss (which is absolute) or ozone depletion (a novel risk introduced by an artificial chemical). We are changing our climate, not losing it. There is just as much climate as before; just as much weather, only it is different weather. We may be losing certain climatic types (in certain places), but we are also creating novel climates (in other places). The risks climate change introduces are therefore changes in relative risks. The distribution of climate risks around the world is changing and how serious this is depends – as all climate risks for humanity have always depended – on how able we are to manage them. [In the sentence above we could replace the word ‘risk’ with ‘resource’, since climate also brings us resources which we can use constructively as well as risks which can be destructive].

Tvärtemot många mer flagranta spekulationer om världens undergång, så visar Hulme prov på klarsyn. Vi kommer fortfarande att ha ett klimat, bara ett annat klimat. Det är fjärran från förstärkningseffekter, ”tipping-points”, jämförelser med Venus, och andra dumheter som rapats upp de senaste åren. Det är miltals från dumheter som Gore, eller ”Day After Tomorrow”. Faran för mänskligheten handlar mer om vår förmåga att hantera förändringarna, snarare än förändringarna i sig.

###Andra lektionen: Klimatriskerna är allvarliga, och vi bör försöka minimera dem

> Climate change teaches us – in case we preferred to forget it – that climate risks are serious and tend, differentially, to victimise the most vulnerable: the poor, the elderly, the lonely, the uneducated, the foolish.
>
> Our awareness of changes in climate has made us much more aware and sensitive to the nature of risks that climate poses for societies. [A growing world population, and hence increasing exposure, has also contributed to this awareness]. Many of these risks are not new – hurricanes, droughts, floods, tidal surges – and one story of humanity is the story of how we have suffered from such dangers in the past and how we have sought to protect ourselves against them. Stories about climate change teach us that we should be more alert to these climate risks, that we should seek to reduce the number of people who are vulnerable to them and that we should seek new ways to protect those who remain exposed to these risks.

Tvärtemot vad man kan tro av rubriken, talar inte Hulme om minimering av utsläpp här, utan om minimering av konsekvenser. Han konstaterar att de som redan är svagast är de som kommer drabbas hårdast av förändringar. Det är samma saker nu som alltid: temperatur, stormar och för mycket eller för lite vatten. Han skriver att vi måste försöka minska antalet människor som är sårbara för förändringar.

###Lektion tre: Vår värld har stora eftersatta utvecklingsbehov.

> Investigations into the causes of climate change have shown us – in case we preferred to forget it – that our world is a very unequal one. Not only has a small proportion of the world’s (historical) population consumed a large proportion of the world’s (historically) exhumed resources, but this very inequality of consumption has introduced a huge unmet aspirational demand for future development in many parts of the world. The Millennium Development Goals are an expression of such unmet demand. Climate change has taught us – or reminded us – that the consumption of energy is the most visible index of such latent demand for development and that with existing technologies there can be no meeting of these development aspirations without a significant increase in energy and, for now, carbon consumption. Climate change teaches us that acceding to such morally legitimate demands comes at the cost of altering the world’s climates.

Stora delar av det som utgör/utgjorde tredje världen ser på oss, på vår levnadsstandard och våra möjligheter — och vill ha det lika bra. Det skulle vara skenheligt och närmast förnumstigt att från vår sida förvägra dessa människor deras strävan. Men säger vi till dem att de inte får förbruka energi, eller i alla fall den billiga kolbaserade energi de själva har tillgång till, så är den faktiska innebörden att vi förvägrar dem vår egen standard. Man ser det på Indiens och Kinas accelererande energianvändning, men i deras fotspår går snart stora delar av Afrika. Det kommer att sätta ett enormt tryck på de kvarvarande fossila resurserna, och det kommer också att frustrera stora delar av koldioxidöverenskommelserna eftersom det kommer att kosta i form av ökade utsläpp.

Rent krasst står valet mellan att acceptera en sådan utveckling och försöka leva med den, eller att komma med fungerande alternativ — både för vår egen energianvändning och som ekonomiskt gångbart alternativ för dessa spirande ekonomier. Ja, såvida man inte vill ta till vapenmakt för att förhindra deras utveckling, för det är nog det enda som kan hindra den. Sådana tendenser finns redan inbyggda i våra västerländska samhällen, men faller vi för den frestelsen så bör vi omedelbart kliva ner från våra moraliska höga hästar.

