Halva den svenska bloggosfären tycks ha reagerat på Maciej Zarembas nya artikelserie om ”kränkningar”.
Det är tydligen ett ämne som berör.
Det är onekligen fascinerande, ungefär på samma sätt som en trafikolycka är fascinerande, när hela vår kultur håller på att förvandlas till en uppsättning ömma tår — alla upplagda nästan förväntansfullt i väntan på att någon trampar det minsta snett.
Det är nästan så att ingen behöver trampa snett. Det räcker med ett vinddrag, som svider lite i det ömmande röda skinnet, för att man skall uppleva obehag och skrika om kränkning.
Hur lyckades vi förvandlas till en nation av ”cry-babies”? Är stoicismen som idé och ideal helt bortblåst från kartan? Har vi förvandlats till en nation av treåringar, som vid minsta obehag lägger oss på magen och skriker och fäktar med alla fyra tills vi får som vi vill?
Likabehandling är i sig inget fel, tvärtom är det något jag känner starkt för. Det skall inte spela någon roll för hur man blir behandlad om man har ett handikapp, vad man har för etnisk, religiös, eller monetär bakgrund, lika lite som det skall spela någon roll vilket kön man har, om man föredrar en partner av samma kön, struntar i kön, eller byter könsidentitet.
Fast det förstås, alla människor passar därför inte in i alla arbeten eller alla situationer. Ingen är speciellt intresserad av att bli flugna av en blind trafikpilot, eller bli opererad av en kirurg med cerebral pares och spasticism — bara för att ställa saken på sin spets.
Skall någon vara språklärare, så är språkkunskaper något av en förutsättning; skall någon lära ut, bör de kunna göra sig förstådda; skall någon ha ansvar för barn, är det bra om han eller hon utan hjälp kan ta sådant ansvar — överhuvudtaget så är det lämpligt om man har förutsättningar att klara av det jobb man söker sig till, eller allra minst är beredd att överbrygga svårigheterna. Vi kan göra mycket för att skapa möjligheter till ”omöjligheter”, men vi behöver inte bli institutionellt korkade för den sakens skull.
Det finns en absolut logik i det:
Det handlar inte om diskriminering när man säger till någon som har ADHD och aspergers syndrom, att ett jobb inom förskola kanske inte är melodin. ADHD i sig skapar svårigheter i den rollen, och aspergers syndrom gör inte situationen lättare. Båda typerna av problem har inverkan på förmågan till empati, och uppmärksamhetsproblemen gör att övrig personal aldrig kan vara helt säker på att ansvarsfördelning och instruktioner gått fram.
Det handlar inte om diskriminering om man begär att någon som skall undervisa i svenska har goda, eller hellre mycket goda, kunskaper i svenska.
Det handlar inte om diskriminering om man uppmanar någon att arbeta vidare med sitt språk om den skall undervisa — språket är medlet för överföring av information, det kan vara en hjälp eller ett hinder.
Det är inte heller diskriminerande att inte svälja och propagera för queerteorin helt okritiskt. Man förtrycker inte homosexuella, transexuella, eller bisexuella genom att inte notera att de är just detta, genom att notera och fråga om det, eller genom att i sitt eget språk relatera sina egna erfarenheter utifrån sin egen sexuella identitet. Väldigt få är egentligen intresserade av den frågan, de är mer intresserade av ifall Janne presterar bra än om han ligger med Lisa eller Erik — eller för den delen med både Lisa och Erik samtidigt.
Det är tyvärr inte ett fenomen isolerat till LHS, utan har blivit ett mönster i det moderna samhället. Exakt vad vi skall göra åt det är jag inte säker på, men ett första steg är att visa lite ryggrad och faktiskt inte lägga oss platta som flundror så fort någon ropar varg.
Intressant? Andra bloggar om: maciej zaremba, zaremba, martyrer, kränkt, kränkning, lärarhögskolan, LHS, diskriminering, politik, rättssäkerhet, omvänd bevisbörda
Marcus utvecklar numera för Nindev!
7 kommentarer
Tack för ett bra en inlägg.
Jag slant lite på tangenterna i förra kommentaren.
Tack för ett bra inlägg, skulle det vara naturligtvis.
Tur man inte är ”lärare i tangentbordshantering” för i så fall hade jag fått min examen på felaktiga grunder, speciellt med min pekfingervals på tangenterna.
Jag tycker att det första steget bör vara att inte göra upp med anmälarna, utan att faktiskt låta anmälningarna gå till domstol. Väl i domstolen bör ryggraden plockas fram och det bör klart visas var gränserna för kränkning och diskriminering går. Nu vågar institutioner av olika slag inte låta saken ha sin gång av rädsla för att få någon av de mest förbjudna stämplarna på sig som ”rasist”, ”kvinnofientlig” osv.
Mediaskräck har nog mycket med saken att göra, skolor och högskolor är nog livrädda att pekas ut som ”rasister” o.dyl i tabloidpressen.
Visst spelar tabloiderna en mycket stor roll i det här, åt båda hållen. Ansvaret för tabloiderna vilar mycket tungt på de människor som håller dessa under armarna, dvs köparna.
Tack för ett bra inlägg.
Jo, men samtidigt kommer tabloiderna, och tidningarna överlag, aldrig att förändras till det bättre om inte någon står upp och rider ut stormen.
En bra början kan ju vara att plocka bort de delar av lagstiftningen som uppenbarligen är helt uppåt väggarna
Men mediaskräcken är ett stort problem, har känt av det en del under tiden på Chalmers. Det värsta som kan hända där är ju i princip en stor artikel i GP. Det är den stora överhängande faran… brr!