Frihet är mer än pengar, men pengar hjälper — mycket!

PJ Anders Linder kommer ofta med små guldkorn av klokskap. Den här gången rehabiliterar han Wibbles fantastiskt otaktiska uttalanden om att ha en årslön på banken:

Men det är klart att hon hade rätt. Det bör vara ett mål högt upp på den politiska dagordningen att människor med helt vanliga inkomster ska kunna bygga upp eget kapital. Det är inte rimligt att många långt in i medelklassen och medelåldern bara har skuggan av en förmögenhet till sitt förfogande. Att man inte har pengar till att starta aktiebolag; att man inte anser sig ha råd att lämna jobb där man vantrivs; att man inte kan ta en paus mitt i livet och studera.

Man kan ha hus som har stigit i värde och fordringar på framtida tjänstepension. Men en människas hus är i första hand hennes hem, och pensionspengar blir tillgängliga först efter 55. De ger snarare trygghet än frihet. Och hälften av hushållen har mindre än 28000 kronor i sammanlagt kapital.

Det är egentligen helt absurt att det skall vara så svårt att spara ihop en buffert. Den stora majoriteten av det svenska folket kan bara drömma att ha något utöver vardagens nödtorft — plus en förbannad massa krediter för att trots allt kunna unna sig lite guldkant.

PJ pratar kanske främst om medelklassen, men varför det? Nog för att majoriteten av ”arbetarklassen” faktiskt skulle ses som medelklass av de traditionella arbetarna ett halvsekel bakåt, men de skall inte ens indirekt uteslutas ur resonemanget.

Ironiska kommentarer som Badlands Hyenas missar poängen. I ironin och i några av kommentarerna så rackas direkt och indirekt ner på ekonomin som den enda måttstocken på frihet. Det är naturligtvis korrekt, ekonomi är bara EN aspekt på frihet. Det hindrar inte att en ekonomisk buffert skapar personlig handlingsfrihet. Därmed inte sagt att vi inte skulle kunna vara miljonärer hela bunten och ändå ofria, men det är inte poängen eftersom vi lever i en demokrati. Sverige kanske inte är perfekt i alla avseenden, men få av oss är rädda att fritt uttrycka vad vi tycker och tänker. Vi sover inte oroligt i väntan på säkerhetspolisen, inget Ljublanka väntar med fuktiga celler, gorillaliknande vakter och det ständiga hotet av en tokarev i nacken.

Det vi saknar är inte åsiktsfrihet eller trygghet, det vi saknar är valfrihet. Jag menar inte den lite vulgära valfriheten i pensionsval eller annat liknande nonsens som egentligen inte har med saken att göra. Jag menar friheten att ha mer än en sak på menyn: att våga lämna ett jobb man inte trivs med, att våga satsa på en idé för att man drömmer om att få göra något eget. Att inte behöva krypa inför banken om värmepannan krånglar, växellådan i bilen rasar eller om man behöver en ny dyr säng för sin taskiga rygg. Friheten att inte stå med mössan i handen på försäkringkassan när magen krånglar och man behöver några dagar av lugn.

Det skulle också göra den svenske medborgaren friare från stat och kommun. Med mössan på istället för i handen, skulle billiga plånbokstrick för att värva röster inte längre vara lika intressanta. Vi skulle nog bli en god aning mer kritiska, och kanske på sikt till och med lita mer till vår egen förmåga istället för till någon slags välfärdsmodell som bygger på att vi skall vara lagom fattiga.

De 550 miljarder PJ pratar om skulle innebära runt 60000 om det splittades rakt av på nio miljoner människor. I en familj på fyra pratar vi en kvarts miljon — det löser inte i sig det långsiktiga problemet, men det är en bra grundplåt.

Intressant? Andra bloggar om: PJ Anders Linder, Ann Wibble, personlig förmögenhet, sparkapital, sparande, ekonomisk frihet, liberalism, beroende, politik