Överåklagare Sven-Erik Alhem är en man med ett högre uppdrag: han skall minsann se till att nollvisionen om antalet trafikdöda uppnås, kosta vad det kosta vill. Fler sätt att övervaka, effektivare övervakning, lägre spärrar för lagförande — allt är ok så länge man lyckas lära svenskarna att de inte får köra för fort. Det vet ju alla att ”fart dödar”.
”Låt bilägaren böta oavsett vem som kört”:
Många förslagna bilförare skyddar sin identitet genom nedfällda solskydd eller genom någon form av maskering. Brister i fråga om bildkvaliteten har också vållat problem.
För att ytterligare försvåra för dem som kör för fort övervägs nu införandet av så kallad sträckmätning, som innebär att det ska gå att komma åt också sluga förare som ökar hastigheten mellan kamerorna och sänker den just när kamerorna passeras. Som jag ser det måste vi få väsentligt fler kameror med placering också längs motorvägarna.
Jag har kommenterat sträckmätning förut, och knappast positivt. Min stora invändning är densamma som mot en aspekt av FRA: att det kan användas för att kartlägga en människas rörelse. Det är inte meningen att samhället skall ha tillgång till så specifika data om sina medborgares beteende. Den data som kan användas i ett isolerat sammanhang, kan även användas i andra. Det är ett intrång i den personliga integriteten och det drabbar framför allt även de som inget olagligt gjort.
Kamerorna kan vara enklare konstruerade och fungera bättre. Allra bäst hade varit om ett obligatoriskt transpondersystem i bilarna hade gjort det möjligt att identifiera dem under automatisk hastighetsmätning utan någon fotografering. Oberoende av vem som är förare av bilen vid någon form av automatisk registrering av för hög hastighet, skulle i mitt system bilägaren svara för en administrativ sanktionsavgift som påföres honom eller henne. Den aktsamme bilägaren förutsätts ha ett ägaransvar för hur fordonet brukas.
Om sträckmätning är fel, så är ett transpondersystem minst lika fel. Så fort det sitter en transponder i alla bilar, så är det en barnlek att bygga upp ett system där du när som helst kan säga var alla bilar befinner sig.
Det är rent ut sagt fascinerande hur många sådana övervakningsförslag som sett dagens ljus det senaste årtiondet. Det verkar vara högsta mode bland beslutsfattare och lobbyister just nu, att sälja ut vad privatliv och personlig integritet vi har kvar.
Rent krasst så skall varje form av övervakning vara riktad, i så motto att endast där det finns misstanke om brott skall man kunna ta till övervakningskortet. Människor som lever sitt dagliga liv, och som inte begått något brott, skall kunna vara rimligt säkra på att inte stå under övervakning. Det är det rimliga, det är vad vi borde förvänta oss, allt annat är rent orwellianskt i sin framtoning.
Att sedan göra något som faktiskt är ett brott, hastighetsöverträdelse, till något närmast administrativt, något som inte ens behöver bevisas, annat än att man kan visa att bilen i sig kört för fort — det är direkt otäckt. Det går emot vår rättstradition där man förutsätter oskuld till dess motsatsen är klarlagd.
Nej, gör om, gör rätt. Inte ens visionen om ett samhälle där ingen dödas i trafiken kan motivera ett samhälle där alla övervakas, och där man kan straffbeläggas utan bevisning.
Den dödande farten
Alla landsvägshastigheter, oavsett om de är lagliga eller inte, är potentiellt livsfarliga. Du kan utan vidare köra ihjäl dig i 70 knyck, för att inte tala om 90 eller 110. Hastigheten är därmed mest intressant i förhållande till trafiksituationen.
Det betyder att på en bra väg där trafiktempot är 100 kilometer i timmen, så kan det mycket väl vara en större fara att vara den enda som håller den lagliga hastigheten 90. När trafikrytmen bryts, så skapas en trafikpropp som leder till fler omkörningar och större frustration. Det är farligare än de extra 10 kilometerna per timme.
På en dålig väg eller under dåligt trafikväder, kan det å andra sidan vara farligt att köra så fort som lagen tillåter. Jag har personligen sett mer än en väg som jag upplever som väl generöst skyltad, medan andra vägar är rent löjligt lågt skyltade vad gäller hastighet.
Fart kan döda, men det finns fler aspekter av trafiksäkerhet än bara fart.
Intressant? Andra bloggar om: trafik, fartkameror, sträckmätning, transponder, rättssäkerhet, rättsprinciper, nollvision, övervakningssamhälle
Marcus utvecklar numera för Nindev!
13 kommentarer
Det är som sagt oerhört märkligt hur kortsiktigt en del tycks tänka. Sen vill jag själv tillägga att även om man dör precis lika mycket vid 90 som vid 130 så handlar det ju också om reaktions- och bromssträckor. Ju högre hastighet desto lägre marginaler, helt enkelt. Men även där finns det ju så mycket annat som påverkar, som sikt och underlag. Ibland upplever jag det som att hastighetsbegränsningarna är tvingande åt bägge håll – står det 70 på skylten så ska man banne mig köra 70 även om man råkar köra precis bredvid brinnande oljekällor i Irak. I snöstorm. På sommardäck från -56. Skyltarna tycks få folk att släppa det egna ansvaret.
