Entitlement — curling på samhällsnivå
Jag började skriva en kommentar till vänstra strandens inlägg: “Repression är numera borgerlighetens grundprincip”. När jag kom till stycke tre i min kommentar, så insåg jag att det var ett blogginlägg och inte en kommentar. Så här följer ett blogginlägg…
Men för att börja i rätt ände. Kärnan i vänstra strandens inlägg, och det som fick mig att reagera var:
Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna skall arbeta och flyktingar utan jobb skall tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen - oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.
Jag började skriva i min kommentar:
Det finns ett frö i det du skriver som slår an en ton hos mig, men sen gör du det alldeles för enkelt för dig.
Det är fullkomligt sant att liberalismen, såväl socialliberalismen som den klassiska dito inte precis visat framfötterna i alliansen — istället är det socialkonservatismen som sticker upp sitt fula tryne hela tiden. Så långt är jag med.
Däremot så missar du en helt annan aspekt av principen bakom den politik du kritiserar. Det handlar inte i grunden om repression, även om enskilda politiker säkert är repressiva, utan om att försöka göra upp med idén om “entitlement”.
Vad menar jag med “entitlement”?
Entitlement (ge mig ett bra svenskt ord någon), är när det som från början var tänkt som samhällelig solidaritet, en hjälpande hand människor emellan, urartar till något helt annat.
När det som från början var ett uttryck för medkänsla och patos, blir en omättlig aptit, så har man det jag kallar entitlement.
Tecknen på att det händer är när folk ställer sig på barrikaderna för att ett temporära privilegium skall göras permanenta; när åtgärder som aldrig var menade att vara heltäckande plötsligt skall reformeras så att de blir just heltäckande; när de politiker som föreslår besparingar på utgiftssidan ses som “snikna överklassjävlar” som ger sig på “grundläggande rättigheter”, “för högerpolitik”, eller “helt saknar empati”.
Entitlement är helt enkelt när vi inte längre förstår betydelseskillnaden mellan ett privilegium och en rättighet. Entitlement är när vi skapar ett rent “curlingsamhälle”, där “någonannan” skall se till att alla får allt de vill ha och “förtjänar”.
Det kan handla om bidrag till privatpersoner, men det kan lika gärna handla om företagare. Ett prima exempel är när tonvis med rutten fisk dumpas framför EU-parlamentet, bara för att någon ens vågar komma med förslaget att man kanske skall sluta hålla fiskeindustrin under armarna när världshaven håller på att fiskas ur.
När man vänder sig mot “entitlement” låter det som om folk i gemen skulle vara latmaskar som lever som parasiter på oss andra. Så är det naturligtvis inte. Men om ett samhälles tillåter att förutsättningarna för ett sådant fenomen existerar, så gör samhället sig själv och sina medborgare en björntjänst. Det är naturligt att vi tar de privilegier vi har för givna, men de kan rent faktiskt bli direkt farliga — precis som curling inte precis är den smartaste uppfostringsmetod en förälder kan ägna sig åt.
När ett folk blir institutionaliserat
För att ta det till sin extrem, så skulle vi mycket väl kunna komma att inrätta ett system där alla som vill blir försörjda utan krav på motprestation. I sin grund låter dessutom ett sådant förslag förförande sympatiskt.
Konsekvenserna kan tyvärr lätt bli ett uppdelat samhälle, där fågelboet är fullt av gökungar som skall matas av ett ständigt minskande antal fågelföräldrar — alltmedan de som verkligen behöver hjälp redan knuffats ut ur boet.
Så långt har vi inte tagit situationen riktigt än, men vi är på god väg. Vårat kära curlingsamhälle kostar oss fortfarande lika mycket som tidigare, men vi får inte lika mycket i gengäld. Vi har byggt upp en kostnadssituation där inte längre pengarna räcker för kärnverksamheter som infrastruktur, rättsvård, skola, sjukvård, omsorg och nationellt skydd. Kostnaderna finns kvar, men i andra änden blir soppan allt vattnigare. Mitt i all smet upptäcker du till din fasa att den där “någonannan” är DU!
