Frihet, jämlikhet, broderskap…, eller något sånt

Politiska bloggare beskrivs titt som tätt som en kombination av egocentriker, pöbeldemagoger, rättshaverister och proffstyckare. Men jag tror att den politiska bloggaren upptäckt något som är till och med mer kraftfullt än att ställa sig på sin tvållåda.

Det jag själv upplevt som nästan magnetiskt och kraftigt vanebildande i bloggandet är hur mycket det kristalliserar ens egna tankar. Genom att vara tvungen att fundera på vad man egentligen tycker. Genom att hela tiden få mer eller mindre mothugg och få försvara sina alster, så lättar slentrianens dimmor från hjärnkontoret.

På den negativa sidan, så finns en klar tendens att bli mer extrem i sin ståndpunkt ju mer utkristalliserad den blir. Så titt som tätt, så försöker jag göra lite ”mental renhållning”, för att inte utan att själv märka det glida in i en ståndpunkt som vid närmare eftertanke kanske inte är så behagfull – och för att få lite allmän självdistans.
Nu senast satte jag mig för att fundera på vad det egentligen är jag står mellan socialliberalismen, ”ny”-liberalismen och socialkonservatismen.

Tre ord kom tillbaka om och om igen: frihet, ansvar och empati. Lustigt nog klingar de märkligt lika den franska revolutionens frihet, jämlikhet och broderskap. Så jag började fundera om det faktiskt är så att det är den gamla slogan som format min inställning? Jag kom att tänka på Rawls och Nozick och deras gamla ”träta” kring liberalismen och nattväktarstaten, så de glider med på ett bananskal.

Det här inlägget kommer att handla om Frihet, Jämlikhet och Broderskap, det är långt som själva h-e, så det är lika bra att jag förvarnar er…

Frihet

Jag har inte träffat många i Sverige levande personer som inte, åtminstone med läpparnas bekännelse, säger sig stå för frihet. Hur många som faktiskt står för det inte bara i ord utan i handling är däremot inte lika klart, fast jag är medveten om att det nog i hög grad beror på vad man lägger i ordet.

Livsstil

För mig är en av frihetens stöttepelare livsstilsliberalismen. Rent krasst har jag svårt att ta någon på allvar som å ena sidan säger sig stå för frihet, men som å andra sidan anser sig direkt eller indirekt ha någon rätt att bedöma, döma och/eller ingripa i hur en annan människa fritt väljer att leva sitt liv.

Så länge en person inte skadar någon annan, eller försöker tvinga någon annan att leva likadant, så finns det inga ursäkter för att komma med stora pekpinnen. Men det är ett av de områden där det finns många syndare, där väldigt många tycks ha en blind fläck.

Förvånande många som skanderar om frihet tycks samtidigt ha gift sig med inställningen att vuxna människor måste skyddas från sig själva – ungefär som om vi fortfarande var treåringar, bara en knapp tiopotens tyngre i kroppsvikt.

Vi skall skyddas från alla livsmedel som kan vara riskabla, vi skall skyddas från alla sociala gifter, vi skall skyddas från allt utom ”lagom” mycket, helst kontrakterat konsensuellt, vaniljsex inom ramen för den ”kärleksfulla relationen”. Listan på vad som är farligt eller destruktivt och som skall regleras blir bara längre, det är inte mycket roligt kvar vi får göra utan att kontrolleras och regleras.

Leva och låta leva är en god princip, som ger en bra kompass för livsstilsliberalismen. Faktum är att principen kan fortsätta att användas även för andra aspekter av friheten.

Engagemang

En annan av frihetens stöttepelare är friheten att styra mitt engagemang. Jag anser att frihetsbegreppet blir närmast meningslöst, om du inte har handlingsfriheten att själv välja vad du anser viktigt att lägga din tid, ditt arbete och dina resurser på.

Utan friheten att styra detta, så försvinner ansvaret för dess konsekvenser. Den som är fri kan skärskåda sina egna handlingar och fundera på vad den kan och vill göra för att göra samhället bättre. Den som inte är fri har fått besluten tagna från sig.

