Liberalens inställning är väl ändå att olagliggöra alla former av tvång, eller s.a.s. initierandet av våld? Och sedan något resonemang om att delegera sin rätt till självförsvar till staten. Och alltså inte att man visst behöver en viss mängd tvång för att uppnå någons vision om hur samhället ska se ut.

Men i mångt och mycket är det ju hårklyverier.

Idén att undan för undan göra de samhälleligt styrda skyddsnäten onödiga är helt OK. Varför behålla ett system som inte längre behövs? Det tror jag faktiskt de flesta, åtminstone de som accepterar den liberala/konservativa/socialdemokratiska diskursen, kan acceptera.

Om jag skall komma med en invändning, från motsatt håll s.a.s , så bygger administratörer lätt sina egna imperium. Att be någon avskaffa sin egen position är inte det lättaste.

Men för att flippa tillbaka, så finns det delar av samhället inte ens de mest ihärdiga libertarianer anser skall vara frivilliga. Det skall till exempel inte vara frivilligt att följa lagen.

Liberalens inställning kan inte rimligen vara att avskaffa alla former av tvång, utan målet är att minimera tvånget till vad som behövs för att samhället faktiskt skall fungera, vara stabilt och humant.

Det finns därför inget absolut hinder att säga att såväl stabilitet och humanitet kräver att ingen svälter eller ligger sjuk i rännstenen? Det var väl den insikten de ursprungliga socialliberalerna kom fram till. Liberalen ser gärna att de som behöver hjälp får det utan att samhället behöver lägga sig i, men om det ändå inte fungerar så finns väl inget som hindrar att samhället går in som yttersta garant?

Om man slänger på alla de liberala principerna med en gång går det nog illa för många. Och det är lite fult gjort eftersom de fått lära sig att det finns någon som tar hand om dem, plus att de inte har haft möjlighet att sörja för sin egen säkerhet så bra heller. Dessutom har man ju fått lära sig att någon annan tar hand om andra, också.

Jag tror att den bästa vägen är att jobba mot att de olika skyddsnäten onödiggörs. Lite tvärtom mot hur resonemanget brukar gå kring t.ex. privat vs offentlig vård. Det är den offentliga vården som inte ska behövas. När man sen har någon del av ett system som inte används längre, så avvecklar det väl sig själv.

“När ingen ställer upp, så kan man komma överens om att vi gör det gemensamt eller inte alls.”

Men det du tar här, jag menar nog på att om tillräckligt många är överens om att göra det gemensamt och alla är med, då behövs inte tvånget längre ändå. Och det går ju faktiskt att sätta upp former för gemensam aktion utan att man tvingar andra att delta i dem. Det blir någon sorts självmotsägelse att dels ingen ställer upp, men ändå ställer alla upp på att alla ska ställa upp. Jag tror inte att det är ett reellt problem (när man väl kommit så långt att det blir aktuellt). Vad jag menar är att det inte står mellan alla eller ingen. Alla måste inte med, om de inte vill.

Ett av problemen, tycker jag, när man diskuterar huruvida något skyddsnät, bidrag eller vilken offentlig aktivitet som helst bör finnas eller ej, är att man ofta får höra att man inte vill att det eller det ska finnas. Men det finns ju fler än ett sätt att sköta saker på.

Om principer och teorier. En bra princip/teori har ju sin utgång i verkligheten. Eller som det sägs ibland, “när inte verkligheten och kartan stämmer överens, då är det verkligheten som gäller”. Sedan är det väl liksom tillbaka till ritbordet

Till sist. Du får väl lära dina barn att blogga

Tyvärr kommer det nog alltid finnas perioder då jag hamnar under radarn. Som egen och familjefar, så finns det perioder då prioriteringarna helt enkelt inte tillåter bloggande.

Men tillbaka till principerna och deras undantag

I en ideal värld sköts även sociala skyddsnät helt på frivillig basis. Frivillighet innebär ju sant engagemang istället för den loja nonchalans centralstyrning och tvång leder till.

Vi kan arbeta mot verklig solidaritet. En situation där människor har kraft, lust och möjlighet att ta direkt ansvar för sin omvärld. Det är ett mål jag ställer upp på till hundratio procent.

Frågan är dock vad man gör med allt skit som händer på vägen till shangri-la?

Världen är sällan ideal och i realiteten når inte alla över ribban. I realiteten har inte alla någon som ställer upp på dem, varken vänner, släkt eller frivilliga. Vem hjälper den som nästan befinner sig på gränsen till klinisk paranoia, borderline och tourettes — totalt socialt handikappad på ett sätt som gör personen till rena plågan att ha i närheten?

