Undomsvåldet, resultat av klassamhälle, invandring - eller vad?

Expressens Johannes Forssberg kommer med ett nyktert inlägg om ungdomsvåldet:

Ungdomsvåldet har alltid ansetts värre och grövre än någonsin.

I offentligheten alltså. I verkligheten har det däremot, enligt BRÅ och många andra, legat på en tämligen konstant nivå i flera decennier.

Det har också varit samma typ av ungdomar som sparkat ihjäl människor. Deras bakgrunder är för det mesta marginaliserade långt bortom de breda, normala löntagargrupper som utgör politikens ständiga fokus.

Jag tror iofs att Johannes förenklar lite, det är inte bara barn ur samhällets utanförskap som misshandlar. Men OK, de utgör en av de mer problematiska grupperna. Generaliseringen fortsätter utifrån detta:

Man har exempelvis gjort vissas problem till en fråga om alkohol, och sedan när ”knarket” kom till en fråga om narkotika. De var inte narkomaner för att de var fattiga utan fattiga för att de var narkomaner. På samma sätt har man många gånger förklarat ungdomsvåldet.

Det har framställts som en smittande trend som drar ner ungdomar i misären fast det uppenbarligen är misären som drar ner ungdomarna i ungdomsvåldet.

Det är fortfarande inte sant att ekonomisk misär är det enda skälet, men OK det finns ett samband mellan utanförskap av olika typer.

Kampen mot en god fiende sker alltid med indignation, överdrifter och under total uppslutning. Vem är för ungdomsvåld?

Mot en god fiende kan även en fegis som Stockholm Citys chefredaktör Mikael Nestius – som bad om ursäkt för att en krönikör påtalade ett folkmord – ryta till ordentligt. Även politiker älskar naturligtvis goda fiender.

Det är lättare, billigare och ofta mer opinionsmässigt lukrativt att producera känslopornografi än lösningar på svåra och omfattande problem.

Johannes har helt rätt i varför vi år efter år, årtionde efter årtionde alltid fått höra att nu är ungdomsvåldet värre än någonsin. Det fick jag höra som barn, som tonåring, som tjugoåring, som trettioåring och även nu som fyrtioåring. Samma resonemang hela tiden, och lika osant.

Thomas Bodström gav den mentala härdsmältan ett ansikte när han lyfte fram föräldraledighet för tonårspappor som en viktig ”konkret” åtgärd för att stävja ungdomsvåldet, som om de här ungdomarnas familjer bor i Bullerbyn.

Den känslosmetiga bilden av ungdomsvåldet som ett ont väsen kommer inte ta oss någonstans. Det är jobbigare att diskutera klassamhället än att stå i Kungsträdgården och säga nej till våldet, men det måste göras.

Sticket mot Bodström fick mig att dra på munnen, den mannen tillhör inte mina favoriter. Och jag håller med om att det är lättare att stå i Kungsträdgården än att diskutera varför. Däremot tycker jag Johannes fastnat i klassretoriken och klassanalysen, han kanske inte uttrycker sig tydligt men för mig är det en lika grov förenkling som alla andra i frågan.

När jag själv växte upp, så fanns våldsamma ungdomsgäng från typiska ghetton, men även från medelklassens radhusområden, och till och med från de rikaste områdena med ekonomiskt och socialt framgångsrika föräldrar. Klart ekonomisk misär inte var positivt, men den förklarade inte medelklass- och “överklass”-ungdomarnas våldsamhet. Det söps, slogs och begicks övergrepp till vänster och höger oavsett om pappa var arbetslös eller diplomat. De gånger jag själv befann mig i verklig fara, så var bakgrunden välstädade miljöer i välbärgade villaområden.

Nej svaret är inte så enkelt som att man har det dåligt ställt ekonomiskt. Det påverkar, men det är ett kausalt fel. Snarare tror jag grunden till problemet är maktlöshet. Under den period när man inte längre är barn, men ännu inte är vuxen upplever många maktlöshet — man räknas inte, kan inte påverka, tas inte på allvar.

Att man dessutom befinner sig i en fas av livet, när kanske inte ens man själv vet vem man är och vart man är på väg underlättar inte. Man försöker få intresse från det motsatta könet, hitta sin identitet, skaffa sig en utbildning eller åtminstone ett liv, men man är inte vuxen. Att inte vara vuxen innebär i sin tur att ingen riktigt tycks lyssna på en, utom för att klappa en på huvudet och säga att det är bra att man är engagerad.