###Lektion fyra: Vår nuvarande portfolio av energikällor är inte hållbar

> Climate change teaches us – in case we preferred to ignore it – that our existing energy technology portfolio with high dependencies on gaseous and liquid carbon-based fuels derived from fossil sources will not survive two more generations. A significant energy gap is just over the horizon and this will demand a very substantial transition in the world’s energy technology: finding substitutes for oil and then gas. Climate change teaches us – in case we were complacent – that we should do what we can to conserve carbon-based fuels and that we should accelerate the search for new, non-carbon based energy sources.

Jag tror det är relativt okontroversiellt att påstå att vår energianvändning och energiutvinning måste förändras drastiskt inom de närmaste decennierna. Även om det finns de som säger att olja och kol kanske inte är på upphällningen i riktigt så hög grad som man kan tro, så är det en finit resurs som blir allt dyrare och som har en hel del negativa aspekter. Koldioxid är en sådan, vanliga hederliga föroreningar är en annan, realpolitik är en tredje. De resurser som fortfarande finns kvar bör användas med försiktighet och sparsamhet. Problemet är att det kräver fungerande alternativ. När det gäller energialstring så är det en bit kvar. Fission kan i modern tappning vara en övergång, men även den är finit, de förnyelsebara vatten, vind och sol har sina egna problem — men sol och vind är lovande med mer utveckling. Värre är det med ”lagrad energi”, det vill säga sådant som används för att driva fordon och dylikt. Alkohol, biodiesel, batteridrift etcetera innebär var och en en mängd problem, de är väl möjligen övergångslösningar — frågan är vad som kommer sedan. Det finns mycket att göra.

###Lektion fem: Massiv överlagd ”geo-engineering” av planeten är en tveksam lösning

> Climate change teaches us – in case we had not learnt the lessons of history – that such massive intervention in a large and complex system that we don’t understand, and hence can’t control – is an unwise thing to be doing. There have been too many failed human projects of seeking mastery over the natural world for us to attempt one more. As we continue to construct climate change as a larger and larger problem, and as we discover that the ‘solutions’ to this amplified problem are less and less tractable, so attention has turned to the idea of conducting a second large-scale geo-physical experiment with the planet. Only this time rather than being inadvertent it is to be an experiment that is deliberately designed and controlled through human agency; it is truly to be an exercise in planetary geo-engineering conducted by the highest life form known to us – ourselves. The purpose of such geo-engineering – mirrors in space, aerosols in the stratosphere, deep pipes into the oceans, nutrient fertilisation of the surface waters – is to stabilise climate and/or to lower carbon dioxide concentrations in the air.

Det är naturligtvis inte speciellt intelligent att börja manipulera ett system man inte förstår och som man är beroende av.

> None of these five lessons should really be new to us. There are other ways of reaching each of these conclusions, most of which (should) have been clear to us for at least a generation. The idea of climate change – and hence one might say the purpose of climate change – is to make sure we learn these lessons and act on them. Climate change is not the problem to be solved; climate change is the idea we must use if we are to learn our lessons properly. It is not clear to me that we need an overall global climate governance regime for this to happen; indeed, seeking such a governance regime might be a distraction from taking purposeful action on these five lessons.

I slutklämmen så uppvisar Hulme ett närmast filosofiskt drag. Men det finns en visdom som inte är att förakta — att de storvulna världsomspännande handlingsplanerna kan vara fullkomligt kontraproduktiva. Kontentan var ju att:

+ Vi kommer fortsätta att ha ett klimat att anpassa oss efter, så vi gör bäst i att anpassa oss.

+ Skademinimering av eventuella klimatförändringar innebär att vi måste minska hur många som drabbas och hur hårt. Det är de svagaste som drabbas hårdast, så dessa måste få extra hjälp och skydd för att klara av situationen.

+ De som inte åtnjutit vår västerländska levnadsstandard vill komma ikapp, vilket vi knappast kan förvägra dem. Vill vi då undvika massiv ökning av användningen av fossila bränslen, så måste ekonomiskt och ekologiskt bärkraftiga alternativ komma fram så snabbt som möjligt.

+ Fossila bränslen är på väg ut, så oavsett allt annat behövs en energiomställning. Nuvarande alternativ är antingen övergångslösningar eller i behov av utveckling.

+ Att storskaligt försöka anpassa planeten efter oss är troligen inte det mest klyftiga man kan företa sig. Konsekvenserna är svåra att överblicka och troligen långt ifrån bara önskvärda. Vi kan helt enkelt för lite om det komplexa system som är vår planet. Det är lätt att hamna i ”robbing Peter to pay Paul”-situationer.

