Men det förstås, mina “justeringar” drog “rätt hårt” i MPs variant, bland annat genom att göra skillnad mellan grundtrygghet och guldkant, där jag anser att det inte är samhällets sak att se till att folk har guldkant på tillvaron.

Om facket vill dra ett verkligt strå till stacken erbjuder de sina medlemmar att uppförsäkra sig till en trevligare nivå — då är det löst privat precis som du säger.

Realiteten idag är att a-kassan till stor del betalas gemensamt oavsett om man kan utnyttja den eller ej. Sjukförsäkringen sitter fast i ett helt annat system med en hel del organisatoriskt arvegods. Socialbidraget slutligen ligger på kommunal nivå, och är helt arbiträrt beroende på kommun och kommunekonomi.

Att sammanföra dessa till ett system, skala av så mycket som möjligt av dumheterna — och sedan säga, vi står för grundtryggheten men NI står för guldkanten — det tycks för mig som ett steg i rätt riktning.

Föga liberalt förslag.

För att illustrera med ett skatteexempel (bidrags- och subventionsdjungeln är ungefär lika grötig):

–

Fem studenter sitter runt ett bord på en studentnation i Uppsala, en håller på att diskutera skatter och socialstat.

En av de andra studenterna fnyser och säger: “Ursäkta jag bryr mig faktiskt inte, jag betalar ändå ingen skatt!”, varpå han tar sin flaska med öl, som han betalt moms och dyr alkoholskatt för, och häller upp den i sitt glas.

Han byter demonstrativt samtalsämne, och frågar: “Har ni hittat nått sommarknäck?”, de tre andra som börjat ledsna på borgarretoriken pustar tyst ut.

Killen bredvid ler och säger att han hittat ett superschysst knäck på en butik i Svava.

Diskussionen fortsätter med när man måste lämna jämkningsansökan och hur mycket man får tjäna innan det påverkar studiemedlen.

En tjej säger surt att hon har fått spola sitt eftermiddagsjobb, för att hon tjänar för mycket: “Fast inte tillräckligt för att det skall göra nån skillnad om studiemedlet kapas och jämkningen skiter sig — då är jag hellre ledig.”

Killen som bytte ämne drar upp cigarettpaketet, som utan tobaksskatt och moms skulle kostat mindre än hälften, och frågar om någon skall hänga med och röka.

Han får med sig två av de andra, medan tjejen som pratade skatt och en kille sitter kvar och försöker hitta ett neutralt samtalsämne. Alla utom en är glatt aningslösa om hur naivt omedvetna de är.

Jag tänker mig att NIT skulle kunna vara en variant av ML, men eftersom ML verkar vara så brett och luddigt så är det nog bättre att även i fortsättningen betrakta dem som skilda ting…

NIT verkar ganska kul dock, jämfört med vad som finns idag. Plus att Friedman var en rolig gubbe

Jag förde en lång och intressant diskussion med “Mats33″ för lite mer än två år sedan: Tråd 1, och Tråd 2. Man kan lugnt säga att vi hade olika grundinställning till samhället, men fann trots det tillräckligt mycket gemensam bas för en jävligt intressant diskussion.

Som jag ser det är den stora skillnaden mellan NIT och ML att ML närmast kan ses som ett stipendium för att leva. Dvs alla får det och det inkomst- eller behovsprövas inte. NIT å andra sidan är i högsta grad inkomstrelaterat. Har du pengar så är brutto>nettoinkomst, ligger du vid brytpunkten så är brutto=netto och ligger du under så är brutto<netto.

NIT och ML är med andra ord två sätt att skapa ett enda enhetligt system för social trygghet. Skillnaden är att ML bygger på stort skatteuttag, medan NIT tillåter ett mycket mindre skatteuttag. ML är i hög grad statiskt medan NIT är dynamiskt. ML kräver i grunden mindre administration, men flyttar större mängder pengar genom staten och har större omfördelningseffekter, medan NIT kräver mer kontroll men har mindre ren genomströmning av pengar och mindre omfördelningseffekter.