När ingen ställer upp, så kan man komma överens om att vi gör det gemensamt eller inte alls. Själv behöver jag ett alternativ som tillåter att jag ser mig i spegeln utan äckel.

Varje gång man ruckar på en princip, så kommer naturligtvis gränsdragningarna in. Å andra sidan är sådana gränsdragningar om hur, när och ifall principer skall tillämpas alltid närvarande i den faktiska verkligheten. Om jag inte förstått den saken innan, så blev den totalt uppenbar när jag blev förälder. Det finns ingenting så vackert som en elegant, enkel och välformulerad teori. Bara man inser att en teori är en mental konstruktion — en aldrig så god teori kan bli helt omänsklig om den tillämpas utan varsamhet och vakenhet.

Jag kommer att tänka på ledarstilar: kommandostilen där ledaren tänker och alla andra bara gör, eller uppdragsstilen där ledaren pekar ut mål och riktlinjer och folk sedan själva fattar de taktiska besluten utifrån dessa. Det har visat sig gång efter annan att modell två i de flesta fall är överlägsen modell ett — trots att det innebär att inte alla taktiska beslut är vad ledaren själv skulle valt i samma situation. Insikten är att det inte är viktigt att varje detalj är optimal, så länge ramar och mål är glasklara. Överfört på principdiskussionen, så går inte liberalismen sönder av att ta mänskliga hänsyn till faktiska världsliga problem. Det som är väsentligt är att ramarna och målen är glasklara.

Det som är dagens stora problem är att varken ramar eller mål längre tycks speciellt klara. De partier som kallar sig liberala tycks ha förirrat sig bort från liberalismens mål:

Där de hela tiden borde sträva efter mindre klåfingrighet, så föreslås om möjligt mer.
Där de borde sträva efter större samvetsfrihet, pockas på närmast moralistiska ingrepp.
Där de borde sträva efter autonomitet, så kringskärs de små framsteg som görs — så att det blir ett steg fram och två tillbaka.

Pragmatism i all ära, men glömmer man exakt varför man ville ha makten att förändra, så skall man inte ha den.

Det tycks mig inte så svårt att besvara frågan på hur man hanterar individer som inte vill ta ansvar för sig själva. Det är klurigare med de som inte kan. Men om de då ska leva på allmosor, s.a.s., är det då inte bättre om detta sköts frivilligt? Jag är tveksam till idén om att kräva att någon ska ta ansvar för en annan människa, för det är ju alternativet. Och det var här jag menade att det kröp in lite nånannanism.

Det är lurigt med principer. Om de inte ska gälla fullt ut, vem ska då avgöra när så är fallet? Och hur?

Hursomhelst så är det hiskeligt trevligt att du är tillbaka igen. Det vart lite tomt i höstas ett tag
Du har något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som gör det här till en av de mest läsvärda bloggarna around

Jo det kan tyckas att du har rätt, till viss del. Skriver man sen en sån här sak i ett svep, så kan man lätt bli hemmablind och missa självmotsägelser — inbillade eller verkliga.

Men jag har svårt att vara helt renodlad, eftersom den otäcka, komplicerade verkligheten har en ful tendens att göra sig påmind varje gång man tror sig ha ett entydigt och enkelt svar

I botten anser jag att individer skall ta ansvar för sig själva. Frågan är hur vi hanterar när de inte gör det, eller när de inte är förmögna att göra det?

Personligen är jag inte villig att låta principerna medföra att någon går under — jag vill inte bli en fånge under mina principer. De är en kompass, men utan karta kommer jag ingenstans. På samma sätt pratade jag om politikers kompass, och den måste säga “absolut frihet”, så att man inte hamnar i tjotahejti.

Sen har jag svårt att se det som någonannanism, när jag helt spontant och på eget bevåg hjälpt där jag kunnat, med såväl pengar som annat. Min plånbok och min mun har helt enkelt kontakt med varandra.

Tjena Josh, kul att vi är på samma spår — fast det hade jag nog gissat

“Man kan inte bortse från att en så enkel och ren modell kommer lämna vissa i misär.”

Vad är detta om inte en hint om att det ändå är staten/samhället som ska ansvara för individen, och inte individen själv?

Jag tycker att det finns ett och ett halvt tankefel inbakade i det här. Dels att ingen eller nästan ingen av alla de som ständigt ropar över mer hjälp till de i misär, när de själva fick välja vad deras tid/slantar/hjälp skulle gå till, inte skulle hjälpa just de som lever i misär. Och vidare att människor inte skulle klara sig själva. Det enda som skulle göra att man inte klarar av det är nog en medfödd eller självorsakad skada. Men ändå, blir andra individer som inte har någon koppling till den skadade då skyldiga att försörja denne? Hur väl klingar det med “Absolut respekt för frihet”?