Sett i det ljuset är det ganska tunt att prata om repression:
Att kräva att den som har arbetsförmåga arbetar, lösgör pengar för att hjälpa de som faktiskt inte har arbetsförmåga.
Att säga att invandring är helt OK, så länge de som invandrar försörjer sig själva, innebär att man sågar de ekonomiska argumenten mot invandring utmed fotknölarna. Invandringen kan släppas helt fri om samhällskostnaderna för invandringen blir minimala eller till och med omvända.
Att kräva att barn som går i skolan är i skolan, det innebär en stark markering från samhället att skolk inte är rätt sätt att hantera vantrivsel — det måste naturligtvis gå hand i hand med andra åtgärder, men det är inte i sig farligt att ställa krav ens på barn så länge man försöker vara konstruktiv.
Naturligtvis gör det inte automatiskt alla förslag som lagts eller genomförts till bra idéer. Det går med andra ord att diskutera varje fråga och försöka se till att så få som möjligt far illa och att inte åtgärderna blir kosmetiska. Men att kalla det bestraffning är att inte vilja förstå vad som pågår.
Att förslagen som läggs kan tyckas så drastiska och ibland slår mot fel personer, beror naturligtvis på att vi är ganska långt gångna in i ett “entitlement”-samhälle. Faktiskt är vi så långt in i det att det är tveksamt om vi har råd att upprätthålla det ens med vår rätt extrema skattenivå.
Något måste till om vi skall fortsätta vara ett välmående samhälle, det personliga ansvaret måste tillbaka, privilegier måste åter igen ses som just privilegier, vi måste får slut på inflationen i samhällsbygget — makarna Myrdal är döda sedan länge, och deras idéer borde nog följt dem i graven. Fortsätter det så här, så kommer “någonannan” till slut gå ut i strejk — eller också får vi ta till militär makt och erövra till oss pengar att betala notan.
Intressant? Andra bloggar om: politik, ekonomi, bestraffning, curling, curlingsamhälle, entitlement, myrdal, skattenivå, personligt ansvar, trygghetssystem, alliansen
Inlägg
12/2 -2008 klockan 12:13
Tesen är i princip att när utbudet (och omfånget) av curlingtjänster ökar i samhället så kommer folk att överutnyttja dem, efter egorationella övervägningar. Intressant är att både höger och vänster gör den här analysen. Högern ser dock utbyggnaden av samhället i sig som problemet eftersom egorationaliteten är en del av människans essens, ett begär som kommer innifrån och inte låter ändra på sig - det är en rörelse från libidon som överförs till det sociala, för att snacka Freud. Vänstern ser snarare hur begär kodas utifrån - en rörelse från det sociala till libidon, för att snarare snacka Laing eller Reich -, att egorationaliteten är ett samhälleligt problem och att det inte finns någon anledning att skära ner på välfärdsutbudet eftersom det drabbar de som verkligen behöver stödet. Istället identifierar man en tilltagande individualism som problemet, etc, inte sällan med konservativa rentav nostalgiska undertoner (som jag dock är den första att beklaga).
Jag presenterar inte någon lösning på denna konflikt - tyckte bara att detta var en intressant ingång för att diskutera skillnaden i världsbilder mellan våra respektive läger. Återigen…
Allt gott!
13/2 -2008 klockan 16:28
Är det “geossettvalmarcus” som gästar mig, det var länge sedan.
Egorationalitet är inte ett ord jag använt mig av, men det är såpass träffande att jag skall lägga till det i vokabulären.
Sen förstår jag ditt resonemang helt och hållet, även om jag inte håller med vänstern i dess analys. Eller för att sammanfatta:
Vänstern menar att individualismen skulle förstärka effekterna av överutnyttjandet, genom att minska den modererande effekten av det kollektivas kontroll av samvete, solidaritet etcetera, rätt uppfattat? Samtidigt anser man att ett minskande av systemen inte bara skulle drabba överutnyttjandet utan även det legitima nyttjandet, eller misstolkar jag?
