Skiv- och filmindustrin är sina egna värsta fiender

Det finns ju ett talesätt som säger: att med sådana vänner behöver man inga fiender. I skiv- och filmindustrins fall är det värre än så, de är sina egna värsta fiender.

För att MPAA, RIAA, IFPI och deras internationella motsvarigheter skall få någon bred sympati för sin moraliska och lagliga tolkning av piratkopiering, fildelning och upphovsrätt så krävs något annat än rå makt. ”Might makes right” är något som förr eller senare kommer bita dem själva i stjärten — om det inte redan är så att det gjort det.

Det som krävs är något långt mer flyktigt: legitimitet. Det är skillnaden mellan auktoritär makt och verklig auktoritet; det är skillnaden mellan lag och rätt; det är skillnaden mellan sympati och aversion.

Medieindustrin hävdar att upphovsrätt och äganderätt är en och samma sak, och likställer piratkopiering med konkret materiell stöld. De baserar sin syn på en hävd kring upphovsrätt som intellektuell äganderätt. Det som är problemet är att deras resonemang härstammar inte från den ursprungliga tanken med upphovsrätt, utan den sidledsförflyttning som skett långt senare.

###Upphovsrättens upphov

Ursprunget för upphovsrätten som vi känner den idag, var att författare för sisådär trehundra år sedan fick finna sig i att deras verk trycktes utan vare sig deras tillåtelse eller ersättning. Boktryckare tog helt enkelt ett manus och tryckte det, och åt helvete med författaren. I spåren av detta kom lagar till som gav författaren rätten att bestämma vem som fick trycka boken, och därmed rätten att ta betalt och få sin del av vinsten. Rätten var begränsad i tid och den var bunden till författaren som person.

Senare har rätten till verkets mångfaldigande flyttats till förlagen — både ifråga om litteratur, musik, film och annan media. Disneys tidiga alster styrs av företaget Disney, trots att upphovsmannen faktiskt är död sedan decennier — de överlevande Beatlesmedlemmarna har rent krasst fått köpa loss rättigheterna till sina egna låtar.

Upphovsrätten i sin ursprungliga version var aldrig menad att göra verket till en handelsvara som vilken som helst. Snarare var den till för att skydda den som med talang och hårt arbete skapade ett verk från ödet att dö av fattigdom i all sin popularitet. Det fanns aldrig en tanke att skydda några mellanhänders levebröd.

###Upphovsrättens faror

Jag är själv en stark anhängare av äganderätten, men jag anser inte att frågan om piratkopiering självklart är en fråga om äganderätt. Skulle upphovsrättens nuvarande form funnits längre och dragits till sin spets, skulle reproduktioner av stora konstverk som Mona Lisa eller Skriket mycket väl kunna vara kringgärdade av upphovsrätt. Ett bolag skulle mycket väl kunna äga rättigheterna att reproducera verken och varje reproduktion skulle bli en licensierad och mycket dyr historia.

I förlängningen skulle vår kultur utarmas, när hela vår kulturhistoria blir belagd med en avgift. Bildning, återväxt, inspiration allt skulle bromsas av immateriellt ägande. Rätten var och bör vara till för att skydda upphovsmannen och ingen annan, och skyddet bör vara starkast mot missbruk som går ut på att reproducera för egen vinning. Ett förlag som slår mynt av ett verk utan att ge upphovsmannen sin del är långt mycket värre än kompisar som byter musik, bilder eller litteratur med varandra. DET var vad upphovsrätten skyddade mot i begynnelsen.

###Att se kunden som brottsling

En intressant avigsida av det senaste decenniets försök att komma åt privat piratkopiering, är att kunden numera ses som brottsling. Kunden är helt enkelt skyldig till motsatsen bevisats.

I musikbranschen har vi haft root-kits, skivor som inte kan spelas i valfri spelare utan tilläggsmjukvara, DRM-hysteri, kopieringsskydd och allsköns annan smörja, vilket ibland effektivt hindrat legitima kunder utan teknisk know-how att använda skivor de köpt på det sätt de vill. Eller som i mitt eget fall, gjort att jag ställts inför valet att antingen begå våld på licensen, eller låta mina barn fyra och sex år gamla hantera originalskivor — vilket i åtminstone ett fall kostat mig ett par hundra spänn innan skivan ens hunnit användas första gången.

