Demokratins svagheter och styrkor

Demokratin som system är troligen det mest ineffektiva, kortsiktiga, fåraktiga, flamsiga och generellt dåraktiga system som människan någonsin skapat. Trots det är demokrati det enda system jag frivilligt skulle leva under.

Det var Josh som skickade mig stafettpinnen om demokratins svagheter, skyll på honom om jag drar iväg. Från början kommer själva frågeställningen från Besökaren 2.0 som skickade vidare:

> a) Vad är det största problemet med dagens demokratiska system?
>
> b) Hur ska vi lösa det?
>
> c) Är det rent av så att demokrati kanske inte är det bästa (man måste få väcka frågan – och argumentera, även om man kommer till slutsatsen att vi har ett perfekt system)

##Inbyggd svaghet

Demokratins svagheter är legio, men allra främst bland svagheterna ligger konformism, konservatism, rörighet, tröghet, populism, kortsiktighet och kollektiv dumhet. Underförstått menar jag då representativ demokrati, direktdemokrati är om möjligt ännu värre, av samma skäl – men den direkta demokratin förtjänar ändå att behandlas separat.

Demokratins svagheter är i det närmaste inbyggda i själva systemet. En lämplig liknelse är utskällningen att något tycks designat via kommitté.

I klartext innebär det att designen far ut i så många tangenter, försöker inkorporera så många viljor, tar så många hänsyn att den blir direkt medioker. Den tillför sällan något verkligt nytt och blir än mer sällan en verklig klassiker. Var och en av deltagarna i kommittén kan vara briljant inom sitt område, men kollektivt är de lika framstående som en korkad fårskock.

Tro mig, jag har varit med om det.

###Konformism, konservatism och tröghet

Samhällets tysta socialkonservativa majoritet vill ha de spelregler de växte upp med och förstår. De kan till och med vara direkt reaktionära om förändringar går för fort för deras ömtåliga och ack så viktiga trygghetskänsla. Demokratin är ofta som en gungdocka som reser sig upp varje gång man puffar på den. Demokratin kan därför ofta tyckas totalt handlingsförlamad när den utsätts för utmaningar.

Få är de politiker som på eget bevåg vågar vända skutan i den riktning situationen kräver – eller i alla fall tycks kräva. Sådana som Lincoln, Churchill, Roosevelt, Thatcher och Reagan kanske hatas av många, men de är samtidigt förebilder med sin integritet, starka vilja och sitt mod att se en situation och agera på den utifrån sin förståelse – åt helvete med populariteten.

Det faktum att de är så stora och kända beror i hög grad på att deras egenskaper är så ovanliga. De flesta politiker och partier inom demokratin strävar mot politikens mittfåra, där den stora massan känner igen sig. Att sticka ut är att bli politiskt marginaliserad.

###Ytlighet, populism och kollektiv dumhet

Mycket av den konservativa trögheten handlar om att de flesta inte vill eller orkar sätta in sig i frågor på djupet. Egentligen är det förståeligt, för folk vill helt enkelt leva sina liv och det får man nog respektera.

Tyvärr föder det impulsreaktioner av så kallat ”sunt förnuft”, som varken är sunt eller förnuft, utan som allt som oftast är slentrianmässiga överemotionella reaktioner på förprogrammerade stimuli.

Den typen av reaktioner är basen för all propaganda. Det är också basen för populism både i politik och i media. Du kan se det i politiken på plånboksfrågor, floskler och ”kraftåtgärder”. Du ser det i media, där de verkligt heta frågorna ofta är ytligt behandlade, ”upprörande” frågor.

Sällan ser du en politiker som konstaterar att en fråga är så pass komplex att den förtjänar eftertanke. Skulle det mot förmodan hända, så kan du räkna med att politikern får ett mediadrev att handskas med. Sällan ser du nyheter som dyker på djupet, presenterar olika aspekter och håller sig från rent ledande kommentarer. Skandaljournalistiken letar sig in till och med i morgontidningarna, helt enkelt för att det är lättsmält.

###Direktdemokrati

De problem demokratin dras med, är nästan värre i en direktdemokrati. Om beslutsflödet och riktningsförändringarna är glaciala i en representativ demokrati, så är det rena kontinentförflyttningarna i en direkt sådan.

Enstaka beslut kan iofs gå lite hur som helst, men över tid är det gungdockan all over again – fast på steroider. Skälet är att de flesta regeringar, så hattiga de än kan tyckas, har en allmän strategi för sina förslag och sin kohandel. Man kan acceptera att beslut fattas som inte är precis de man vill ha, för att de ger förutsättningar för bättre saker längre neråt vägen.

Sådana strategier blir svårare ju större och mer heterogen grupp man har att göra med. Bara i en enkel ideologisk förening med några hundra medlemmar kan den trögheten innebära att samma frågor diskuteras år ut och år in utan att någon egentlig förändring någonsin sker.

Ett andra problem är att när ett större beslut fattats, med mycket vånda och stort besvär, så tar det formen av mose lag. Om det är svårt att fatta beslutet, så är det ännu svårare att riva upp det — och det är synd om verkligheten om den vill förändras under tiden…

Demokratin blir ofta mer ett byråkratiskt maskineri än verkligt medbestämmande. Rent krasst är demokratin en skuta där många står vid rodret, och där varje kursändring kräver ett direkt ingripande från gud fader själv – eller i alla fall årtionden av idogt knuffande som leder till mycken gråt och tandagnisslan. Det är populismens, hyckleriets och de taffliga ytligheternas högborg.