I den första delen kan man lika gärna se individualismen som räddaren snarare än skurken. Individualismen i sin renaste form innebär ju en stolthet att stå på egna ben och inte göra sig beroende av någon annan. Man nyttjar då inte trygghetssystem och skaffar sig inte privilegier från samhället om det inte verkligen finns oomkullrunkeliga behov.
På samma sätt kan man se det som att en strömlinjeformning av systemen för att minska tendenserna till den “egorationella” överanvändningen, gör loss pengar. De kan användas, inte bara till att minska kostnaderna, utan även till att verkligen ha råd att ta hand om de som verkligen behöver det.
Tänk på hur folk går till frälsis eller liknande när det verkligen kniper. Där kan de få direkt hjälp i olika former som inte sällan är minst lika bra som det sociala. Egorationellt skulle man kunna gå dit för att få en fördel, men i praktiken så är det förknippat med desperation — så de som går dit behöver faktiskt hjälpen. Ofta en hjälp de inte kan få av det sociala på grund av att överutnyttjandet skapat överbyråkratiska tendenser i det socialas arbete, och att de lägger sig i andra aspekter av livet utan takt och ton och utan att vara inbjudna.
Det jag menar är att det inte bara har med systemets volym att göra, utan med den attityd som präglar förhållandet till och förhållandet i systemet. Prällen (eller motsvarande) kan säga till familjen som fått hjälp:
“Nu har ni fått stöd så att ni kommit ur den värsta krisen, nu får ni försöka stå på egna ben så att andra också kan få hjälp. Men visst, OK, vi hjälper er med ny säng, så att ni slipper madrassen på golvet.”
Det mer omfattande och byråkratiska systemet sitter samtidigt och räknar i sina papper vad man har “rätt till” och inte, vilket innebär att familjen i slutändan ligger på madrasser men utan den vänliga puffen att försöka stå på egna ben — istället har föräldrarna ett beting att söka femtio jobb i veckan för att få ut sitt socialbidrag.
Jag tror vi behöver färre “rättigheter”. Den rättighet vi faktiskt behöver mest, men får minst, är rätten att behandlas värdigt. Hjälp är jättebra, men det måste ses som just hjälp — allt annat innebär en risk att permanenta situationen.
14/2 -2008 klockan 11:49
Fast för mig är det verkligt intressanta inte huruvida individualismen är problem eller lösning i den här frågan - det beror dels alltför mycket på vad man lägger in i begreppet, dessutom är det svårt att avgöra vem som i slutänden hade rätt. Det är ju inte så att vänstern hävdar att överutnyttjandet inte skulle gå ner om man minskade ner välfärdssystemet eller gjorde det svårare att komma åt…
Framför allt har jag mer en ontologisk frågeställning än en etisk - dessa båda tolkningar av fenomenet “fusk med välfärdstjänster” beror på huruvida man ser problem på den sociala nivån som en funktion av individen, eller problem på en individuell nivå som en funktion av det sociala. Eller säg så här: Om man ser individen formas av det sociala kan “mer individualism” aldrig vara ett svar på någon fråga - för hur ska individer bli mer individualistiska (individualismnen bygger i bästa fall på en matrix-artad illusion)? Om man ser individen forma det sociala så är aldrig “mindre kapitalism” ett svar - för kapitalismen är ju bara en aggregerad produkt av individers beteenden, förhandlingar och ömsesidiga utbyten. Vi kommer m a o alltid bara att tala förbi varandra, försöka trycka våra egna fyrkantiga klossar genom motståndarens runda hål.
14/2 -2008 klockan 11:53
Förresten: Numera är jag allt annat än geossettvalmarcus och trivs oändligt väl med det! Peace.
14/2 -2008 klockan 18:52
Det är en väldigt intressant frågeställning du tar fram, även om jag tror att det finns ett grundfel inbyggt.
