Vem minns IB? Varför skulle saker och ting vara bättre nu?

Hos Mary hittar jag ett fruktansvärt och fruktansvärt intressant scenario:

> Jag tänka mig ett otrevligt scenario. Du kommer in i matvaruaffären och några sekunder senare kommer två securitasvakter och frågar vad du heter, du svarar vänligt men undrande.. Då händer det, vänligt men mycket bestämt försöker de avhysa dig – Vi har order att visa dig ut ur affären. Affärens kameror och tillhörande system med igenkänning hade matchat dig mot en databas som en troligtvis ”störande” person. Men detta visste inte du, och att du uppgav ditt namn bekräftade den automatiserade kamera-igenkänningen.
>
> Du frågar nu varför, och får till svar att vi kommenterar inte våra beslutsgrunder. För att inte ställa till en scen och därmed kanske förvärra saken, så går du till grannaffären. Typ. vill de inte ha mina pengar så gynnar jag gärna konkurrenten. I nästa affär händer samma sak…
>
> De har nämligen köpt samma system och prenumerarar på samma svarta lista som du på något okänt sätt har hamnat på, en lista ungefär som uppdateringarna till virusprogram.

Vi bygger just nu upp förutsättningarna för att ovanstående skall kunna hända. Personlig information är redan idag hårdvaluta och mer än en verksamhet har som hela sin affärsidé att samla in och sälja sådan information — en del lagligt, andra mindre lagligt.

Många tycks ha glömt bort IB-affären, detta sorgliga stycke svart svensk historia. Under en lång period av kalla kriget samlade den sosse-skapade InformationsByrån in uppgifter om potentiella svenska ”dissidenter”, det vill säga aktiva i vänsterrörelsen. Någon enstaka nasse kanske åkte med i registret, men de flesta var aningen vänster om VPK, som V hette innan de strök kommunismen ur partinamnet.

Mer än en aningslös person kunde långt senare upptäcka att de förföljes av skumma typer utomlands. De skumma typerna var säkerhetspolis, som utan att ha kontext att utvärdera uppgifterna ifrån fått uppgift om att personen var en ”dissident”. Eller också kom det fram vid ett försök att resa in i USA, när det plötsligt blev tvärstopp i passkontrollen. Ofta med plötslig och obehaglig närvaro av säkerhetsvakter. Humoristiskt nog kunde personen mycket väl ha precis motsatta åsikter mot när han eller hon blev registrerad, 68-rörelsen innebar ju att var och varannan student tävlade om vem som var mest renlärig vänster — samma personer kunde sedan vara övertygade moderater.

Poängen är att Sverige har ett ganska mörkt förflutet vad gäller åsiktsregistrering. Det är inte i var mans minne, eftersom det var relativt osynligt (om man bortser från den tillhörande skandalen). Det finns ingen anledning att tro att nuvarande generation politiker, säkerhetstjänst och ordningsmakt på något sätt skulle vara moraliskt överlägsen den förra.

Motivet den gången var det kalla kriget, motivet nu är terror och organiserad brottslighet. För den som hamnar i register är dock det rätt egalt, man frågar inte vem som håller i pistolen när kulan tränger in i nacken.

Den enda lösningen som är någorlunda betryggande, är att samhället inte har tillgång till fler metoder än absolut nödvändigt för att kontrollera sina medborgare. Varje register är en potentiell risk, varje samkörning en fara. Varenda kontrollåtgärd måste granskas i sömmarna, ses mot den totala mängden kontroll och motiveras av absolut nödvändighet. Det gäller oavsett om det är fråga om att mäta medelhastighet mellan två eller flera fartkameror, lagring av trafikinformation från Internet, registrering av telefonsamtal, övervakningskameror på offentlig plats, buggning, registrering av resor etcetera.