Det är naturligtvis en av de mest grundläggande formerna av kritik mot institutionell solidaritet i form av omfördelningspolitik – det finns helt enkelt inget eller mycket vagt moraliskt innehåll i en ”solidaritet” som bestäms uppifrån. Det gäller både ”givaren” som aldrig gjort valet att ge, och ”mottagaren” som ser staten som avsändare och förlorar det moraliska innehållet i det som tas emot. Men för att inte snöa in på ett stackars område, så är det bara en enda aspekt oavsett hur viktig den är.

Friheten att styra sig själv, och att ta ansvar för sitt eget liv, är också skälet till att jag irriterar mig på den byråkrati som gör det så svårt för folk att slå sig fria, ta kontrollen över sitt liv och till exempel starta eget, byta jobb, välja en annan livsstil eller något annat positivt eller proaktivt. Vi har ett superreglerat samhälle som gör sitt yttersta för att stöpa alla i samma form. Att människor trots det lyckas uttrycka individualitet är mer ett uttryck för människans dynamik än för samhällets frihet.

Integritet

Det senaste decenniet har varit en integritetsmässig katastrof, både globalt och i lilla Svedala. Skall vi ha någon möjlighet att vara verkligt fria, så måste vi sluta doppa våra stora snusande näsor i andra människors mjölpåsar.

Att ha någon tittande över axeln är inte precis en bra grund för självständighet. Det är som att ständigt ha ett damoklessvärd hängande över sig, alltid väntande på det minsta övertramp. Det har man förstått i herrans många år, men på sistone tycks förståelsen för detta enkla faktum ha förtvinat. Kanske är det en mänsklighetens förbannelse att ett halvsekel utan omedelbar, tydlig, öppen och omfattande repression leder till amnesi.

Benjamin Franklin skrev det fantastiska: ”Sell not virtue to purchase wealth, nor Liberty to purchase power.” Med svenska ord: Sälj inte dygd för rikedom eller frihet för makt. Det har i sin tur lett till varianten: ”Den som säljer ut sin frihet för att få säkerhet, förtjänar ingetdera och kommer att förlora båda”.

Både derivatet och originalet är oerhört kraftfulla och borde finnas i var mans och kvinnas moraliska kompasser. Den som säljer sin ”dygd”, sin heder för rikedom drar indirekt undan mattan för det ömsesidiga förtroende som är en av det sociala samspelets grundvalar. Den som säljer ut frihet för makt, eller säkerhet drar undan mattan för själva förutsättningarna för precis just dessa.

Vårt samhälle och vi dess medborgare tycks ha glömt detta. Hedersbegreppet har förvandlats till något som mest har med flickor som ”ramlar” från balkonger att göra, eller politikerskandaler. Säkerhet förväxlas väldigt ofta med frihet. Vi har blivit ett samhälle av överkänsliga moralister som känner oss kränkta för minsta lilla obehag, men som tappat begreppet om vad frihet egentligen är för något.

Rättvisa och/eller jämlikhet

Jag kom att tänka på John Rawls, en av många tongivande politiska filosofer under nittonhundratalet. Rawls gjorde intryck på mig redan långt innan jag insåg att jag nog snarare var liberal än socialist. Rawls angreps rätt hårt av Nozick, som var mer av libertarian och som tydligare förespråkade nattväktarstaten. Själv ligger jag nog idag ungefär mitt emellan, så jag tolkar Rawls en aning från ”höger” och vänder mig mot Nozick från ”vänster”.

För den intellektuella amerikanska ”vänstern” var Rawls teorier en befrielse. Dittills hade de främst haft utilismen, som var hårt kritiserad, men som inte hade något likvärdigt alternativ. Nu kom istället en Rawls och framlade en teori som kan sammanfattas i några få kraftfulla punkter.

Första principen:
Varje person har lika rätt till det mest vidsträckta system av lika grundläggande friheter som är förenligt med ett likartat system av frihet för alla.

Andra principen:
Sociala och ekonomiska ojämlikheter skall arrangeras så att de är både: (a) till största möjliga nytta för de sämst ställda såvitt förenligt med principen om ett rättvist sparande [dvs om ett tillräckligt samhälleligt sparande för kommande generationer], och (b) fästade vid befattningar och samhällsställningar som är öppna för alla med lika chans till tillträde.

