Sossar som inte förstår skillnaden mellan staten och partiet

I en artikel av Jan-Peter Duker på SvD brännpunkt går att läsa om hur sossarna hotade Svensk Näringsliv i samband med Vaxholmsaffären:

> Arbetslivsminister Hans Karlsson var den tydligaste partiföreträdaren. Näringsminister Thomas Östros var lika tydlig i sitt ställningstagande men dessutom indignerad över Svenskt Näringslivs agerande, vilket offentligt brännmärktes.
>
> Hans uppfattning var att detta agerande måste mötas med repressalier: statligt ägda företag kunde inte längre vara medlemmar i en organisation som inte hade samma uppfattning som ­arbetarrörelsens båda grenar.

Det är ganska beklämmande att medlemmar i en svensk regering så i den milda grad kan missuppfatta sitt förtroendeuppdrag. Hur kan Östros blanda samman det egna partiets intressen med statens?

Problemet med de vaga gränserna mellan Sveriges största parti och en av parterna på den svenska arbetsmarknaden hamnar i bjärt fokus. Statligt ägda företag blir genom resonemanget till socialdemokratins och därmed fackets personliga leksakslåda, snarare än det svenska samhällets gemensamma egendom.

Följderna om hoten skulle genomförts ligger trots allt knappast i de statligt ägda företagens intresse som företag. Dessa företags hälsa och villkor kommer i andra hand när de kan användas som hävstång för fackets syften.

Dessutom sätts privata organisationers självständighet gentemot staten på undantag. Den typen av påverkan är ett hot mot det demokratiska samhället, där privata organisationer inte skall utsättas för repressalier om de inte sysslar med olagligheter. Häri ligger en fara när folkvalda politiker utövar makt på samma ”spelplan” som privata aktörer, ungefär lika dumt som om vi skulle ge Volvoledningen förtroende att styra över svensk företagspolitik — det kan liksom inte bli annat än fel, till och med om alla försöker göra rätt.

Jag har varit rätt neutral inför utförsäljning av svenska statliga företag. Å ena sidan finns det inget egenvärde i att staten är spelare på företagsmarknaden, det finns alltid en oro för snedvriden konkurrens och andra liknande avarter. Å andra sidan finns det verksamheter som ligger i medborgarnas allmänintresse, och statliga företag skulle kunna ses som ett sparande för sämre tider. Men när jag läser Östros och Österbergs replik på SNs artikel, så vippar vågen över för mig:

> När vi läser Jan-Peter Dukers artikel är det tydligt att han vill åstadkomma två saker: först och främst vill han uppenbarligen styra Arbetsdomstolen inför det beslut den ska fatta, genom att hävda att den snäva tolkning av EG-domstolens dom som Svenskt Näringsliv gjort är den enda som är möjlig och rimlig.
>
> Jan-Peter Duker verkar också vilja komma undan kritik och skifta fokus från hur den organisation han företräder, Svenskt Näringsliv, agerat under de dryga tre år som denna fråga har varit aktuell. Det sistnämnda försöker han uppnå genom att attackera oss som satt i den förra regeringen, allt enligt devisen att anfall är bästa försvar.
>
> Vi kan konstatera att vi, milt ­uttryckt, varken är imponerade eller förvånade.

Den som sa det han var det, eller något liknande. För genom att inte på något sätt bemöta anklagelserna i Dukers artikel, utan istället attackera, så gör Östros/Österberg sig skyldiga till precis det de anklagar Duker för. Notera att ingenstans i repliken, så förnekar eller försvarar sig Östros/Österberg mot substansen i anklagelsen. Man får därför anta att den i allt väsentligt är korrekt, och att svenska socialdemokrater i ministerposition försökt använda gemensamt ägda företag som utpressningsmaterial för att påverka en part på arbetsmarknaden till förmån för en annan.

EG-domstolens dom är rätt svår att tolka på mer än ett sätt, om man inte sosseönsketänker och leker spin-doktor på en och samma gång. Att SN påpekar detta är inte speciellt kontroversiellt, och man får anta att ADs folk har så pass mycket integritet att de kommer till samma slutsats oavsett SNs eller LOs/sossarnas inlägg i den debatten.

SN har inte heller något direkt skäl att försöka ”komma undan kritik”, eftersom det enda de har gjort är att avsätta pengar för att driva frågan i EG-domstolen — därför att de var intresserade av att få svart på vitt hur frågan tolkas utifrån EG-rätt. Det är knappast klandervärt, och borde inte heller vara ett problem för vare sig nuvarande eller den förra regeringen. Om det var ett problem, så får man anta att det fanns en oro hos LO och sossarna att rättsläget inte var fullt så klart som de själva ville påskina.

Östros och Österbergs definition på att ”föra samtal” är skrattretande, de förde inte samtal med SN, de hotade SN.

###Vågen väger över

Jag har som sagt varit obestämd i min uppfattning om ifall svenska statligt ägda företag bör säljas ut eller inte, men det är jag inte längre: **Sälj ut dem så fort som möjligt**, eller i alla fall så fort som det är möjligt att sälja ut dem på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt. Det är inte rimligt att staten skall ha en så stor slägga att tillgå när man vill ha sin vilja igenom. Man kan lagstifta, man kan påverka genom regleringar och skatter — men det är inte rimligt att man försöker påverka privata intressen genom utpressning. Att Östros/Österberg är/låtsas vara så totalt blinda inför detta visar bara hur makt korrumperar.

Borde inte det här vara decenniets politiska skandal? I mina öron smäller det väsentligt högre än både obetalda TV-avgifter, svart hushållshjälp, pussar på krogen eller fortkörningsböter. Allt det var privata ”snedsteg” i den mån det var annat än lösnummerförsäljning av tidningar, det här är ett politiskt övergrepp och långt mycket allvarligare. Trots att det första regeringsåret för alliansen inte precis fått mig att göra vågen, så var det verkligen i sista sekunden sossarna förlorade makten — vem vet, de kanske till och med blir tvungna att tänka efter innan nästa val… man kan ju alltid hoppas.

Men troligen kommer det aldrig att bli någon mediestorm kring det, eftersom det inte är lika säljbart som en puss på krogen.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,