Det är också ett absolut imperativ att uppgifter inte kommer på drift. Att som åklagaren i det senaste fildelningsmålet lämna ut en hårddisk till käranden borde vara skäl för omedelbart avsked — till och med åtal. Skapa ett system som ger andra makt över dig, och du kan vara garanterad att någon förr eller senare kommer att missbruka det. Jag har personliga erfarenheter av hur en myndighetsperson, utan att jag ens bad om det, delade med sig av personlig information jag inte hade rätt till. Eftersom han fick sig en åthutning, så tänker jag inte beskriva detaljerna — men jag skulle om jag varit en sämre människa kunnat göra livet surt för den person han lämnade ut.

Det är för fanken hög tid att vi börjar få koll på prioriteringarna, klarar inte Beatrice Ask av sätta gränserna så behöver vi någon med bättre känsla för balansen mellan rättssäkerhet/integritet å ena sidan och andra arbiträra mål å den andra.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , ,

8 svar på ”Vem minns IB? Varför skulle saker och ting vara bättre nu?”

  1. Du kan vara lugn mönsterigenkänning är passe, det finns redan Rfid kretsar som förs in under huden. De används redan istället för bojor – till Althzheimersjuka och hundar. De kan programmeras med Pnr och IP nr.

  2. I din text skriver du ”Att som åklagaren i det senaste fildelningsmålet lämna ut en hårddisk till svaranden”… Borde det inte vara käranden? Om man lämnar ut hårddisken till den som skall försvara sig så lämnar man väl tillbaka något?

  3. Ville bara tipsa om en bra källa. (Nej jag har inte börjat jobba på SR) men för mig har det varit et bra sätt att friska upp faktakunskaper:
    I P3 dokumentär på http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/index.asp?ProgramID=2519
    har man haft program kring såväl IB som palmemordet men framför allt ett om Ebbe Karlson-affären.

    Det har åtminstone fått mig att fundera över gränserna mellan parti och samhälle. Tyvärr är det väl inte så att just sossarna har varit unika i sin sammanblandning. De har bara haft fler resurser att skapa InformationsByråer och Sjukhusspioner. I ärlighetens namn måste man väl ändå säga att Ingvar Karlsson gjorde sitt mbsta att röja i Säpos träskmarker.

    Mina erfarenheter från kommunal politik säger mig att såväl t.ex. V som FP skulle med glädje gjort likadant – om de bara kunnat och haft råd.

    /Clas

  4. Hej Clas, jag tror att det gäller nästan alla partier i Sverige — även de jag själv röstat på i de senaste valen.

    Det tycks mig finnas väldigt många politiker som inte har ordning på prioriteringarna mellan parti, samhälle och individuell integritet.

    Möjligen ligger mp rätt bra till på den punkten, där finns fler som tänker ”utanför lådan”.

  5. Du missuppfattade mig nog.
    Ser vi till enskilda politiker så går inget parti fritt. Inte ens MP är fritt från stolpskott.
    (Ett problem är att fakta förvrids via media så att de flesta politiker framstår som mer korkade och korrumperade än de verkligen är)
    Vad jag däremot ville peka på var att det i de flesta partier finns en mängd outtalade regler som ger enskilda politiker ett alltför stort handlingsutrymme.
    Kanske man bör påpeka att det finns faktiskt revisorer på alla styrande plan – vilket ofta glöms av. Dessa gör sitt bästa att se till att politiskt aktiva håller sig inom regelverket.
    Nå.. jag antar att vi ändå är överens

    /Clas

  6. Nog finns det revisorer. Problemet är att revisorerna kan gasta hur mycket de vill om besluten redan är tagna. De kan naturligtvis ge sig på rena olagligheter, men när det klandervärda inte är olagligt står de sig slätt.

    Med klandervärt menar jag att man sätter upp hela infrastrukturen för morgondagens kontrollsamhälle. Redan dagens samhälle är iofs ett kontrollsamhälle, men jag pratar kontrollsamhälle 2.0 där kontrollanterna har tillgång till system som skulle fått Stasi att gråta av lycka.

    Att sådana system kan sättas upp utan att förr eller senare missbrukas håller jag för helt otroligt.

    Men det är nog knappast en trätofråga mellan oss, där är vi nog rörande överens.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.