Den första punkten är egentligen rätt okontroversiell. Eller snarare det som är kontroversiellt är vad som saknas. I grunden är principen en del av de mest grundläggande principerna i liberalismen, både den klassiska och socialliberalismen. Men trots det är det nog få, på någon sida i debatten, som rakt uppochner förkastar den. Det som förkastas är snarare det som saknas från till exempel Locke och Nozick, som trycker betydligt mer på egendomsrätten.

Lika fattiga eller rikare än alternativet?

Den andra principen är mer komplicerad och mer kontroversiell:

Punkten (a) innebär att det inte är absolut jämlikhet som är det väsentliga, utan att systemet är inrättat så att de som har det sämst ändå har det bättre än med alternativa system. Det kan naturligtvis tolkas annorlunda från vänster eller höger, men för mig är det den mest positiva tolkningen.

Punkten (b) kan bli ganska kontroversiell om man väljer att tolka den som ett slag mot till exempel arvsrätt. Personligen väljer jag att tolka den mer snävt, som en fingervisning om att vertikal socioekonomisk rörelse måste vara fullt möjlig. Ett slag mot hereditära, exkluderande, kaststyrda eller motsvarande strukturer.

Andra tolkar säkert Rawls principer mer omfattande från vänster, men jag är som sagt inte fullt lika positiv till det ”starka samhället” som vissa av Rawls andra anhängare, så min tolkning blir en slags modifikation av Rawls. Jag väljer att se honom med liberala ögon.

Att se situationen utifrån

Rawls ideal när man tittade på om samhället var bra eller inte var att mentalt ställa sig utanför, så långt det nu är möjligt.

Idén var att sätta sig själv i den tänkta positionen att vara utanförstående betraktare som skall inträda i samhället, men utan att därmed veta i vilken position.
Man kunde alltså inträda som man eller kvinna, fattig eller rik, arbetare, tjänsteman, chef eller kapitalägare, majoritetsgrupp eller minoritet. Utifrån detta skulle man bedöma om samhället och ”samhällskontraktet” var rättvist och bra.

Personligen är jag inte säker på att det är möjligt att så enkelt ställa sig neutral, men jag tror att det kan vara en otroligt kraftfull och omvälvande upplevelse att försöka.

För egen del har jag försökt, och det finns naturligtvis saker jag skulle vilja ändra på. För att strunta i detaljer, så skulle jag vilja se ett mer dynamiskt samhälle. Det vi har försöker så gott det kan att bli ”absolut jämlikt”, men ser inte att strävan leder till att alla lever lika mediokert. Det skulle gå att skapa ett samhälle där alla har det bättre, men bara om man kan acceptera att alla inte får det lika mycket bättre.

Litmustestet är för mig dynamiken och hur de som har det sämst har det. Den ”jämlikhet” vi försökt skapa upplever jag som sämre utifrån det litmustestet än ett samhälle som ytligt sett är mindre jämlikt, men där den socioekonomiska rörligheten och totala rikedomen är bättre än idag – det är dit jag vill sträva.

Så än en gång, jämlikhet och/eller rättvisa?

Om man ser rättvisa som en allmän princip och jämlikhet som en mer specifik delmängd, så är rättvisa rätt okontroversiellt. Frågan är om jämlikheten är lika okontroversiell? Det beror då naturligtvis på vad man lägger in i begreppet.

Om man med jämlikhet menar att alla, oavsett kön, läggning, religion, handikapp etcetera skall ha så likvärdiga möjligheter som är praktiskt genomförbart utan att begå våld på friheten – då är nog jämlikhet rätt okontroversiellt i det moderna samhället.

Om man med jämlikhet däremot menar att samhället skall ägna sig åt att möblera om kartan för att få likvärdigt utfall, till exempel via extensiv fördelningspolitik, eller ”positiv förstärkning” med kvoteringar, omvänd bevisbörda i kränkningstvister etcetera, då är det allt annat än okontroversiellt.

De som är mest positiva till samhällets ”klåfingrighet” ser ingen skillnad, för dem är lika utfall kritiskt för lika förutsättningar – först när alla har samma resurser att tillgå, så finns enligt dessa verkligt lika förutsättningar. De har naturligtvis en poäng, men missar samtidigt två verkliga problem med resonemanget.