Resonemanget förutsätter att det är en ren otvetydig motsättning, medan verkligheten troligen ligger i gråzonen mitt emellan.
Min “autistiskt” renodlade liberala sida ser det som ett problem hos individen som får sociala konsekvenser, medan min mer socialliberala sida lutar mer åt motsatsen, fast inte utan reservationer.
Jag tror de strukturella sociala sammanhangen påverkar den situation som individen befinner sig i, vilket i sin tur påverkar den “meny av alternativ” som står individen till buds. Däremot kan inte det sociala ses som absolut tvingande: Individen har fortfarande att välja mellan att flyta med som ett löv på livets ström, eller att börja simma och förändra förutsättningarna. Ser man det på något annat sätt så tror jag risken är stor att vi socialiserar oss till maktlöshet.
14/2 -2008 klockan 21:48
Jo, när man etablerar en ingång i diskussionen får man givetvis polarisera. Men det är ju inte heller så att en socialist tror att det sociala är tvingande för individen, öht är vänstern oerhört sysselsatt med att fundera över motstånd och andra strategier för att bryta loss från det sociala och har varit det “från början” (du vet, falska medvetanden och sånt). Men jag tycker redan att vi här ser en väldigt viktig sak: När man diskuterar på denna ontologiska nivå så är det redan lättare, inte bara att se motståndarens position, utan också att närma sig varandra. Hade vi fortsatt diskutera “Individualismen: skurk eller hjälte?” hade vi definitivt inte kommit så långt…
15/2 -2008 klockan 3:10
Det är alltid intressantare att diskutera om man har en bas som går att resonera om. Individualism är dessutom ett intressant ord med ungefär lika många betydelser som antal människor som använder det (vilket är rätt roligt med tanke på vad det är för ord) — så pajerna är upplagda för kastning.
För mig handlar det individuella perspektivet väldigt mycket om att inte i onödan begränsa “antalet alternativ på menyn” och att respektera att vi är olika. Men det handlar också om att vi inte ostraffat kan frånta individen dess ansvar för sin egen situation.
15/2 -2008 klockan 8:17
Fast jag skulle vilja säga så här: Den teoretiskt orienterade vänstern vill inte heller begränsa antalet menyval för individen i syfte att styra samhällsskutan mot något mer moraliskt acceptabelt, eller vad syftet nu skulle kunna vara. Det är en liberal världsbilds tolkning av resonemanget (som den mer känslomässigt baserade vänstern kanske alltför ofta faller för) - en fyrkantig kloss, runt hål. Det jag talar om ovan innebär att man anser antalet val vara begränsade redan innan man kommer ner på individnivå, om du förstår vad jag menar. Vi får välja mellan hundra olika sorters tandkrämi butiken medan valfriheten på samhällsnivå, det som är demokratins kärna, blott är marginell.
15/2 -2008 klockan 15:05
Jag håller fullständigt med om att det i botten är fullkomligt ointressant om det finns tjugo eller hundra olika sorters tandkräm, ppm-alternativ etcetera att välja mellan. Det intressanta är naturligtvis om det finns reella alternativ för de verkligt viktiga livsvalen — de som påverkar livet och livsföringen i sin helhet.
Vi kan lätt halka till baka till “ends or means”-diskussionen vi haft tidigare, men jag vill bara beröra den i flykten. För mig är det inget fel att bredda menyn, så länge det är på “means”-sidan, inte på “ends”-motsvarigheten. Samhället kan inte gå in och garantera att alla har det “lika bra”, då förlorar man en stor del av samhällsdynamiken.
Jag är medveten om att jag i det talar som en verklig marknadsekonom, kapitalist och liberal. Men för mig är det väsentligt att man fokuserar på vad som kan förbättras utan att förlora drivkraft och dynamik.
Vi skall alla ha förutsättningar, så att resten faktiskt beror på oss själva — det som faktiskt är grunden till den så förtalade “amerikanska drömmen”. Däremot är vi illa ute om vi förvandlar oss till ett samhälle av institutionella klienter.
