Auktoritära tendenser och expertvälde

Jag har länge varit vankelmodig i klimatfrågan. Å ena sidan är det svårt att bortse från att koldioxid är en växthusgas, och att våra utsläpp påverkar klimatet — osagt hur mycket. Å andra sidan reagerar jag automatisk med alla taggar ut, när några använder icke-argument och generellt tendentiösa resonemang för att försöka påstå att vi MÅSTE göra på ett visst sätt.

Det är mycket personangrepp, halmgubbe, sluttande plan, spekulation och tendentiöst prat vid sidan av ämnet just nu. Det är som om man inte kan föra en saklig diskussion längre utan att direkt stämplas som förnekare och annat skoj. Jag känner hur det kryper i mig, när jag inte kan komma ifrån känslan av att det ligger mer bakom än den sakfråga som diskuteras. Alltför många debattörer har sekundära agendor, vilket är ytterst obehagligt.

I en av kommentarerna till en bokrecension/analys som Hax länkar till, används ett citat som träffar precis rätt:

“The urge to save humanity is almost always a false front for the urge to rule.” - H L Menken

Men för att backa ett steg, så handlar det hela om en bok av David Shearman och Joseph Wayne Smith — “The Climate Change Challenge and the Failure of Democracy”. I boken argumeterar författarna för en slags expertdiktatur. Skälet de anger är att demokratin visat sig oförmögen att hantera klimatproblemet. De påstår inte att nuvarande diktaturer klarar situationen bättre men som det står på bokomslaget:

[T]he authors conclude that an authoritarian form of government is necessary, but this will be governance by experts and not by those who seek power.

I en artikel argumenterar de:

Liberal democracy is sweet and addictive and indeed in the most extreme case, the USA, unbridled individual liberty overwhelms many of the collective needs of the citizens. . .

There must be open minds to look critically at liberal democracy. Reform must involve the adoption of structures to act quickly regardless of some perceived liberties. . .

We are going to have to look how authoritarian decisions based on consensus science can be implemented to contain greenhouse emissions.

Men.

Det finns så gott som aldrig någon “enda vägens” politik. Alla försök att använda den diktonomin har visat sig leda fel, oavsett om det är Marxistisk kvasivetenskaplig ekonomisk teori, eller Bildts enda-vägen-politik från 90-talet. Man skall vara försiktig med att påstå att det inte finns alternativ, för de existerar alltid. Det man KAN påstå, är att något eller några, eller till och med alla alternativ utom ett får otrevliga konsekvenser.

Inställningen att det alltid finns alternativ utgör på något sätt förutsättningen för ett demokratiskt styrelseskick. Om någon på allvar inte tror alternativ existerar, så kan jag förstå argumentationen för ett mer autokratiskt styrelseskick — men jag vill påstå att en sådan situation sällan uppstår, och ännu inte uppstått.

Det finns naturligtvis alarmistiska puckon, som alltför lätt och gärna varnar oss för att vår planet plötsligt skall förvandlas till en kopia av Venus. Men det stora flertalet, även inom det “vetenskapliga konsensus” som präglar debatten, håller nog med om att riskerna att jorden skall bli obeboelig är rätt minimala. Det har talats om så kallade “tipping point” där självförstärkande effekter skulle göra problemet flera storleksordningar svårare — men inte ens i det fallet pratar vi om mänsklighetens totala undergång. Även om det allra värsta händer, så är risken att det inte skall finnas någon mänsklighet kvar försvinnande liten. Det kan låta som ett brutalt resonemang, men det handlar helt enkelt om perspektiv och riskbedömning. Vetenskapsmännen och kvinnorna är bättre lämpade än beslutsfattare och population i gemen att bedöma skeenden inom sina specialområden — men det gör dem inte till goda beslutsfattare.

Det finns en lämplig analogi med militärer, där de militärer som tagit makten ofta visat sig vara kusligt dåliga politiker. Militärerna är vana vid tydliga maktstrukturer, tydliga direktiv och entydiga mål — diplomatiskt manövrerande med gråzoner, kohandel och kompromisser ligger inte för dem. Därför har många militärjuntor blivit långt mer repressiva än vad som annars skulle varit fallet. Experterna skulle på samma sätt ha svårt att hantera prioriteringarna mellan sina egna expertområden och slutsatser, och andra områden som för experterna ligger utanför deras fokus, men som för den sakens skull inte är oviktiga.

En autistisk personlighet är ofta drabbad av behovet med helt igenom rena sammanhang. Komplexitet, bristande konsekvens och förmågan att acceptera icke ideala lösningar, för att de trots allt är bättre än alternativen, är för många autister ett svårt kapitel.

På liknande sätt kan det för vissa vara svårt att inse att klimatfrågan, hur viktig den är, inte är den enda viktiga frågan idag — och att det finns flera vägar att gå, vissa progressiva, andra repressiva. Den enögdheten tror jag är en del i den upplevda handlingsförlamning som skapar sådan frustration att man till och med börjar ifrågasätta demokratin.

Se upp för dolda agendor

Alltför många använder klimatfrågan som ett politiskt slagträ. Den har använts för att ifrågasätta liberalism, marknadsekonomi, teknologi, globalisering, frihandel och en hel del andra saker som ligger mig, och många med mig, varmt om hjärtat. Farbror Greider spekulerade till och med i frågan om klimatproblemen skulle kunna vara socialismens återuppståndelse — vilket för mig ter sig som en svår sammanblandning av äpplen och päron.

Klimatfrågan har shanghajats av krafter som redan innan var starkt kritiska till det moderna globala samhället. De spelas i händerna av det repressiva debattklimat som går ut på att tävla om vem som kan vara mest konsensuell med IPCC, och vem som kan föreslå de mest dramatiska, radikala och ekonomiskt destruktiva åtgärderna.

Men innan vi fortsätter föreslå åtgärder, så föreslår jag att vi funderar på vad vi är villiga att betala? Då menar jag inte bara i reda pengar, utan i ideologiska värden.

Är vi villiga att bortse från den kvarnsten vi håller på att lägga runt halsen på tredje världens stater? De är på väg upp, skall vi trycka ner dem igen?
Är vi villiga att köpa att alkoholen till våra bilar kan misstänkas tillverkas under förhållanden som skulle få våra gamla statare att framstå som privilegierade?
Är vi villiga att satsa stenhårt på bränslegrödor även om det innebär ökad livsmedelsbrist i de länder där livsmedelsbrist närmast blivit tradition?
Är vi villiga att sälja ut vår demokrati? Eller vi kanske nöjer oss med att stävja den fria debatten inom vissa ämnen?

Det finns fler frågor, men jag har redan blivit för långrandig, så resten får du fråga dig själv.

Intressant? Andra bloggar om: klimatalarmism, repression, diktatur, autokrati, konsensus, demokrati, politik, den enda vägens politik

Den här artikeln postades lördagen, den 9/2 -2008 klockan 2:51 i kategorierna Allmänt fribasande, Dagsfrågor, Politik.
Du kan följa kommentarerna till artikeln via RSS 2.0. Du kan kommentera, eller posta en trackback från din egen sajt.