Engagemang och att få kontroll över sin egen tillvaro

På åttiotalet var jag med och startade ett Ungdomens Hus i Uppsala där jag är uppväxt. Under en period, så var en stor grupp ungdomar av alla politiska åskådningar engagerade i en och samma sak — att skapa ett hus där femton till nittonåringar hade sin egen plats att verka och engagera sig. För de som var äldre fanns krogarna, för de som var yngre fanns fritidsgårdarna, för de som var i övre tonåren fanns ingenting.

Den mest centrala poängen i hela projektet var att huset inte skulle vara styrt av någon vuxen “fritidsledare”, den skulle vara av och för ungdomar. Det villkoret gjorde att kommunen först satte sig ordentligt på tvären.
Samtidigt skulle varje avkall på det kravet gjort ett ungdomens hus till “yet another fritidsgård” — vilket närmast skulle garanterat att ingen över femton kom dit.

Det engagemanget för att få något eget plågades som tur var inte av några “aktivister” som gillade att kasta sten. Istället gjordes manifestationer, anordnades konserter, skrevs namnlistor, gjordes upprop, lades förslag — till dess kommunen helt enkelt var tvungna att köpa läget. Allt var inte rosor, men Huset blev ändå en kraft att räkna med och ett hem för en massa ungdomar som annars inte kände sig tagna på allvar av vuxenvärlden.

Ungdomens hus var inte bara rosor. Det fanns många ungdomsgrupper som av en eller annan anledning inte kände sig välkomna. Vi försökte i omgångar få in hip-hoppare och inte bara independent-folk, det lyckades också periodvis men misslyckades under andra perioder. Vi hade våra problem med våldsamma ungdomar, bland annat ett skinheadgäng som under en period försökte ta över verksamheten. Men överlag fungerade det ganska väl, och våld var verkligen ett undantag, inte en regel. Huset engagerade en stor mängd ungdomar. Några av dem engagerade sig djupt och tog ansvar på en nivå man normalt förväntar sig av vuxna.

Det som är min poäng med att berätta om Huset, är att det illustrerar hur ungdomar fick makt över sin egen situation och hur de lyckades förvalta förtroendet. Huset var en samlingspunkt, och ungdomar som annars skulle titta snett på varandra samarbetade av hjärtans lust. Huset är bara ett exempel på hur alienationen kan neutraliserats — kärnan i resonemanget är att vuxenvärlden måste ta ungdomarna på allvar och låta dem verka på sina egna villkor.

Ungdomsvåldet, går det att utrota?

Jag tror personligen inte att ungdomsvåldet går att utrota, det har sina rötter i så många olika saker. Men det går att minska.

Naturligtvis måste vi försöka bekämpa ekonomisk misär. Att angripa utanförskapet är ett utmärkt mål. Folk måste kunna hitta arbete och känna hopp. Ungdomar måste se en framtid.

Ungdomar måste få verka på egna villkor. Först när de själva är engagerade i och kan påverka sin egen tillvaro slipper de maktlösheten som är kraftigt nerbrytande.

Vi måste inse att ungdomsvåldet egentligen inte ökar, att det bara är skriverier och skrämskott. Samtidigt måste vi hitta utvägar för att minska det så mycket som möjligt.

Klassanalys får oss att bli blinda för delar av problemet.
Att som några idioter peka på invandrarungdomar gör oss blinda för en del av problemet. Att få panik och kräva hårdare tag gör oss minst lika blinda. Ungdomar som har makt, engagemang och känner hopp är nog det vi strävar efter. De har något att vårda som förstörs av våld och övergrepp.

Läs även: xrob: träffsäkert om ungdomsvåld, kolla hans andra inlägg som är rätt skoj.
Feministisk vänstertjej: Medias allvarsförakt tågar vidare, som blir helförbannad…
Rätt & Slätt: Vägra glömma Nestius, som gottar sig över slängen mot Nestius.

Intressant? Andra bloggar om: ungdomsvåld, mediapanik, misshandel, politik, alienation, klassanalys, maktlöshet, engagemang

Skrivet fredagen den 19/10 2007 kl: 20:31, Kategori: Politik, Media, Dagsfrågor.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.