Det ena är att de tvingas göra våld på den personliga friheten att styra sina egna resurser.
Det andra är att ett samhälle med lika utfall betalar i förlorad dynamik i så stor utsträckning att resultatet mycket väl kan bli gemensamt SÄMRE förutsättningar. Ekonomi är naturligtvis inte den enda aspekten av dynamik, men det innebär inte att den kan nonchaleras.

Problemet med ekonomisk dynamik är inte heller den enda konsekvensen av en tolkning av jämlikhet som lika utfall. Hela tankemodellen har stora brister. Jämför något som rättskipning, sjukvård och trygghetsförsäkringar till exempel. Inom rättskipning skulle det vara rätt obehagligt (är rätt obehagligt) om misstankar om ojämlikhet inför lagen uppstår. Inom sjukvård skulle det kräva förbud mot privatläkare att uppnå absolut jämlikhet i utfall, inom trygghetsförsäkringar skulle det krävas ingrepp i avtalsfriheten – vilket ”begåvningsreserven” inom ”alliansen” nyligen, till sin fasa, upptäckte.

Jämlikhet är något mycket positivt, förutsatt att det handlar om att skapa så likvärdiga förutsättningar som är möjligt utan att göra våld på friheten.

Broderskap

Jag skall hålla mig kvar vid Rawls en liten stund till. Främst vid hans senare tankar. Han pratade i sin bok om politisk liberalism om ett överlappande konsensus, vilket förtjänar några rader av eftertanke.

När jag först kom i kontakt med Rawls idéer om överlappande konsensus, så gäspade jag. Det lät så oerhört okontroversiellt. Men så trillade polletten ner, för det är de bärande principerna för en stabil pluralism han lägger fram. Även om man säkert kan ha synpunkter på detaljer i resonemanget så är helheten sund:

Rather than just ”living” with the pluralism of doctrines, the overlapping consensus aims to actually account for the pluralism and accommodate it within a complete system of political justice. However this political conception is a normative moral conception with its own unique ideal (expressed by the criterion of reciprocity), and it is not a comprehensive doctrine itself, nor does it attempt to balance, strike compromise between or tailor itself toward known comprehensive doctrines

Vi är tillbaka i leva och låta leva principerna, där idén om samhällskontraktet har utvecklats med pluralismen som självändamål. Där insikten om det gemensamma mitt i pluralismen närmast blir till kärnan i hela resonemanget – vi närmar oss broderskapet som liberalerna och radikalerna i Frankrike nog ursprungligen anammade idén.

Att vi är olika är faktiskt en styrka. Acceptans och integritet är några av de främsta dygder jag kan komma på.

När vi accepterar olikheterna så får empatin friare spelrum. Accepterar jag att alla inte väljer att leva som jag gör, så kan jag se deras aber utan att sätta mig till doms över dem. Det blir lättare att hjälpa, och lättare att hjälpa utan att villkora, döma eller bedöma. Där har vi broderskap i ett nötskal.

Om en sådan acceptans får tjäna som en del av den moraliska kompassen, skulle till exempel Beijerotsidiotierna självdö imorgon dag. Det skulle vara självklart att narkomanerna fick tillgång till rena sprutor, så att HIV inte blev deras folksjukdom. Det skulle bli självklart att metadonprogrammen inte tyngdes ner av så mycket moralism. Dumheter som att döma en MS-sjuk kvinna till fängelse för att hon nyttjat och (hu) odlat cannabis skulle helt enkelt inte existera. Överhuvudtaget skulle man arbeta utifrån principen om skademinimering, istället för att låsa in sig själv i någon slags moralistisk nolltolerans.

På samma sätt skulle kanske fler bita sig i tungan när de gav en hemlös en tia, så att de sa: ”slit den med hälsan” – istället för: ”köp nu inte öl för pengarna” – då de kanske skulle inse att även den hemlöse behöver få behålla sin värdighet.

Samhällets roll och det förlorade broderskapet

Varför går jag inte alltid emellan när mina barn är oense?

Skälet är naturligtvis otroligt enkelt när det handlar om barn. Lär de sig inte att lösa sina konflikter själva, när konflikterna fortfarande är små, så kommer de få ett helvete när inte pappa finns där för att lösa konflikterna åt dem.