16/2 -2008 klockan 5:56
Jag känner att jag går vilse i teorierna så låt mig ta två praktiska exempel utifrån vad du skrivit.
Att kräva att den som har arbetsförmåga arbetar…
Arbete är inget självändamål. Det vimlar av människor som väljer att leva på en lägre standard och få tid över till sådant som är viktigare. Jag talar inte nu om de som ersätter arbetsinkomst med bidrag utan de som väljer att leva med mindre pengar och mer fritid. Att arbeta för att kunna leva. Inte leva för att arbeta.
Att säga att invandring är helt OK, så länge de som invandrar försörjer sig själva…
Låter bra i teorin men så länge det finns en fördomsfullhet bland de som anställer människor så hindrar vår enöghet människor från att försörja sig själva. Många - speciellt flyktingar vill kunna försörja sig själva men det finns ett strukturellt motstånd mot att ge dem arbete.
Vi kan ju inte klaga över att människor ställer sig utanför samhället när vi vägrar släppa in dem.
16/2 -2008 klockan 14:44
Clas, båda dina exempel äger giltighet.
Men för att kontra:
Arbete: Det finns ingen som kräver att folk skall jobba för sakens skull, det som krävs är att man jobbar om man kan om alternativet är bidrag. Jag har full respekt för de som väljer lägre standard för att få mer tid och energi till annat — skulle bara fattas annat, jag är trots allt liberal med allt vad det innebär att inte lägga sig i andras val
Invandring: Många av de attitydproblem som finns kring invandringen har att göra med en ingrodd och unken föreställning att invandrare skulle vara latare, mindre kompetenta, mindre pålitliga, eller svårare att ha att göra med än “svenskar”.
Delar av de ingrodda föreställningarna har att göra med hur vår integration misslyckats, vilket i sin tur har att göra med konstruerad maktlöshet. När invandraren till slut gått igenom systemet med prövning, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, utplacering, sfi och allt annat som hör till, så har de ofta redan hunnit vara här i ett par år eller mer.
Det har redan byggts upp ett utanförskap, en frustration och en segregation när det väl är dags att försöka sig på den svenska arbetsmarknaden. De som har högre utbildning kan mycket väl ha blivit frånsprungna av utvecklingen eller fått se sin kunskap ligga i träda. Jämför det med invandringen under femtio- och sextiotalen, när invandrarna kom direkt till jobb, bodde bland “svenskar” och generellt togs upp i samhället mycket snabbare än idag — de invandrarna drabbades aldrig av samma maktlöshet och utanförskap.
För att komma tillrätta med situationen, så måste systemet påverkas från båda ändar. Det måste vara ett mycket tydligare mål att den som kommer hit skall ut på arbetsmarknaden - pronto - men samtidigt i andra änden så måste attityderna till att anställa dem förändras. Det kan inte tvingas fram utan det måste finnas incitament. Det i sin tur kräver att man vågar ta större chanser med anställningar — vilket i sin tur kräver reformer i anställningslagstiftningen, så att arbetsgivare vågar ta större chanser.
Det kommer att ta tid att vända den utanförskapstrend som grundmurats under trettio år, men vi kan absolut inte komma tillrätta med den genom att fortsätta med de metoder som visat sig inte fungera.
Sen finns i botten av mitt resonemang en irritation över hur jävla hårt vi håller på något så larvigt som nationalstatsgränser, som om de röda linjerna i kartan motsvaras av tio meter djupa, kilometerbreda diken i landskapet. I grunden är det för mig en ekonomisk fråga, inte en etnisk, eller nationalidentifikationsfråga - något som säkert får SD med flera att se rött - men skall vi kunna skapa ett mänskligt, rationellt och empatiskt samhälle är ekonomin en fråga vi måste komma tillrätta med.
Därmed inte sagt att de som kommer som flyktingar skall kastas ut om de är oförmögna att ta sig in på arbetsmarknaden — det är för mig en helt annan fråga.