Bodström tror blint på centralisering

Bodström tycks mig ofta som en imperiebyggare. Han söker ständigt mer makt och fler maktsymboler till den svenska ordningsmakten. Jag har aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, hört honom stå upp för den lilla människans rättigheter mot staten och dess myndigheter. Istället kan en mycket stor andel av de förslag och inlägg i ...

Bodström tycks mig ofta som en imperiebyggare. Han söker ständigt mer makt och fler maktsymboler till den svenska ordningsmakten. Jag har aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, hört honom stå upp för den lilla människans rättigheter mot staten och dess myndigheter. Istället kan en mycket stor andel av de förslag och inlägg i debatten han kommer med sammanfattas med ”mer befogenheter till polis och åklagare, och mer makt till ‘mitt’ departement”.

Men en fungerande ordningsmakt och ett fungerande rättsväsende skapas sällan av patentlösningar. Ett svenskt FBI riskerar att bli ett oerhört dyrt och kontraproduktivt slag i luften. Den generella centraliseringen gör inte ordningsmakten mer effektiv i praktiken, även om några tycks tro det, utan får bara som effekt att de flesta brott den ”lilla” svenska människan oroar sig över aldrig kommer att prioriteras.

Låt mig citera Bloggen Bent när han vill återkommunalisera polisen:

I vissa delar av landet finns det i praktiken ingen polismakt alls, utan du har två patrullbilar som kör omkring i ett område lika stort till ytan som Skåne. De kommer heller inte att prioritera cykelstölder och villainbrott, precis.

Det är detta som har skett sedan ansvaret för ordningspolisen lyftes från kommunerna till staten. Jakten på resurser åt polismakten, vilket givetvis också innebär att man måste visa resultat av sitt arbete, har flyttats från nära medborgaren till riksdags- och regeringskansliet i Stockholm. Nationella polisiära mål har blivit viktigare för polisens resursjakt än lokala. Och då får cykeltjuven, snattaren inbrottstjuven till sin glädje agera i stort sett ostört.

Imperiebyggandet, befogenheterna och centraliseringen skapar ett samhälle som riskerar förlora sin själ. Ett samhälle där den ”lilla” människan till slut nästan är mer rädd för ordningsmakten än för de brottslingar den förutsätts haffa.

Medan det är helt OK att Rikspolisen har möjlighet att kalla in och samordna resurser för fall som faktiskt rör hela landet, så är det inte självklart att man skall skapa något slags FBI. Det finns många skäl att undvika det och få skäl att försöka genomföra det.

För det första är det inte speciellt smart att suga upp kompetens som behövs lokalt till en central organisation, eftersom det gör lokala angelägenheter eftersatta och bara ytterligare leder till en alltmer ”topptung” organisation. Istället bör Rikspolisen kunna samordna lokala resurser efter behov, samordning istället för centralisering.

Själva den polisiära basorganisationen bör som Bent påpekar återgå till lokal nivå. Det stora svenska problemet utanför rikstidningarnas rapportering är inte ett och annat rån med hög profil, det är de otroliga mängder ”små” brott som överhuvudtaget inte behandlas. Det är tjugoåringen som på väg hem från krogen åker på rejält med stryk, det är tioåringen som fått sin tredje cykel stulen, det är ägaren till tobaksaffären som noterar att polisen inte ens tar fingeravtryck när det varit inbrott. Det är den unga kvinna som av rädsla ringer efter taxi när hon skall hem klockan tio på kvällen, trots att det bara är fyra kvarter det rör sig om. Sådana saker löses inte av ett svenskt ”FBI”, och de påverkar vår trygghet och samhällsfunktion bra mycket mer än några enstaka storrån, upphovsrättsbrott och annat som prioriterats högt på sistone.

Det är också den lokala polisen som har störst möjlighet att faktiskt förebygga brott och minska återväxten av brottslingar. Så att stärka den lokala polisen borde ha högsta prioritet. Därmed inte sagt att centralorganisationen måste göras tandlös.

Som jag påpekade ovan, så är det mer en fråga om samordning än centrala enheter. Naturligtvis måste riskpolisen ha tillgång till en kompetent kärna av utredare och ledningspersonal, men resterande kompetens, spaningsresurser och dylikt borde väl ändå gå att ordna lokalt.

Sverige må vara förhållandevis stort rent geografiskt, men vi är samtidigt ett land med en befolkning som överträffas av en hel rad internationella städer. Det tycks mig som ett smått fantastiskt sammanbrott i organisationsförmåga om ett så litet land skall behöva bygga stora separata organisationer för att hantera fall som spänner över de lokala organisationerna.

FBI, det vill säga originalorganisationen, har hand om en yta jämförbar i storlek med EU. De verkar i en befolkning som är mer än trettio gånger så stor som den svenska. De verkar också i en federation där de lokala delstaterna har ett mycket stort mått av självbestämmande, ja till och med egna lagar. Där behövs en sådan organisation, här behövs den inte, de samordningsbehov vi har borde gå att ordna ad hoc, förutsatt att organisationen är öppen nog, revirlös nog och förberedd för sådana lösningar.

Så. Snälla. Det sista vi behöver är MER centralisering.