Det är just på grund av reaktionstiderna som det är så viktigt att vägen verkligen tillåter hastigheten.
Att ligga i 160 på en tom och torr väg med god sikt, är knappast farligare än att köra 110 på samma väg (nåja, det beror på om du sitter i en folkabubbla från 1970 eller en BMW av senaste modegenre). Att däremot köra 70 på en bygdeväg i slask och dimma är fullkomligt livsfarligt, även om man inte bryter mot lagen.
Men om man nu inte betraktar bilen som en penisförlängare, en intim del av ens personlighet, utan som ett dött redskap, ett transportredskap, är det då så fel att detta redskaps befintlighet registreras?
Det sker ju till exempel när det gäller transportredskap som flyger. Även små privatplan registreras varje sekund, även om detta iofs. är helt frivilligt. Man är inte tvungen att ha en transponder eller att lämna in en färdplan (i alla lägen).
Att det finns en hel del riktiga brott, som enklare kan klaras ut om alla dessa rullande redskaps befintlighet registreras i realtid — bilstölder, smitningsolyckor, rån mord våldtäkter människosmuggling etc. där bilar varit inblandade, och så vidare — är ju inte svårt att föreställa sig.
Om dessutom samtliga fortkörningar avslöjas så borde man kunna sänka straffets storlek rejält. Straffet skall vara så högt att det är avskräckande. Själv har jag kört mer än 100.000 mil sedan jag fick körkort, och har åkt fast för fortkörning två (2) gånger. Hyfsat låga odds med andra ord, så jag behöver ett rejält straff för att bli avskräckt. 5-10 tusen, åtminstone, sisådär. Om jag vet att jag åker fast varje gång, så skulle ju 100:- vara lika avskräckande, eller hur?
Missförstå mig rätt nu, jag har medlemsnummer #72 i piratpartiet, var riksdagskandidat #8 och har varit partiets revisor sedan start, så jag är helhjärtat emot all form av personlig övervakning och registrering. Men att övervaka och registrera ett dött redskap, som en bil, nja… Där anser jag nog att samhällsfördelarna med råge uppväger nackdelarna. Allt enligt proportionalitetsprincipen.
Med samma resonemang kan vi sätta transponders på våra cyklar och därmed klara ut alla cykelstölder.
Bilen må vara ett dött redskap, men det är inte bilens förehavanden som primärt bevakas, utan förehavandena hos den som framför bilen. Det kan vara en god sak om det är en biltjuv, men inte fullt lika bra om det är bilens rättmätiga innehavare.
I annat fall blir det hela som en partiell elektronisk fotboja, där någon annan kan bevaka dina rörelser och bedöma om de är som de borde.
Låt oss ta ett tänkt scenario.
Anta att det är en firmabil som du får använda privat. Anta sedan att du för tillfället är sjukskriven. Anta nu att din mamma ringer för att hennes egen bil fått motorstopp och frågar om du kan hämta henne.
Om du nu tar bilen, som är utrustad med transponder, och de system som registrerar bilen är användbara för annat än fartkontroll — då kan du befinna dig i knipa.
Å ena sidan kan du få problem med f-kassan, som konstaterar att du minsann varit ute och åkt trots att du skall ligga hemma.
Å andra sidan, om systemets användande redan hamnat i förskingringen, så kanske din chef prenumererar på information om var firmabilarna håller hus. Då kan du få diverse ansträngande frågor från en sur chef när du är tillbaka på jobbet.
I båda fallen kan du egentligen knappast sägas ha fuskat med sjukdom. Du har gjort bedömningen att du kan hämta din mamma utan att riskera att bli sämre.
Att du överhuvudtaget skall bli tvungen att förklara dig är rätt obehagligt.
Marcus, det finns alltid ett problem med ändamålsglidning. Det är därför vi har en demokratiskt vald församling som förväntas förvalta allas våra intressen — riksdagen. Att det för närvarande inte fungerar kan vi förmodligen enas om, men det är i alla fall den tänkta teorin.
Vad gäller ditt sjukkasseexempel så kan jag väl då kontra med ett exempel där någon kriminell tar en bil som varken är skattad eller försäkrad (något som kriminella vanligtvis inte tar på så stort allvar) och kör ihjäl din mamma när hon korsar ett övergångsställe (på grön gubbe).
Är det då någon tröst för dig att sagda fordon inte går att spåra? Eller hade du föredragit att sagda bil hade ertappats redan första gången kriminaldåren framförde sitt fordon för sex månader sedan, och i vederbörlig ordning hade fått fordonet konfiskerat och föraren förpassad bakom lås och bom?
Jag är den förste att instämma i att det alltid finns två sidor av varje mynt, men, som sagt, när det gäller registreringen av bilars befintlighet så vill jag nog, med en dåres envishet, hävda att samhällets vinst vida överstiger dess förlust.
PS. Är du på något vis släkt med Harads-grenen av Fridholm? I synnerhet då Maths Fridholm, som jag är nära bekant med? DS.
