Brukar Kent Asp mäta volym med en linjal?
Är den politiska bloggen en flopp? Det tycker i alla fall Kent Asp:
Journalistikprofessorn Kent Asp, som till vardags sitter i Journalisthögskolans nya lokaler i Göteborg, går så långt som att kalla de politiska bloggarna för en flopp.
-För den politiska opinionsbildningen har bloggen inte haft någon betydelse alls skulle jag vilja påstå.
Kent Asp säger att bloggens genombrott som politisk opinionsbildare har förutspåtts både inför riksdagsvalet 2002 och valet 2006. Många siade att det var på nätet de stora politiska diskussionerna skulle ske. Vissa saker hände, som då bloggaren Magnus Ljungkvist tog fram uppgifterna om svart hemhjälp som fällde den moderata handelsministern Maria Borelius förra hösten.
-Men då har det varit som en källa eller tipsare bloggen har haft ett visst genomslag, inte något seriöst i jämförelse med den betydelse som de etablerade medierna har, menar Kent Asp.
Jag undrar lite försynt vad Kent Asp egentligen förväntat sig att bloggarna skall innebära? Är framgångsmåttet att de tar över från traditionella media och marginaliserar dessa? I så fall har han definitivt rätt, det har de inte gjort.
Vad bloggarna däremot gjort är att ge en kanal till de som inte nödvändigtvis känner sig bekväma i den traditionella politiska karriärsstegen. Vad bloggarna har gjort är att tvinga folk med starka åsikter att formulera sig, försvara sig, och utkristallisera vad de verkligen tycker. De fungerar som ett slags tankens stålbad, där de löst definierade åsikterna rensas från smuts i en pågående process. Det som blir kvar är mer välformulerat och sitter ihop bättre. Det blir en slags andlig skola, som på många sätt är bättre än vilken tankesmedja som helst, förutsatt att du griper tigern i svansen och åker med.
Jag ser samma sak hända på en massa andra bloggar, både sådana jag sympatiserar med och sådana som är meningsmotståndare. Och de ser i sin tur mig.
Här ligger kruxet med bloggar. Det som Kent Asp inte fattar, det som är mediets stora styrka, det som är nutidens och framtidens missförstådda modeord: nätverkande. En enskild bloggare är sällan mäktig, inte ens med många läsare, men idéerna är mäktiga. Når jag trettio läsare med den här artikeln, så kommer de trettio kanske referera till mig eller påverkas i sitt eget skrivande. Andra kommer i sin tur att påverkas av att resonemangen förs vidare till vardagens verklighet, kanske över fikabordet på jobbet när man diskuterar modern media eller bloggandet. Idén planteras och den åsikt som annars skulle stannat inom min familj och närmaste vänner har nu nått ytterligare några dussin som tagit intryck.
Det pratas ibland om sex grader av separation; att varje människa känner varje annan människa om man flyttar sig så lite som sex steg ut i sitt nätverk. När det gäller småfrågor, så förväntar jag mig inga underverk — men i stora frågor surrar det i bloggdebatterna av åsikter som får genklang på helt andra håll.
Men det kanske allra viktigaste är ändå att bloggen skapat ett forum för spontan diskussion mellan människor som i många fall troligen aldrig skulle mötas på annat sätt. Det politiska och mediala skeendet blir synligt. Det i sig är ett skydd mot allsköns dumheter — inte heltäckande naturligtvis, men det är väl ändå inte ett krav för dess existensberättigande?
Per Gudmundsson uttrycker det bra på SvDs ledarblogg:
Det ska fan vara ledarbloggare en dag som denna, då landets största morgontidning på nyhetsplats förklarar att politiska bloggar är “en flopp” och på debattplats för fram ståndpunkten att ledarsidorna är “en publicistisk blindtarm”.
Men det är såklart kul att det inte bara tycks vitt och brett, som i det nya medielandskapet, utan också lågt och smalt, som på Bertil Torekulls och Kent Asps tid.
Att det tycks vitt och brett kanske inte innebär revolution, som de mest entusiastiska trodde inför båda de gångna valen, men det är ett tecken på sundhet.
Intressant? Andra bloggar om: bloggar, politik, ledarsidor, kent asp, bertil torekull, gammelmedia, nya media, bloggosfären, opinionsbildning
Inlägg