Inget av detta löses väl av globala överenskommelser om komplicerade kompensationssystem, tariffer, miljöskatter eller andra liknande regler. De hotar snarare att dölja grundfrågorna under ytterligare lager av byråkrati, samt ge oss upplevelsen av att ”göra något” när det vi gör i praktiken är intet alls.

##Nya Kyotoavtal eller andra prioriteringar?

Jag flyttar mig från Hulme till Lomborg, mannen miljörörelsen älskar att hata. Som Lomborg påpekat, så finns en hel rad omedelbara konkreta och kännbara problem som skulle kunna lösas för långt mycket mindre pengar än dyra klimatavtal av tvivelaktig effektivitet. Hulme blir väl vansinnig, men jag kan inte låta bli att länka in ett TED-seminar:

Garthon på Cogito håller inte med Lomborg:

> Lomborgs taktik kunde varit hopkokt av fossilindustrins spindoktorer: Erkänn att det finns ett problem, men hävda att det är litet jämfört med mänsklighetens alla andra katastrofer!
>
> Lomborg lyckas dock aldrig visa varför man skulle bekämpa ”hiv/aids, malaria, undernäring och handelshinder” istället för klimatförändringen. Inte heller övertygar han om att han inte, t ex på uppdrag av i-världens läkemedelsindustri, skulle föra exakt samma resonemang om opinionen just nu varit orkanstark för billiga bromsmediciner mot hiv/aids. Visst är hiv/aids allvarligt, men för mänsklighetens globala överlevnad ändå inte ensamt avgörande. Varför inte ta itu med något annat istället?

Fast som Lomborg påpekar i sitt TED-talk, så vill alla naturligtvis vara prio ett på en tänkt prioriteringslista, även så anti-global-warming aktivisterna. Men Kyoto och liknande avtal är oerhört dyra jämfört med hur mycket nytta de gör, så det är ett fullkomligt giltigt resonemang att ifrågasätta om man prioriterar rätt.

Uppdatering: Jag ville bara lägga till att om man kunde komma åt sjukdomar, undernäring och handelshinder, så skulle det förutom den omedelbara mänskliga nyttan dessutom stärka de nu drabbade. Hulmes första tre punkter är tänkvärda i det sammanhanget: Vi måste anpassa oss, vi måste skydda och stärka de svagaste och vi måste låta tredje världen komma ikapp.

> Men han har ett större syfte: att förhindra att en kraftfull klimatopinion leder till konkreta åtgärder. Som den danska högerregeringens tjänare har han varit tillräckligt långt inne i den politiska verkligheten för att veta att alternativet just nu till globala krafttag mot klimatförändringen inte alls heter globala krafttag mot hiv/aids, malaria, undernäring och handelshinder, utan inga krafttag alls.

Det finns en sanning i att västvärlden inte precis visat framfötterna ifråga om att komma tillrätta med dessa problem — men det förändrar inte matematiken, utan visar bara att samma krafter som lagts på AGW skulle kunna göra underverk på områden där utbytet per krona är mycket högre.

Inser vi att vi måste anpassa oss, att vi måste skydda de svagaste och låta tredje världen komma ikapp (vilket Lomborgs prioriteringar skulle hjälpa till med), att ny energi måste till och att vi inte skall blåsa pengarna på global geo-engineering eller ineffektiva avtal — då kommer vi stå väsentligt bättre rustade att möta framtiden oavsett klimatförändringar eller inte.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

5 svar på ”Klimatförändringens fem lektioner av Hulme”

  1. Har tyvärr bara skummat posten men beträffande det sista om Lomborg kom jag att tänka på följande, som är lite av förutsättningar för Lomborgs tankar:

    Det ges olika framtidsscenarios om klimatet där ite alla har legitimitet. Nr t ex IPCC säger att vattennivån till 2100 stiger med 20-25 centimeter mer än senaste århundradena, alltså med 40 cm istället för (normala) 20 cm, hävdade Gore, osm jag tror blandade ihop måttenheter i sin film, att den stiger med en meter. Gore är alarmistisk i sin retorik. Iofs är – anser jag – även IPCC, som Lomborg går efter, alarmistiska och de föreslår stora CO2-utläppsnedskärningar och skatter utan att göra riskkalkyler och/eller ekonomisk analys, vilket även Lomborg kritiserar.

