Hittat på Fokus: Piraterna tar över
På nyhetsmagasinet Fokus, finns en av de bättre artiklar jag läst på sistone om piratkopiering, fildelning och upphovsrätt.
Politikerna har två vägar att gå, som båda innebär stora problem. Skulle upphovsrätten luckras upp skulle det leda till att branschen kunde söka nya vägar. Populära sajter som till exempel videosajten You Tube, som redan i dag delvis sätter upphovsrätten ur spel, skulle kunna utvecklas ännu mer. De stora skivbolagen skulle kunna erbjuda fri kopiering mot en abonnemangsavgift som slogs samman med avgiften till bredbandsleverantören. Problemet är att sådana lösningar inte är möjliga utan att sätta en hundraårig upphovsrättstradition i gungning.
Skulle upphovsrätten å andra sidan skärpas skulle lagen möjligen avskräcka fler från att fildela, men det skulle samtidigt innebära en begränsning av yttrandefriheten och i förlängningen ett intrång i den personliga integriteten.Båda vägar innebär ett stort politiskt pris och risk för ett ännu snårigare rättsläge. Därför görs inget, samtidigt som allt fler fildelar – trots att det är olagligt.
Kammaråklagare Håkan Roswall har fått den otacksamma uppgiften att väcka åtal mot The Pirate Bay efter förra årets tillslag. Det har nu snart gått ett och ett halvt år, ännu är inte förundersökningen klar. Gång på gång har slutdatumet skjutits upp. Det är inte så konstigt – ingen annanstans är förvirringen lika omfattande som här. På de servrar som polisen beslagtog finns nämligen inget upphovsrättsskyddat material att väcka åtal för. Inga filmer, ingen musik. Det enda som går att hitta innanför plastskalen på de många hårddiskarna är länkar till information. The Pirate Bay fungerar nämligen precis på samma sätt som en sökmotor som Google. Att förbjuda The Pirate Bay är i princip samma sak som att förbjuda internet. Så långt är ingen svensk åklagare beredd att gå.
En stor del av problemet med debatten kring fildelning och piratkopiering som förts på sistone är bristande insikt.
Det många debattörer helt enkelt inte förstår, är att diskussionen om piratfildelningens vara eller inte vara är spel för gallerierna. Det blir som att diskutera om man skall tillåta orkaner, samtidigt som vinden utanför fönstren lyfter tegelpannorna av taken.
Helt oavsett vad man tycker om piratkopiering, fildelning och upphovsrätt så är fildelning av upphovsrättsskyddat material ett absolut faktum idag. Trots krypteringssystem i form av DRM, HDCP och andra, trots fejkade filer som försöker lusa ner nätverken med skräp, trots näst intill skenrättegångar med fantasiskadestånd och trots alla försök till övervakning och sanktioner, så fortsätter och ökar fildelningen.
När The Pirate Bay var nere i tre dagar efter tillslaget för ett och ett halvt år sedan minskade Internettrafiken i Europa med tio procent (!), i Sverige med hela trettio procent. TPB är en av världens största sajter, och räknas av RIAA, IFPI, MPAA med flera som fienden nummer ett. Nästa generation fildelning står för dörren. Det kommer bli ännu svårare att komma åt fildelning av upphovsrättsskyddat material och dess fildelare.
Upphovsrätten är som någon som sett ljusblixten från atomexplosionen, men som inte ännu riktigt förstått att den redan är så gott som dömd att gå under. Att passivt stå kvar som man alltid gjort, eller fly i panik utan riktning är bara en garanti för att chanserna för överlevnad skall gå från små till inga alls. Men precis det beteendet är det vi ser idag: i EU diskuteras DRM som en nödvändighet, utan insikten att den redan är död som idé. I Sverige borde man, efter flera rättsfall där inte ens absurda resursinsatser gett mer än marginellt resultat, inse det ohållbara — men ingen vill riktigt ta tag i problemet. Istället suckar man och sätter sig och funderar på nästa iteration av integritetskränkande åtgärder, givetvis med “regler som skall hindra missbruk”, men likväl i konflikt mot vår tradition om ett öppet och fritt samhälle.
Upphovsrättens företrädare skulle ha möjlighet att rädda kvar något av upphovsrätten om de GENAST omvärderar situationen rejält. Det är inte längre en fråga enbart om rätt eller fel, brott och straff eller legalisering — det har blivit en utmaning att hitta nya vägar NU.
På många sätt tycker jag synd om de musiker i min bekantskapskrets som inte riktigt hängt med tåget. Tyvärr hjälper det inte, för oavsett allt annat, så gäller samma sak för dem som för hela industrin — hitta alternativa vägar att utnyttja situationen istället för att låta den ruinera er. Andra har lyckats, lär av dem.
Läs också Isobels artikel i Expressen.
Intressant? Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, pirater, piratkopiering, integritet, politik
Inlägg
13/1 -2008 klockan 13:54
Klokt, insiktsfullt och välformulerat.
Jag tror dock inte add det egentligen är så stort problem att ändra lagstiftningen om bara den politiska viljan fanns. Det finns redan ett undantag från det absoluta exemplarframställningsmonopolet, nämligen privatkopieringsrätten, den som säger att du har rätt att göra kopior till familjemedlemmar och nära vänner. Om den utsträcktes till att gälla all kopiering mellan privatpersoner där det görs utan ersättning så skulle det lösa problemet utan att skapa kaos i rättstraditionen. Distributörerna skulle naturligtvis bli förbannade, men jag tror att det skulle kunna göras utan att vi bryter mot några internationella avtal eftersom det bara skulle vara en lite annorlunda tolkning av det som redan finns.
13/1 -2008 klockan 17:19
Jag tror nog vi tänker samma sak.
Jag är inte beredd att avskriva upphovsrätten som idé förrän det finns alternativa metoder för den som skapar “verket” att få ersättning.
Jag har själv varit musiker och vet vilken “fattig kyrkråtte”-tillvaro det kan vara. Jag har också vänner som direkt påverkas av nuläget. Vänner som ser hur den enda nedladdningen via iTunes matchas av nio andra via fildelningsnätverk.
Medan jag känner med dem, så inser nog både jag och dom att det inte går att stoppa tillbaka kycklingen i ägget. Istället krävs ett helt annat angreppssätt, något i stil med det Radiohead hittade på — eller någon variant av detta.
De jag inte har någon förståelse för är de som försöker ta distributörernas kommersiella roll, utan distributörernas kostnader. Med andra ord de som kopierar för försäljning.
Jag var nyligen på en loppis, och där fanns en monter med en hel massa CD och DVD. Det var spel, program, film och musik, fast inte en enda av dem var original. Det är inte min sak att vara polis, men det beteendet fick det att klia i mig.
Jag tror vi måste sluta jakten på privatkopierare/fildelare av upphovsrättsskyddat material helt. Och då menar jag oavsett om man “bara” laddar ner (vilket är skrattretande idag) eller om trafiken går åt båda hållen — för den delen även om man är den som lägger upp filen för delning.
Skälen är att jakten klingar falskt mot nuvarande rättsmedvetande; att den kräver resurser som inte står i proportion till överträdelsen och som konkurrerar med brott mot liv och lem; och att den håller oss kvar i ett gammalt sätt att tänka som i sig själv är ett av de största hindren för en hälsosam marknad.
När det uppstår ett paradigmskifte, så kommer vissa kasta ut ankaret och förtvivlat försöka hålla sig kvar vid det som var trots att det vittrar sönder — andra rider strömmen och hittar nya möjligheter. Jag vet vilket läger jag vill tillhöra.