Jag minns när jag första gången hörde Pavarotti sjunga. Håren reste sig på armarna och jag fick något av en klump i halsen och blev andlös.
Jag insåg att han publikfriade med en romantisk aria, jag insåg att han nästan gjorde operavärldens motsvarighet till ”wailande”. Det spelade ingen som helst roll, då jag fick ett av de livets små ögonblick då det nästan känns som hjärtat vill ut ur bröstet. Hans sammetlena kärnfulla röst spelade änglaharpa på mina nerver och jag kände hur jag fick en tårdimma i ögonen.
Med åren har kvaliteten varit mer skiftande. Vilket inte är konstigt eftersom farbror Luciano varit långt förbi den delen av sin karriär där de flesta tenorer räknas vara på sin topp. Opera är slitsamt för rösten, trots att operasångare och sångerskor är teknikmässigt närmast fullfjättrade, så är inte den mänskliga rösten gjord för att på egen hand kunna fylla ett helt operahus. Nog kan de fortsätta, men många drabbas av en nedgång. Den stentoriska kvaliteten är ju det som får många att reagera negativt på opera, vilket går att förstå — men samtidigt är det också en del av charmen och förälskelsen för de som fastnat.
Jag minns för många år sedan då jag på konserthuset i Stockholm var med i en av körerna som framförde ”A Symphony For The Sea”. Vi var tillsammans mer än 150 sångare och sångerskor i kören. Framför oss stod solisterna, en av dem var Loa Falkman. När han sjöng så upplevde jag att golvet vibrerade. Det var för mig obegripligt hur någon kunde ha en sådan kraft utan att låta som en kraxande kråka.
Luciano må ha varit såväl publikfriare som diva, men sådana röstresurser och kvalitéer ser man bara en eller ett par gånger per århundrade — Carreras och Domingo får ursäkta, de är superba men besitter inte samma självklarhet. Det känns tragiskt att vi nu förlorat en sådan artist, musikgeni, och personlighet.
Vila i frid Luciano, du tar en liten bit av mitt musikhjärta med dig i graven.
Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. ...
Det kostar tid att blogga, tid vi egentligen behöver till att driva våra småföretag. Vill ni stödja oss att kunna lägga mer tid får ni gärna donera en liten slant...
En legend är död
Jag minns när jag första gången hörde Pavarotti sjunga. Håren reste sig på armarna och jag fick något av en klump i halsen och blev andlös.
Jag insåg att han publikfriade med en romantisk aria, jag insåg att han nästan gjorde operavärldens motsvarighet till ”wailande”. Det spelade ingen som helst roll, då jag fick ett av de livets små ögonblick då det nästan känns som hjärtat vill ut ur bröstet. Hans sammetlena kärnfulla röst spelade änglaharpa på mina nerver och jag kände hur jag fick en tårdimma i ögonen.
Med åren har kvaliteten varit mer skiftande. Vilket inte är konstigt eftersom farbror Luciano varit långt förbi den delen av sin karriär där de flesta tenorer räknas vara på sin topp. Opera är slitsamt för rösten, trots att operasångare och sångerskor är teknikmässigt närmast fullfjättrade, så är inte den mänskliga rösten gjord för att på egen hand kunna fylla ett helt operahus. Nog kan de fortsätta, men många drabbas av en nedgång. Den stentoriska kvaliteten är ju det som får många att reagera negativt på opera, vilket går att förstå — men samtidigt är det också en del av charmen och förälskelsen för de som fastnat.
Jag minns för många år sedan då jag på konserthuset i Stockholm var med i en av körerna som framförde ”A Symphony For The Sea”. Vi var tillsammans mer än 150 sångare och sångerskor i kören. Framför oss stod solisterna, en av dem var Loa Falkman. När han sjöng så upplevde jag att golvet vibrerade. Det var för mig obegripligt hur någon kunde ha en sådan kraft utan att låta som en kraxande kråka.
Luciano må ha varit såväl publikfriare som diva, men sådana röstresurser och kvalitéer ser man bara en eller ett par gånger per århundrade — Carreras och Domingo får ursäkta, de är superba men besitter inte samma självklarhet. Det känns tragiskt att vi nu förlorat en sådan artist, musikgeni, och personlighet.
Vila i frid Luciano, du tar en liten bit av mitt musikhjärta med dig i graven.
Intressant? Andra bloggar om: Pavarotti, Luciano, Luciano Pavarotti, opera, tenor, cancer, legend, diva, tre tenorer
Detta inlägg är publicerat i Dagsfrågor, Media. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.