Drömmer voyeurer om när alla måste bo i glashus?

Deep edition samlar snyggt upp reaktionerna på de senaste idiotierna runt datalagring och integritetsintrång.

Om någon mot förmodan missat vad som pågår, så handlar det om ditt privatliv. Fram till idag så har IP-adresser i Sverige inte varit tillgängliga, ens för polisen, med mindre än att man misstänker brott med fängelse som möjlig påföljd. Post och Telestyrelsen har varit tydliga med att utvecklingen, om någonstans, bör gå mot ett starkare skydd av IP-adresser.

Det hela är ganska naturligt egentligen, eftersom IP-adressen är den rest vi lämnar bakom oss nästan oavsett vad vi gör på nätet, så den som kan koppla ett IP till en individ kan i princip kartlägga vad en person gör. De flesta av oss lever med så kallade dynamiska IP, det vill säga den ändras med någon veckas mellanrum, eller oftare, vilket gör ihopkopplingen allt annat än trivial för andra än de som tillhandahåller din Internettjänst.

Ett IP idag är lite som ett hemligt nummer, fast ett skiftande sådant, och för polisen är det lika frustrerande. Liksom med hemliga nummer så får inte ens polisen självklart tillgång utan att kunna visa på godtagbart skäl.

Det är det här man vill ändra på

Om förslagen går igenom, så kan polis och åklagare i praktiken få vilket IP-nummer nummer som helst kopplat till person av nästan vilken anledning som helst. I praktiken försvinner all anonymitet på nätet gentemot polis och åklagarväsende.

När jag skrivit det ovanstående fick jag nästan skrivkramp, det kändes som det inte fanns mer att säga. Det kändes som om alla övriga förklaringar, argument och konsekvensanalyser borde vara överflödiga. Men när Oscar Swartz skrev om integritet i Expressen, så löd en av kommentarerna:

”Undrar över vad Oscar Swartz har för koppling till den undre världen. Han verkar ha svårt att förstå att den allt mer grova brottsligheten kan slå sönder den demokrati som vi under lång tid värnat om. Som bloggare och skribent vore det väl mera på sin plats att han uppmuntrar Bodström med flera som redan förstått behovet av att ge våra poliser all den hjälp som dom behöver för att återinföra lag och ordning samt slå sönder ligor som utbreder sig allt mer både internationellt och nationellt.”

Sådana kommentarer visar hur svårt det är att förstå vidden av frågan, men någonstans tycker jag att alla som läst Kallocain, 1984 eller för den delen den mer moderna V for Vendetta ändå borde fatta. Men kanske är det så att det är svårt att relatera det samhälle vi lever i till sådana dystopier.

Problemet är att dystopierna beskriver de yttersta konsekvenserna av ett samhälles ordning. I ett 1984 står integritet inte högt i kurs, och konsekvenserna är verkligen inget man vill uppleva. Men även i ett annat ljusare samhälle kan mekanismerna finnas där utan att för den skull ha degenererat till en dystopi. Det finns andra mekanismer som begränsar skadorna av korkade regler, men reglerna finns där och fallerar de andra mekanismerna det minsta så är grunden lagd för något mycket värre.

Integritet eller effektivitet?

Så vi kanske inte lever i en dystopi ännu. Men varför vill så många ge samhället verktygen att kartlägga och kontrollera. Varför vill vi ge storebror ännu mer makt?

Den ytliga orsaken är organiserad brottslighet, men den är helt ihålig. Den organiserade brottsligheten har råd och kunskap att göra sig själva osårbara för den kartläggning vi pratar om. De som saknar kunskaperna att skydda sig är inte den organiserade brottsligheten, utan alla Svensson, Andersson, Jönsson, Reeza, Aygül, Azim vars värsta brott är vilka de säger hej till, vilket ställe de gillar att hänga på, vilken gud de tillber, eller att de laddar ner en film eller två utan att betala.

Det är inte de stora skurkarna, eller terroristerna, eller pedofilnätverken, eller våldsmännen som fastnar i nätet – kanske med undantag för någon riktig tvättäkta amatör – utan helt vanliga människor. Det är inte till för vår gemensamma säkerhet, utan det är en kontroll och maktfråga. Åtgärderna kommer dessutom kosta en vansinnig massa pengar, och det är knappast en tiotusenkronorsfråga vem som kommer att få betala. I slutändan blir det som när den kinesiska regimen avrättar någon, och skickar en räkning till den avrättades familj för den kula som använts.

Jag själv kan om jag vill göra mig näst intill osårbar för den typen av kartläggning — det handlar bara om motivation att orka bry sig om att använda någon av alla de anonymiseringsstrategier som står till buds. Jag har inte motivationen idag, men jag börjar fundera. Mitt mjöl i mina påsar är nog så vitt, men det är mitt och ingen annans. Jag vägrar låta mina privata göranden och låtanden på nätet finnas för allmän beskådning, oavsett om voyeuren är en stalker eller svenska myndigheter.

Men trots att det är tandlöst mot de samhället borde vara mest intresserad av att stoppa, så riskerar det gå igenom i effektivitetens namn. Att hävda integritet framför effektivitet kräver trots allt en genomtänkt ideologisk ståndpunkt man är villig att stå för även när den inte är populistisk. Det ligger nästan i en statsmakts natur att söka mer makt, och få är de tillfällen statsmakten lämnat ifrån sig makt. Det enda som hindrar processen är en medveten befolkning.

Därför är det tragiskt att det inte demonstreras på gator och torg, i TV och tidningar, i riksdag, kommuner och föreningar av alla de slag — det är obehagligt tyst.

Intressant? Andra bloggar om: integritet, avlyssning, datalagring, övervakning, rättsäkerhet, demokrati, politik