Själv är jag rätt positiv till NIT som idé, medan jag är starkt skeptisk till ML. Jag tror att ett av skälen till att jag blev förvånande positiv till en mer “borgerlig” variant av MP:s förslag, var att det har en del av fördelarna med NIT.

Sist och slutligen är inget system bra om man inte förstår de underliggande ekonomiska imperativen. System får inte bli för opersonliga och skall i minsta möjliga mån underhålla nånannanism. System bör inte konstrueras på ett sätt som sätter dem i automatisk tillväxt. Alla system måste bevakas så att de inte minskar samhällets dynamik. Grundläggande trygghet är en bra sak för samhället, guldkant måste alltid vara privatpersonernas eget ansvar.

Jag tycker nog att man ska låta a-kassan gå mot att bli en riktig försäkring, som alltså uppbär sig själv, och samköra bidragssystemen. Väljer man att göra a-kassan obligatorisk så fattar jag inte poängen riktigt med att ha den kvar, om jag ska vara ärlig. Då är det ju som sagt bättre att köra ihop alltihop till ett enda system. Det skulle ju t.o.m. kunna minska kostnaderna, fast eftersom det ändå är politiker vi talar om så är det väl lite mycket begärt. Liksom att eventuella minskade kostnader skulle resultera i en skattesänkning…

En annan kommentator någonannanstans påstod att medborgarlön egentligen är ganska likt Friedmans gamla idé om negativ inkomstskatt. Men det har jag aldrig hört någon annan säga, iofs. Jag har för dålig koll på hur medborgarlönen ska utformas för att säga nåt om det, men det är ju en intressant tanke iaf.

Men innan man når fram till ett sådant ideal, så är det bättre att man samlar hela konkarrongen under ett tak och bekänner att det ändå är vi gemensamt som bekostar den. Om inte annat så är det rent spel att kalla saker för vad de är, och rätt absurt att ett system som till tre fjärdedelar bekostas av skatt inte kommer alla till del.

Låt fackföreningarna starta sina egna försäkringslösningar för att se till att grundtryggheten blir till lite mer guldkant — och låt deras medlemmar betala, inte vi andra.

Men som nästan alla andra är jag ambivalent. Dels för att medborgarlöneskuggan vilar över förslaget, och dels för att jag så nyligen irriterat mig över alliansens skott i foten med förslag till obligatorisk a-kassa. Det bär emot att inte säga nej till ett förslag som får en och annan liberal varningsklocka att ringa.

Sista ordet är nog inte sagt. Men kan man “liberalisera” förslaget är jag inte beredd att förkasta det “out of hand”.

Men jag vill instämma, tror jag. Det ideala är ju att staten faktiskt inte gör någonting alls. Men det får ju självklart inte betyda att den försummar sina uppgifter. Sen så om staten nu har tagit på sig att se till att ingen sitter i misären, då är det ju underkänt så länge den behöver gripa in för att förhindra det. Och nya taktiker kanske skulle prövas. Som du skriver.

…Det är i praktiken en obligatorisk och statlig a-kassa.

Samt:

Som jag varit inne på tidigare är det viktigt att finna en ny modell för relationerna mellan fack, parti och stat, för den så kallade svenska modell som vi känt igen sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 har nått vägs ände. Vi behöver starka och oberoende fackförbund. Frågan är hur det uppnås.

I övrigt länkades din artikel för att jag upplevde att du visste mer om bakgrunden till MP:s förslag än jag — det var rätt neutralt.

Däremot tror jag placeringen av din länk i texten blev lite olycklig, det får den att framstå i dålig dager när det egentligen inte var meningen. Ber om ursäkt för den saken och hoppas att folk läser det här så att de förstår att det var ett misstag, annars får jag väl flytta på länken.