Jag har haft väldigt lite med släkten Fridholm att göra överlag, framför allt i vuxen ålder. Mig veterligen finns det väl två släkter, men jag är inte säker på om Maths och jag tillhör samma.
Självklart skulle jag föredra att biltjuven satt bakom lås och bom innan han kunde köra ihjäl min morsa.
Men om priset jag får betala är att jag och alla andra svenskar för tid och evighet får våra rörelser bevakade, då är jag inte lika säker.
Det hela är analogt med inbrott, kvinno- och barnmisshandel och kamerabuggning i hemmet. Om vi placerade kameror i alla svenska hem, så skulle vi i princip kunna se till att alla oegentligheter i hemmiljön straffades och kanske till och med upphörde.
Är det tillräcklig motivation till att sätta upp kamerorna?
Skulle motivationen vara tillräcklig om det var din väninna som genom kamerornas närvaro slapp bli misshandlad till döds?
Skulle du önska dig sådan övervakning när du kom hem från din transponderbuggade semester och upptäckte att du haft ”besök”?
Nu går du extremt långt i din ändamålsglidning, Marcus! Vi pratar ju inte här om övervakning av privata sfärer (något som jag hoppas att du förstår att jag är rabiat motståndare till) utan om registrering av döda ting, såsom bilar.
Bilen är förknippad med dig personligen enbart om du själv tillåter den att vara det (penisförlängare, statussymbol, ”det här är vad jag är”, etc). Annars är det ett dött ting som du inte behöver känna dig förknippad med personligen om du inte själv insisterar. Däremot har sagda registrering, som sagt, ett stort antal sociala fördelar, som IMHO vida överskuggar de eventualla nackdelarna.
Det finns bra argument från bägge sidor här, men jag håller mig nog på Marcus sida. Visst kan man hävda att bilen är ett dött ting, men faktum är att den för många är ett andra hem. Bilen är rätt starkt knuten till en person. Om den inte vore det skulle det aldrig dyka upp förslag som ”låt bilägaren betala om bilen gått för fort”. Och just för att bilen är såpass starkt knuten till en person gör övervakning av själva fordonet att en persons rörelsemönster blir mycket tydligt kartlagt, vilket i sin tur gör personen sårbar. Vi behöver inte ens ramla in på ändamålsglidningar – uppgifter kommer på villovägar. Databaser läcker. Människorna som hanterar systemen gör fel, eller agerar efter eget huvud. Det gör det hela farligt.
I det stora hela kan man förstås hävda att drabba så få att det är försumbart, men det gör det inte mindre jävligt för den som drabbas, även om det hindrar Marcus Fridholms morsa från att bli ihjälkörd på ett övergångsställe… No offense, hon är säkert en förtjusande kvinna på alla sätt och vis, men för mig skulle det ändå vara en klen tröst.
Sen är varje bil knuten till en människa eller organisation via bilregistret.
Själv har jag inte bil, och bilen skulle knappast få agera penisförlängare (om jag inte av en slump blev X antal miljoner rikare hipp som happ och lyckades komma över en Miura). För mig är det principen som är viktig. Var och en kan själv välja att operera in en transponder i sin bil utav hjärtans lust, men att tvinga fram en sådan registrering av folks rörelser är inte OK.
Bilen är förvisso knuten till en viss ägare via bilregistret. Precis som ett IP-nummer är knutet till en viss abonnent — med alla de fel som det innebär i juridisk mening, men det är ju en helt annan debatt.
Så varför protesterar vi inte mot att varje bil skall ha en stor, synlig registreringsskylt? Det är ju lätt att exempelvis smyga omkring utanför ett politiskt möte och skriva upp alla registreringsnummer och sedan dra ut en datalista på vilka som (kanske) var närvarande. Vi vet ju att SÄPO ägnat sig åt sådant.
Anledningen till att vi inte protesterar mot denna integritetskränkning är hel enkelt att samhällsnyttan vida överstiger den eventuella kränkning som kan tänkas bli följden. Vårt samhälle skulle förmodligen fungera betydligt sämre om alla bilar var 100% anonyma.
Nä, jag tror att det hela bottnar i en gammal USA-inspirerad uppfattning om att ”min bil är min borg”. Bilen har alltså ännu ej tagit steget fullt ut ifrån att vara en synnerligen personlig statussymbol till att bli ett opersonligt transportredskap.
Själv tvekar jag inte ens att använda bilen som ett politiskt redskap. Registrera gärna dess förehavande av hjärtans lust!
Nå, strikt talat, skulle väl egentligen regskyltarna bort
Nä, det handlar som alltid om balans, och i detta fall rubbas balansen i det ögonblick man skapar verktyg för systematiskt registrerande av någons rörelser.
Precis som SÄPO m.fl kan ta en kamera och plåta ett politiskt möte, för att sedan sitta och identifiera varje deltagare, så kan de skriva upp regnummer på bilar.
Skulle vi vara lika förtjusta om vi hade ett RFID chip inopererat som SÄPO kunder övervaka om de ville?