Av samma skäl tvingar jag inte mina barn att dela med sig till varandra. Jag kan säga till dem: ”Jag tycker att det vore schysst om…” – men säger de nej, så är det bara att acceptera. Jag tar inte ifrån storebror eller lillebror deras godispåse, delar upp den i två delar och ger dem varsin.

Om jag gjorde det, skulle jag tagit ifrån dem deras moraliska val – liksom alla konsekvenser det moraliska valet får. När storebror inte vill låta lillebror leka med en leksak, och lillebror sedan inte vill låta storebror vara med och spela dataspel så är det ena konsekvenser av det andra – jag förklarar gärna att det ena ger det andra, men jag går inte in och fördelar, styr och ställer.

Fördelen blir att jag har förhållandevis generösa barn, som ofta rent spontant tänker på varandra. Mer än en gång har jag blivit faderligt rörd när jag haft en unge med mig, ungen har fått något, bara för att bestämt propsa på att jag måste köpa en till av samma sak – så att brorsan också får – eller som helt sonika tagit hälften av det de fått och gett till den andre. Sådant är magiskt.

Det skulle också lekande lätt kunna kvaddas av en klåfingrig förälder. Skulle jag lägga mig i allting, skulle mina barn ganska snart räkna med att ”rättvisan” kom uppifrån.

Men det här handlar inte om barn, fast vuxna är kanske inte så annorlunda?

Vuxna människor med en stark identitet är inte lika lättpräglade som barn. Vi kan präglas, det är inte tu tal om det, men det är inte en lika snabb eller fullständig process. Men sett över en generation eller två så kan ett samhälle relativt lätt prägla majoriteten av sina medborgare.

En prägling som så gott som hela Europa gjort i större eller mindre utsträckning är att överlåta medkänslan på samhället. Det är numera i vårt medvetande samhällets ansvar att se till att ingen far illa. Vi förutsätter att samhället betalar när vi är sjuka, samhället betalar våra pensioner, samhället räddar oss om vi inte har mat på bordet, samhället vårdar våra barn och tar dem ifrån oss om vi inte kan sköta vårt ansvar, samhället betalar om vi inte hittar arbete, samhället betalar vår utbildning och lånar oss till och med pengar så att vi kan försörja oss medan vi studerar.

Felet med det resonemanget är att det personliga ansvaret försvinner.

Om vi läser om någon som har det svårt, så är vår omedelbara reaktion att fråga vad ”samhället gör” – istället för att omedelbart känna att VI borde göra något. Det är precis det som kallas för ”nånannanismen”, och som blivit en västerländsk folksjukdom.

Vi tar inte längre hand om våra barn, vi tar inte hand om våra gamla, vi ställer inte upp för våra vänner när de har det svårt, vi ställer inte upp för grannarna – överhuvudtaget är vi så omedvetet egocentrerade i den negativa bemärkelsen, att våra moralistiska höga hästar blir det värsta hyckleri som kan tänkas. Vi beter oss som skitstövlar samtidigt som vi gratulerar oss själva till hur progressiva, medkännande och moraliskt, civiliserat högstående vi är.

Men i grund och botten är vi trots det rätt okay människor, men ungefär som bortskämda, curlade barn, så har vi fått lära oss att samhällets ingripanden är samma sak som vår egen solidaritet.

Det är nog dags att ta tillbaka broderskapet, och göra medkänsla, empati och engagemang till en personlig angelägenhet.

Frihet, rättvisa, broderskap

Staten skapar av naturliga skäl ett nästan symbiotiskt förhållande till sina medborgare, det är närmast ofrånkomligt.

När det fungerar sker det i ett naturligt samspel. När det inte fungerar så blir staten som en cancersvulst som sakta men säkert växer förbi vad som är nyttigt, till dess den börjar kväva andra viktiga funktioner och till slut tar livet av den kropp som föder den.

Kollosalstaten är därför en fortlöpande katastrof, vilket lätt kan ses överallt där den fått blomma fullt ut. Att skapa en så liten men effektiv statsmakt som möjligt är med andra ord ganska viktigt.

Det kan tyckas som om nattväktarstaten därför skulle vara det självklara idealet? Problemen är dock tyvärr desamma nu som för halvannat sekel sedan, när de liberala ideologerna lämnade skrivborden och plötsligt kom ansikte mot ansikte med verkligheten.