##Diktaturens effektivitet

Idealt så finns i ett auktoritärt system en beredskap på snabba förändringar och flexibla lösningar på problem. Ju färre som skall vara med och tycka när kursen skall läggas ut, desto snabbare går det att komma till beslut. Naturligtvis kräver det att den som styr kan knyta skorna utan karta, kompass, inflygningsradar och autopilot. Förutsatt att den eller de som styr är kompetenta och har bra koll på situationen har diktaturen förutsättningar att vara extremt effektiv.

Få har väl glömt bort det så kallade ”tyska undret” under trettiotalet. Det var inte fullt så odelat ett underverk som många samtida betraktare trodde sig se, men i sviterna efter depressionen var det ändå en svidande kontrast mot den tandlösa och handlingsförlamade Weimarrepubliken.

För att ge ett begrepp om det auktoritära systemets effektivitet, så behöver vi bara titta på militären. Tanken att ha ett demokratiskt styre inom militären faller på sin egen dumhet. Det är inte läge att ha en debattklubb när kulorna viner. Jämförelsen är begränsad, eftersom det är ett specialfall med en mycket väl definierad uppgift och sina egna unika förutsättningar.

##Demokratin trots allt överlägsen

Demokrati, alternativt republikanism, är trots det överlägset. Skälen är flerfaldiga.

Personlig frihet. Friheten att vara en moralisk agent – dvs att kunna fatta och ta ansvar för sina egna beslut går inte att överskatta. Det är hela grunden för ett gott samhälle där alla kan vara delaktiga på jämbördiga villkor, en delaktighet som även måste innefatta landets styre om än indirekt.

I detta ingår hela paketet: det är mitt liv, mitt privatliv, min integritet, mina åsikter, mina pengar, mina prylar, mina beslut och mina konsekvenser. Jag är beredd att köpa suboptimal effektivitet och trygghet för att slå vakt om den personliga friheten och integriteten.

Ett annat gott skäl är något så flyktigt men viktigt som legitimitet. Inga andra styrelseformer kan konkurrera med de demokratiska styrelseformernas legitimitet. Just trögheten i beslutsmaskineriet innebär att beslut som står sig också är väl förankrade, och att man är lojal till och med mot en regering vars politik man vänder sig mot.

Diktaturen är oftast beroende av en stark säkerhetsapparat som håller folket under tummen om de skall kunna sitta kvar vid makten. Behövs motsvarande i en demokrati, så är det fara å färde att man har ett inbördeskrig på halsen.

###Demokratisk stamina

Ett tredje skäl är direkt beroende av de två första, och motsäger stora delar av min kritik mot demokratin. Stamina och långsiktig effektivitet.

En demokrati kan tas på sängen, men får demokratin benen under sig vinner de i längden. I en demokrati är ju de flesta stora beslut väldigt väl förankrade, besluten har full legitimitet. Det man tappat i flexibilitet får man då igen i kraft. När väl demokratins befolkning kommit till insikten att de måste ta sitt ansvar, eller till och med avstå från sina privilegier tillfälligt för att behålla dem på sikt, så är de svåra att stoppa.

##Hur hanterar man demokratins problem?

Demokratin är inte ett effektivt, men däremot ett väldigt sympatiskt system. Demokratin är idealt den bästa garanten för vår frihet, vår integritet och vårt självbestämmande såväl som medbestämmande. Demokratin kan ge ett samhälle som skapar en trygg ram inom vilkens gräns man har friheten att leva ett liv utifrån sina egna önskningar om mål.

Det samhället kan göra för att minska demokratins negativa effekter är att inse dess begränsningar. Genom att ge folk så mycket autonomi som är möjligt, så fattar människor majoriteten av de beslut som berör dem själva utan samhällets inblandning. Om samhället begränsar sig till att vara den kanvas på vilket folk målar sina liv, istället för att vi alla gemensamt skall hålla i penseln hela tiden, så är demokratin inte ett stort problem.

Faktum är att jag älskar demokratin, med alla dess fel och brister.

Intressant? Andra bloggar om: , ,

5 svar på ”Demokratins svagheter och styrkor”

  1. Det stora problemet med demokratin är ju förstås att den inte respekterar individuella rättigheter. För trots allt, hur mycket av det här har en vanlig demokrati fullt ut?

    ”det är mitt liv, mitt privatliv, min integritet, mina åsikter, mina pengar, mina prylar, mina beslut och mina konsekvenser.”

  2. Problemen med representativ direktdemokrati är desamma som direkt demokrati eller representativ demokrati. Det är inflexibilitet och konservatism. Det är majoritetsförtryck och det är brist på riktning.

    Jag är inte emot någon form av demokrati, men jag tror att kärnan i att göra den lyckad är att den inte gapar över för mycket. Låt människor i stort sett styra sina egna liv och göra sina egna val, låt demokratin begränsa sig till det gemensamma rummet. Begränsa demokratin till att bara fatta beslut som är nödvändiga för att samhället skall fungera. Minska klåfingrigheten, och de mest primära av invändningarna faller bort.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.