Jag vill helst att ungarna skall hantera kopior, så att jag slipper lägga pengar på samma titel flera gånger per år. Men enligt vissa i mediebranschen skulle jag då göra mig skyldig till stöld, något som för mig framstår som absurt.

###Konsten att skapa martyrer

För ett par år sedan hörde jag om den unga kille, knappt ens i tonåren, som blev snuvad på sina collegepengar när RIAA gick på för fullt. Han hade begått det hemska brottet att ladda ner musik, och för rättvisans skull ladda upp motsvarande. Det var inte fråga om enorma mängder, och han slog knappast mynt av det annat än att han fick lite musik gratis.

En närmast skadeglad skivindustri pungslog familjen på de enda besparingar de hade, collegepengarna. Så som avskräckande exempel förstör man ett barns hela framtid. Istället för en utbildning får han vända burgare eller något annat lika spännande.

Nu senast gav man sig på en ensamstående mamma:

> Hittills har cirka 26 000 stämningsansökningar skickas ut till misstänkta fildelare i USA. Jammie Thomas, är den första som vägrat betala en förlikning på några få tusen dollar och istället drivit frågan till rättegång.
>
> Det blev en dyr historia för den ensamstående tvåbarnsmamman från Minnesota, rapporterar BBC News.
Domen som kom i går fastställde att Jammie Thomas ska betala 222 000 US dollar istället för den förlikning på 3 000 kronor som hon först erbjöds men vägrade att betala.

Tjugofyra låtar skall hon ha delat ut på Kazaa, där hon påstår sig inte ens ha ett konto. Det blir ungefär 61000 kronor per låt hon delade ut. Enligt Oscar Swartz är hon indian, en grupp som har det rätt ekonomiskt svårt överlag, så effekten blir att slå på den som redan ligger.

Situationen är så uppenbart vansinnig, eftersom domen knappast kan sägas stå i proportion till brottet — förutsatt att man accepterar det hon gjort som ett brott.

Än mer galghumoristiskt framstår hela mediebranschens klappjakt på fildelande piratkopierare om man skall tro Pariser, en av de ansvariga på RIAA:

> One of the biggest bombshells from the cross-examination was Pariser’s admission that the RIAA’s legal campaign isn’t making the labels any money, and that, furthermore, the industry has no idea of the actual damages it suffers due to file-sharing.
>
> The admission came during questioning over the amount of damages the RIAA is seeking in the case. Toder asked Pariser how much Sony was suing the defendant for, and she replied that the amount was for the jury to decide and that the labels weren’t suing for actual damages. As is the case with the other file-sharing lawsuits, the record industry is only seeking the punitive damages available via the Copyright Act, which can range from $750 to $150,000 per song. ”What are your actual damages?” asked Toder.
>
> ”We haven’t stopped to calculate the amount of damages we’ve suffered due to downloading, but that’s not what’s at issue here,” replied Pariser, who was reminded by Judge Michael Davis to answer the questions actually asked by Toder, not hypotheticals.

Med andra ord: De har egentligen ingen aning om hur mycket pengar de förlorar och processandet går inte ens med vinst. Utan det är bara fråga om att straffa och avskräcka. Man slänger ur sig anklagelser till höger och vänster, bortåt ett par tiotusental hittills — av vilka i alla fall några visat sig helt felaktiga.

Vem i begåvningsreserven kom på DEN briljanta strategin? Vem det än var, så borde personen få avsked på grått papper imorgon dag. För medieindustrin har redan förbrukat så mycket förtroendekapital att de behöver alla spin-doktorer de kan hitta för att inte förlora allt stöd de fortfarande har.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Ett svar på ”Skiv- och filmindustrin är sina egna värsta fiender”

  1. Mycket bra skrivet. Iofs så fanns det kommersiella tankar att stödja boktryckarindusrin med de monopol som Copyright var – men inget liknande dagens musikindustrimaffia.

    Jag har en ide till ett upprop

    http://dont-mess-with-your-fans.blogspot.com/

    Jag tror att artister/kompositörer egentligen gillar att deras låtar spelas, vare sig de får pengar eller ej. Och om man dessutom kan göra rimligt att populäritet faktiskt även är inkomstbringande – t.ex. i form av engagemang i turneer – – då kanske även artister/kompositörer börjar tveka inför musikindustrins häxjakt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.