Man kan inte bortse från att en så enkel och ren modell kommer lämna vissa i misär. Alla är inte starka nog, alla har inte tur, och alla har inte förutsättningar — i den insikten skapades socialliberalismen, en idé som sedan fick eget liv.

På vägen har den socialliberala rörelsen ibland tappat kontakten med sina liberala rötter. Den har förvanskats till socialkonservatism och glömt vad som är bärande i själva den liberala idén. Den klassiska liberalismen var radikal och kämpade ständigt för människors frihet, det som ibland kallas liberalism idag är bra mycket mer grumligt och förstockat. Jag känner mig ofta mer hemma bland nyliberalerna, trots att min syn på tillvaron egentligen ligger närmare en mer pragmatisk socialliberalism — då kan man undra vad som egentligen hänt?

Jag efterlyser en moralisk kompass hos alla, även hos de politiker som fullständigt förälskat sig i statsmakten.

Den moraliska politiska kompassen bör innehålla:

  • Absolut respekt för frihet,

  • absolut respekt för integritet,

  • strävan efter jämlikhet,

  • strävan efter förutsägbarhet och enkelhet.

Och utöver det en sak till som alltid måste hållas i minnet: regering och riksdag är folkets tjänare, inte tvärtom.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

17 svar på ”Frihet, jämlikhet, broderskap…, eller något sånt”

  1. Gör du dig inte skyldig till det du kallar ”nånannanism” själv nu?

    ”Man kan inte bortse från att en så enkel och ren modell kommer lämna vissa i misär.”

    Vad är detta om inte en hint om att det ändå är staten/samhället som ska ansvara för individen, och inte individen själv?

    Jag tycker att det finns ett och ett halvt tankefel inbakade i det här. Dels att ingen eller nästan ingen av alla de som ständigt ropar över mer hjälp till de i misär, när de själva fick välja vad deras tid/slantar/hjälp skulle gå till, inte skulle hjälpa just de som lever i misär. Och vidare att människor inte skulle klara sig själva. Det enda som skulle göra att man inte klarar av det är nog en medfödd eller självorsakad skada. Men ändå, blir andra individer som inte har någon koppling till den skadade då skyldiga att försörja denne? Hur väl klingar det med ”Absolut respekt för frihet”?

  2. Rakt på, begripligt och vettigt. Jag brukar fäktas vilt för att slippa måla in mig i ett hörn eller placeras i fack – därför vägrar jag kalla mig någon form av -ist (jag skulle kunna kalla mig liberal eftersom det inte slutar på -ist men det är likväl ett fack) men nu inser jag att jag nog är sagorfrånlivbåtenist. 🙂

  3. Tjena Tomas.

    Jo det kan tyckas att du har rätt, till viss del. Skriver man sen en sån här sak i ett svep, så kan man lätt bli hemmablind och missa självmotsägelser — inbillade eller verkliga.

    Men jag har svårt att vara helt renodlad, eftersom den otäcka, komplicerade verkligheten har en ful tendens att göra sig påmind varje gång man tror sig ha ett entydigt och enkelt svar 😉

    I botten anser jag att individer skall ta ansvar för sig själva. Frågan är hur vi hanterar när de inte gör det, eller när de inte är förmögna att göra det?

    Personligen är jag inte villig att låta principerna medföra att någon går under — jag vill inte bli en fånge under mina principer. De är en kompass, men utan karta kommer jag ingenstans. På samma sätt pratade jag om politikers kompass, och den måste säga ”absolut frihet”, så att man inte hamnar i tjotahejti.

    Sen har jag svårt att se det som någonannanism, när jag helt spontant och på eget bevåg hjälpt där jag kunnat, med såväl pengar som annat. Min plånbok och min mun har helt enkelt kontakt med varandra.

    Tjena Josh, kul att vi är på samma spår — fast det hade jag nog gissat 🙂

  4. Jo, att du har svårt att vara helt renodlad framgick tydligt av inlägget 😉

    Det tycks mig inte så svårt att besvara frågan på hur man hanterar individer som inte vill ta ansvar för sig själva. Det är klurigare med de som inte kan. Men om de då ska leva på allmosor, s.a.s., är det då inte bättre om detta sköts frivilligt? Jag är tveksam till idén om att kräva att någon ska ta ansvar för en annan människa, för det är ju alternativet. Och det var här jag menade att det kröp in lite nånannanism.