    Media är också väldigt överdrivna. Så när det gäller storleken på förändringar så är t ex Mark Lynas, DN:s syndikalist Andreas Malm och andra alarmister inte eniga med IPCC, även om alla säger att de bara följer vetenskapen. Och beträffande skillnder mellan dyra CO2-nedskärningar och att inte göra dem är skillnaderna väldigt små.

    Utifrån ”fakta” om framtiden som IPCC ger (jag tror iofs inte ett dugg på dessa, så därför citationstecknen) visar de att skillnaden mellan enormt kostsamma åtgärder för CO2-nedskärningar och en s a s låt-gå-politik gör en skillnad på t ex av havsnivåhöjning på någon centimeter till år 2100, samt att klimatförändringar endast fördöjs med sådär 5 år vid ett enormt dyrt fortsatt Kyoto för 180 mrd dollar per år. Det är därför anpassning är viktigare enligt Lomborg!

    Själv tror jag inte ens att människan påverkar CO2-halten nämnvärt. Naturligtvis litegranna. 5 procent eller lite mer av de 30 halten stigit, men naturen och haven tar upp och avger varje år cirka 30 gånger mera än våra utsläpp (och haven innehåller 50 gånger mer CO2 än atmosfären). Att vi påverkar klimatet tror jag därför än mindre på. Att naturen absorberar CO2 är ett faktum.

    Intressant är även att Lomborg i alla tänkbara sammanhang, i grupper med ledare och forskare med mera, fått ungefär samma resultat när det gäller prioritering, med klimatet mycket lågt i listan.

    mvh, Magnus A

  2. Själva poängen med min post var att resonemangen frusit fast. Allt som diskuteras offentligt just nu tycks vara en slags ”den enda vägens politik”. Som du påpekar så förtjänar frågan att lyftas, eftersom det är ett otroligt dåligt utbyte vi får per investerad krona i nuvarande CO2-överenskommelser.

    Skulle det som Al Gore vill göra gällande vara fråga om civilisationens slut, så skulle inga kostnader vara för höga. Fast de enda som tycks tro att det är på det sättet är Al Gore, ett antal sensationslystna journalister och en del mer extrema miljötomtar.

    Som saker faktiskt ser ut, så är det oförsvarbart att inte söka vägar som ger oss ett bättre utbyte per investerad krona — och vägar som dessutom gör större nytta.

    Plus minus ett decennium i temperatur och vattennivå som avkastning på en investering om i runda tal tiotusen miljarder dollar över en femtioårsperiod (överslag på 200 mrd per år) känns onekligen rätt futtigt. Det borde rimligen finnas bättre saker att investera den typen av summor i.

  3. Ja. Att extremvänstern alltid vill ha den allting uppoffrande politiken, där gärna samhället och ekonomin får gå ner på ”stand by” (vilket iofs är en helkass liknelse med tanke på dagens hysteri; är 1 watt och 1/500 av en påslagen apparat och inte det extrema energislöseri som hävdas i dagens hysteri).

    😉

    Intressant artikel förresten, men min misstanke är att vi efter att vi lär oss mera om vad som naturligt ändrar klimatet — där vi senaste åren lärt oss en del om atlantiska multidekala oscillationen och inom ett par år kommer att förstå solen och kosmisk strålnings inverkan — samt på grund av svagheter i CO2-teorin (där flera stora saker dykt upp senaste 1,5 åren) blir tvugna att överge hypotesen att CO2 nämnvärt ändrar klimatet (högst enstaka tiondelar av en grad, på lång sikt och vid fördubbling).

    Vad innebär i så fall försiktighetsprincipen, om inte att vara försiktig med att skada ekonomier i strävan att minska CO2-utsläpp?

  4. Förresten (sorry att jag matar på med ”mitt”). Apropå det jag skrev att man lärt och kommer att lära mera om: Vet inte exakt var denna graf kommer ifrån, men den visar i alla fall Stilla havets och atlantens oscillation och den amerikanska (USA:s) medeltemperatur.

    http://metrobloggen.se/UserFiles/18.14723/Image/korrtempsolhav.gif

    Det finns även ett samband mellan global temperatur och AMO, som visas i sndra bilden i denna post:

    http://wattsupwiththat.wordpress.com/2008/04/29/more-on-the-pdo-shift-cited-by-nasa/

    Sambandet här är tydligt, även i historiska data i grafens första del, men naturligtvis inte lika tydligt som den för temperatur i USA, men om solen läggs in är jag övertygad om att en långt bättre samvariation fås.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.