Den som sa’t han va’t

Ungefär så kände jag när jag läste Daniel Olssons artikel i Flamman från den elfte oktober. Gång på gång i artikeln återkommer han till samma tema: Sofia Appelgren förstår inte, hon är offer för en hänsynslös kampanj, hon verkar inte ha förstått vad konflikten faktiskt handlade om, hon har uppenbarligen inte hela bilden klar för sig etcetera.

Men den som inte förstår är Daniel, trots att han skriver om det centrala:

Sofia Appelgrens berättelse är ingen berättelse om en konflikt på den svenska arbetsmarknaden, utan en berättelse om en konflikt mellan facket och henne personligen.
Utlämnande beskriver Sofia Appelgren hur hon tappat vikt under konflikten, behandlats för struma, fått missfall och mått riktigt, riktigt dåligt. Hur hon plötsligt upplevde sig bli till eftertraktat villebråd för maktfullkomliga ombudsmän i facket, illasinnade politiker och ljugande journalister. Det är personligt – på alla plan.

Och senare:

”Facket fullkomligt krossade mig för att jag inte ville ha deras kollektivavtal”.
Det är med andra fackets konflikt med Sofia.
På många sätt är det synd. För konflikten om kollektivavtal på Wild ’n Fresh var betydligt viktigare än att degraderas till ett personligt drama, hur jobbigt det än kan vara för en person, att utan tidigare vana, komma i offentlighetens ljus under några månader.

Det Daniel inte förstår är att för Sofia var det personligt. För henne var det inte en “degradering” till ett personligt drama — för henne var dramat ingenting annat än personligt. Det är lätt för journalisten Daniel att sitta på arslet framför sin skärm och yva sig om den stora helheten, han fick inte leva med de personliga konsekvenserna av en blockad ingen annan än facket förstod meningen med.

För Sofia var situationen enkel:

Antingen är kollektivavtal frivilliga eller inte, att de som nu är frivilliga, men bara nästan, är en helt obegriplig situation.

Hon trodde nog lite naivt att fackets kamp handlade om de anställdas villkor och trygghet. Så att om hon kunde visa att hon uppfyllde de kraven så borde facket varit överlyckliga.

För henne var det självklart att man bemöter en människa med hyffs och fason, förklarar istället för att raljera, motiverar istället för att hota. Att, som facket gjorde, bemöta henne med illa dold nonchalans och näst intill förakt är helt enkelt inte OK, utan bara uttryck för maktfullkomlighet.

Vem är du Daniel att säga att hon har fel?

För egen del kan jag utan tvekan säga att jag skulle bli precis lika motsträvig om någon behandlade mig på det sättet. Men så är jag inte precis känd för att vara foglig om man sparkar på mig.

Den där konspirationen av mörkermän från höger…

Det andra Daniel inte förstår är att det aldrig fanns någon konspiration. De som höjde sina röster till Sofias försvar, gjorde det för att de ansåg att facket hade och gjorde fel — ingenting mer komplicerat än så. Till och med Daniels belackade Centrum för Rättvisa mörkade inte på något sätt sin position och sitt ställningstagande. De är i detta mer trovärdiga än fackets utredare, som inte ens bemödade sig om att kontrollera fakta med Sofia.

Fackets och arbetarrörelsens skribenter påminner mig ibland om “idiot savants”, de kan allt om ett otroligt nischat sammanhang, men kan inte lyfta blicken bortom detta. Ungefär precis det som Daniel anklagar Sofia och de av oss som stödde henne för. Det går helt enkelt inte upp för de fackliga ombuden, debattörerna och journalisterna att det faktiskt ibland inte är mer komplicerat än så — en liten flicka och ett stort fack som är beredda att göra nästan vad som helst för att få henne att leka på deras villkor. De som stödde Sofia gjorde det i mångt och mycket instinktivt, därför att det var så övertydligt vem som var svag och vem som spände musklerna.

Daniel Olsson framstår som en nolla, som skrev något av de mest misstänkliggörande och spekulativa artiklarna under hela konflikten. Att han i recensionen av boken/den uppföljande artikeln, använder en tredjedel av utrymmet att försvara sitt agerande hjälper inte ett dyft. Det är tomt och urskuldande och försöker försvara veckotidningsspekulation. Därmed försvarar det absolut ingenting.

Läs boken!

Sofias bok är läsvärd. Den är okomplicerad och personlig — vilket är befriande med tanke på alla floskler, mina inräknade, som yppats ifråga om Wild’n Fresh-konflikten.

Samtidigt är det obehaglig läsning, för man får en direkt inblick i precis vad som är fel med den självgoda svenska modellen. Att något är svenskt innebär inte att det alltid är bra, och när vi slutar ifrågasätta, så garanterar vi nästan att det blir sämre än det borde vara. Ingenting är så befordrande för stagnation som självgodhet.

Framför allt, så ställer boken det personliga perspektivet på sin spets. Förlorar vi empatin för enskilda personer, så är våra storvulna ideal inte värda vitten.

Det borde vara obligatorisk läsning för vissa väl valda delar av min bekantskapskrets, som helt radikalaktivistiskt och reflektionslöst hasplade ur sig “salladsfittan” i ett samtal om salladsbaren.

Intressant? Andra bloggar om: Wildn Fresh, Sofia Appelgren, bok, Daniel Olsson, Flamman, övergrepp, personligt perspektiv, rättfärdigande, undanflykter, facket, HRF, politik, den svenska modellen

Den här artikeln postades söndagen, den 21/10 -2007 klockan 18:32 i kategorierna Dagsfrågor, Media, Politik.
Du kan följa kommentarerna till artikeln via RSS 2.0. Du kan kommentera, eller posta en trackback från din egen sajt.