    Det är lurigt med principer. Om de inte ska gälla fullt ut, vem ska då avgöra när så är fallet? Och hur?

    Hursomhelst så är det hiskeligt trevligt att du är tillbaka igen. Det vart lite tomt i höstas ett tag 🙁
    Du har något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som gör det här till en av de mest läsvärda bloggarna around 🙂

  5. Tack för berömmet.

    Tyvärr kommer det nog alltid finnas perioder då jag hamnar under radarn. Som egen och familjefar, så finns det perioder då prioriteringarna helt enkelt inte tillåter bloggande.

    Men tillbaka till principerna och deras undantag 😉

    I en ideal värld sköts även sociala skyddsnät helt på frivillig basis. Frivillighet innebär ju sant engagemang istället för den loja nonchalans centralstyrning och tvång leder till.

    Vi kan arbeta mot verklig solidaritet. En situation där människor har kraft, lust och möjlighet att ta direkt ansvar för sin omvärld. Det är ett mål jag ställer upp på till hundratio procent.

    Frågan är dock vad man gör med allt skit som händer på vägen till shangri-la?

    Världen är sällan ideal och i realiteten når inte alla över ribban. I realiteten har inte alla någon som ställer upp på dem, varken vänner, släkt eller frivilliga. Vem hjälper den som nästan befinner sig på gränsen till klinisk paranoia, borderline och tourettes — totalt socialt handikappad på ett sätt som gör personen till rena plågan att ha i närheten?

    När ingen ställer upp, så kan man komma överens om att vi gör det gemensamt eller inte alls. Själv behöver jag ett alternativ som tillåter att jag ser mig i spegeln utan äckel.

    Varje gång man ruckar på en princip, så kommer naturligtvis gränsdragningarna in. Å andra sidan är sådana gränsdragningar om hur, när och ifall principer skall tillämpas alltid närvarande i den faktiska verkligheten. Om jag inte förstått den saken innan, så blev den totalt uppenbar när jag blev förälder. Det finns ingenting så vackert som en elegant, enkel och välformulerad teori. Bara man inser att en teori är en mental konstruktion — en aldrig så god teori kan bli helt omänsklig om den tillämpas utan varsamhet och vakenhet.

    Jag kommer att tänka på ledarstilar: kommandostilen där ledaren tänker och alla andra bara gör, eller uppdragsstilen där ledaren pekar ut mål och riktlinjer och folk sedan själva fattar de taktiska besluten utifrån dessa. Det har visat sig gång efter annan att modell två i de flesta fall är överlägsen modell ett — trots att det innebär att inte alla taktiska beslut är vad ledaren själv skulle valt i samma situation. Insikten är att det inte är viktigt att varje detalj är optimal, så länge ramar och mål är glasklara. Överfört på principdiskussionen, så går inte liberalismen sönder av att ta mänskliga hänsyn till faktiska världsliga problem. Det som är väsentligt är att ramarna och målen är glasklara.

    Det som är dagens stora problem är att varken ramar eller mål längre tycks speciellt klara. De partier som kallar sig liberala tycks ha förirrat sig bort från liberalismens mål:

    Där de hela tiden borde sträva efter mindre klåfingrighet, så föreslås om möjligt mer.
    Där de borde sträva efter större samvetsfrihet, pockas på närmast moralistiska ingrepp.
    Där de borde sträva efter autonomitet, så kringskärs de små framsteg som görs — så att det blir ett steg fram och två tillbaka.

    Pragmatism i all ära, men glömmer man exakt varför man ville ha makten att förändra, så skall man inte ha den.

  6. Ah, vägen mot! Det är en mycket viktig fråga (kanske viktigare än slutmålet i många fall?)

    Om man slänger på alla de liberala principerna med en gång går det nog illa för många. Och det är lite fult gjort eftersom de fått lära sig att det finns någon som tar hand om dem, plus att de inte har haft möjlighet att sörja för sin egen säkerhet så bra heller. Dessutom har man ju fått lära sig att någon annan tar hand om andra, också.

