Pausfågel, nästa program på väg

Det kommer mera, men kanske inte i strid ström. Jag vet inte, det kan vara så att jag skriver mer än vanligt också -- det beror på hur jag känner mig och hur jag hanterar den senaste tidens händelser. Min far dog för några dagar sedan, efter att ha brottats med cancer sedan förra sommaren. ...

Det kommer mera, men kanske inte i strid ström. Jag vet inte, det kan vara så att jag skriver mer än vanligt också — det beror på hur jag känner mig och hur jag hanterar den senaste tidens händelser.

Min far dog för några dagar sedan, efter att ha brottats med cancer sedan förra sommaren. Det gick barmhärtigt snabbt, och för det är jag tacksam. Men min far han aldrig fylla sextio, så det var alldeles för tidigt.

Jag är också otroligt tacksam för att det inte fanns några fnurror på tråden mellan oss, att vi rett ut det som behövdes redas ut och att det inte längre fanns något smolk i bägaren i min kärlek till honom. Min far har varit en fantastisk far och farfar, en man som var lika spännande som han var innerlig. En man med stort patos, som kunde respektera mig även när vi inte höll med varandra.

Min far betydde enormt mycket för min utveckling till kritiskt tänkande människa, han var aldrig rädd att ifrågasätta mina senaste sanningar — men var samtidigt ömsint och känslig nog att göra det utan att sätta sig på mig. Hans ifrågasättanden fick mig att tänka, det hindrade mig att bli fanatisk oavsett vilket som var tonåringens ”hjärtefråga för dagen”.

Min far var livsstilsliberal. Röstsedeln drog nog alltid åt vänster, men i sakfrågor var vi ofta ense. Han samlade på människor och hade ett enormt socialt kontaktnät. Han dömde sällan men kunde vara tuff och direkt provokativ i diskussioner. Han älskade diskussionen, så mycket att han mer än en gång lyckades få folk att gå igång på alla cylindrar.

En tröst är att pappa hade en bra höst. För första gången på många många år, så jobbade han inte som en skållad råtta. Han saktade ner och kunde komma ikapp med sig själv. För en man som var rena affischpojken för arbetsnarkomani, så var den påtvingade pausen rena himmelriket. För första gången var han tvungen att inte jobba. Mot slutet hade pappa hunnit ifatt, och han kändes mer jordad och sannare än på många år.

Tyvärr hjälpte inte cellgifterna som de borde, och strax efter jul återkom febern med förnyad styrka. Flera undersökningar senare ledde det till operation, vilken bara delvis lyckades. Pappa var nu svag och hade allt tydligare drabbats av kachexia, det tillstånd som drabbar cancer- och AIDS-patienter. Det innebär att man tynar bort när kroppens metabolism konstant övergår till den anaeroba typen — samma som ger dig mjölksyra när du tränar. Kroppen förbrukar flera gånger mer energi än normalt, eller mer, samtidigt som matsmältning och aptit inte hänger med.

För att pappa överhuvudtaget skulle vara aktuell för ytterligare cellgiftsbehandling behövde kachexin brytas. Så svag han var skulle cellgifterna kunnat ta livet av honom. Vi satte honom på diet med mycket vegetarisk, protein och fettrik kost. Först verkade det lyckas, och under en period förbättrades allmäntillståndet stadigt. För ett par veckor sedan vände det drastiskt, och pappa blev plötsligt mycket svagare och tröttare. De kvarvarande tumörerna satt i levern, och den höll nu på att packa ihop. Trots det var han någorlunda aktiv ända fram till mitten av förra veckan — svag, men på fötterna. I fredags för en vecka sedan vaknade han inte tidigt som han brukar, och när han vaknade var han så mycket sämre att han inte längre kunde vara hemma — alla barnen kallades samman.

Ett drygt dygn senare lämnade han oss.

Jag kommer säkert att skriva mer om det, och om den mycket kluvna upplevelse av den framstående svenska cancervården jag fått mig till livs. Jag sätter inte citationstecken runt ”framstående”, eftersom den i långa stycken är just framstående — men den offentliga vården är å andra sidan helt tydligt ett sorgebarn på många sätt, vilket jag säkert får anledning att komma tillbaka till.

Jag vill ge en ros till Kronparkens Hospice i Uppsala, som var helt fantastiska de sista två dagarna av min fars liv. De var ett under av empati, professionalitet, takt, ton och generositet. Tack!

Jag har tagit några dagar ledigt för att landa. Om det innebär mer eller mindre bloggande beror nog på hur jag hanterar mina känslor. Vi får se helt enkelt.

”Ack om jag finge vara som en vattenpuss. Att spegla himlen.”
(Don Helder Camàra, Tusen skäl att leva)