    Jag tror att den bästa vägen är att jobba mot att de olika skyddsnäten onödiggörs. Lite tvärtom mot hur resonemanget brukar gå kring t.ex. privat vs offentlig vård. Det är den offentliga vården som inte ska behövas. När man sen har någon del av ett system som inte används längre, så avvecklar det väl sig själv.

    ”När ingen ställer upp, så kan man komma överens om att vi gör det gemensamt eller inte alls.”

    Men det du tar här, jag menar nog på att om tillräckligt många är överens om att göra det gemensamt och alla är med, då behövs inte tvånget längre ändå. Och det går ju faktiskt att sätta upp former för gemensam aktion utan att man tvingar andra att delta i dem. Det blir någon sorts självmotsägelse att dels ingen ställer upp, men ändå ställer alla upp på att alla ska ställa upp. Jag tror inte att det är ett reellt problem (när man väl kommit så långt att det blir aktuellt). Vad jag menar är att det inte står mellan alla eller ingen. Alla måste inte med, om de inte vill.

    Ett av problemen, tycker jag, när man diskuterar huruvida något skyddsnät, bidrag eller vilken offentlig aktivitet som helst bör finnas eller ej, är att man ofta får höra att man inte vill att det eller det ska finnas. Men det finns ju fler än ett sätt att sköta saker på.

    Om principer och teorier. En bra princip/teori har ju sin utgång i verkligheten. Eller som det sägs ibland, ”när inte verkligheten och kartan stämmer överens, då är det verkligheten som gäller”. Sedan är det väl liksom tillbaka till ritbordet 🙂

    Till sist. Du får väl lära dina barn att blogga 😉

  7. En bra princip har sin utgångspunkt i verkligheten, och det är ju mycket av liberalismens styrka att dess principer är så enkla att det inte kräver enorma ”vetenskapliga” teorier för att göra den rimlig.

    Idén att undan för undan göra de samhälleligt styrda skyddsnäten onödiga är helt OK. Varför behålla ett system som inte längre behövs? Det tror jag faktiskt de flesta, åtminstone de som accepterar den liberala/konservativa/socialdemokratiska diskursen, kan acceptera.

    Om jag skall komma med en invändning, från motsatt håll s.a.s ;), så bygger administratörer lätt sina egna imperium. Att be någon avskaffa sin egen position är inte det lättaste.

    Men för att flippa tillbaka, så finns det delar av samhället inte ens de mest ihärdiga libertarianer anser skall vara frivilliga. Det skall till exempel inte vara frivilligt att följa lagen.

    Liberalens inställning kan inte rimligen vara att avskaffa alla former av tvång, utan målet är att minimera tvånget till vad som behövs för att samhället faktiskt skall fungera, vara stabilt och humant.

    Det finns därför inget absolut hinder att säga att såväl stabilitet och humanitet kräver att ingen svälter eller ligger sjuk i rännstenen? Det var väl den insikten de ursprungliga socialliberalerna kom fram till. Liberalen ser gärna att de som behöver hjälp får det utan att samhället behöver lägga sig i, men om det ändå inte fungerar så finns väl inget som hindrar att samhället går in som yttersta garant?

  8. Sant att man nog är ovillig att avskaffa sig själv. Men om man öppnat möjligheterna för alternativ och de är så bra så att de samhälleligt styrda skyddsnäten inte nyttjas av någon, då har man nog inte så mycket val 🙂

    Liberalens inställning är väl ändå att olagliggöra alla former av tvång, eller s.a.s. initierandet av våld? Och sedan något resonemang om att delegera sin rätt till självförsvar till staten. Och alltså inte att man visst behöver en viss mängd tvång för att uppnå någons vision om hur samhället ska se ut.

    Men i mångt och mycket är det ju hårklyverier.

  9. Så sant, så sant. Jag skulle bara vilja tillägga att man borde kunna betona eget ansvar även i detta fallet. Om man ser ett värde i att människor inte hamnar i misär så bör man ta sitt ansvar för att se till att hjälpa dem.

  10. Har haft dig i blogrullen en längre tid och detta inlägget visar på ett bra sätt varför, mycket bra argumenterat!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.