Hur kan en hovrättslagman vara så ointresserad av rättssäkerhet?

På Bloggen Bent går att läsa om korkade medelålders utredare, som kommer med än mer korkade förslag om hur vi skall förstöra Internet.

Den här gången är det hovrättslagman Cecilia Renfors, enmansutredare på uppdrag av Bodström, som fått en lidnersk knäpp. Hon vill att internetleverantörer skall kunna bötfällas om de inte stänger av fildelares konton. Det skulle enligt henne inte handla om någon som tar ner enstaka fil, utan om de som delar ut filmer och musik på nätet.

Det ena möjliga scenariot för en sådan åtgärd är helt enkelt orimlig:

Det enda sättet för bredbandsbolagen att ta reda på ifall filen är en powerpointpresentation eller en MP3 är att samla ihop alla TCP/IP-paket och pussla ihop dem i en dator. Därefter måste man öppna filen och titta vad det är.

Vad skulle den som skickar en kanske hemlig, kanske till och med kvalificerat hemlig, powerpointpresentation till riksdagen tycka om det säkerhetshålet?

Det andra scenariot är det som föreslås, men det har andra orimligheter inbyggda:

Så långt är förstås allt relativt oproblematiskt juridiskt sett, om än inte integritetsmässigt. Det är i förslaget att det är IFPI och MIAA och Antipiratbyrån som ska göra utredningen som det blir verkligt hårigt.

För bortsett från att enskilda organisationer får polisiära uppgifter, så innebär det också att dessa organisationer ska kunna sitta och ladda ner PR-byråns powerpointpresentation för att ta reda på om det är Britneys senaste.

Med tanke på MPAAs, RIAAs, APBs, BSAs, IFPIs med fleras historia ifråga om att jaga fildelare; med tanke på att deras begrepp om bevis och proportionalitet närmast liknar ”vigilante justice”; med tanke på att deras begrepp om integritet bara inbegriper om en film- eller skivtitel läckt ut bland fildelare, så känns det knappast betryggande att det är deras sannfärdighet och respekt för integritet och rättssäkerhet som vi skall lita på.

Betänk att det är samma människor som planterade ”bevis” hos Banhof. Betänk att APB närmast stod och hoppade av upphetsning utanför PRQ, när polisen gjorde sin ökända razzia mot The Pirate Bay. Betänk att det är samma människor som presenterade en skärmdump som bevismaterial i en fildelningsrättegång.

Bättre nättjänster

Renfors fortsätter med att efterlysa bättre nättjänster för film och musik. Utbudet måste enligt henne breddas och tjänsterna måste bli lättare att använda för att möta den efterfrågan som finns. Fildelningen är enligt henne i vägen för detta.

Samma sak har sagts av hundra olika politiker, lobbyister, talesmän, debattörer och mediefolk i flera år. Men inte har något hänt. Investeringarna i industrin bromsas definitivt inte, men krutet läggs inte på att erbjuda kunderna vad kunderna vill ha — istället läggs det på att jaga kunderna och försöka låsa in dem i märkliga licenssystem.

Hur många miljoner dollar har lagts på DRM, hur effektivt skulle inte dessa pengar ha kunnat användas för att bygga upp musik och filmtjänster som skulle gjort piratverksamheten i stort sett ointressant?

Upp till ungefär tre procent av min processorkapacitet används löpande för att kontrollera att jag inte gör något olagligt. Min egen dator används som något slags polis, satt att övervaka mig utan misstanke om brott. Allt detta för att försvara en affärsmodell som bevisligen inte längre fungerar.

Vagnen framför hästen

Det är dags att sätta hästen framför vagnen istället för tvärtom. Vägen framåt är definitivt inte att futilt försöka stoppa tillbaka kaninerna i trollkarlshatten som i fantasia. Vägen framåt är att försöka hitta nya affärsmodeller som tar hänsyn till den faktiska verkligheten som den ser ut idag.

Skiv- och filmbolag missade tåget för ett knappt decennium sedan när de valde att försöka backa klockan. De hade en unik möjlighet att i ett slag ta kontrollen över situationen, men såg det inte.

Det hade räckt med att de snabbt som ögat lanserat ett legalt och väl fungerande alternativ till Napster, eller för den delen köpt upp Napster och utvecklat det vidare. Hade de gjort det skulle den nuvarande debatten troligen inte existera, och piratkopiering och fildelning skulle fortsätta vara den marginalföreteelse det var innan internet och fildelningsprotokollen.

Det hade krävt ett mod och en visionär förmåga som industrin förlorat efter att de effektivt uppnåt monopolställning.

Orsak, verkan och oförutsedda konsekvenser

Renfors förväxlar, som jag ser det orsak och verkan. Det får mig att misstänka att hon främst frågat företrädare för medieindustrin – i realiteten rena kontrollobbyisterna – och i alldeles för liten grad de som har alternativa och mer framsynta förklaringsmodeller. Industrins lobbyister påstår att de förlorar miljardbelopp på fildelning och piratkopiering. För att få fram sådana siffror får de göra våld på verkligheten och ställa sig på huvudet logiskt.

I realiteten skulle ett totalt upphörande av all fildelning vara en katastrof för industrin. De futtiga kronor de skulle tjäna på att några fildelare kröp till korset och betalade för skivor och filmer, skulle snabbt ätas upp av de otroliga förluster i marknadsföring stoppet skulle innebära. Inga idag existerande oberoende undersökningar visar på något direkt samband mellan fildelning och mediebolagsförluster.

För bolag som Sony skulle det dessutom innebära förluster inom andra affärsområden. Sony liksom andra tillverkare av hårdvara skulle drabbas hårt när en hel del av drivkraften för utveckling av teknik kring lagring och mediacenterlösningar skulle tappa luften. Inte så att marknaden skulle försvinna helt, men en del av suget efter lagring med stor kapacitet skulle minska drastiskt. Det i sin tur skulle påverka hela infrastrukturen för system och program, programmerare skulle inte längre lika självklart kunna räkna med att det finns gigabyte räknat i tiotal eller hundratal att tillgå.

En konsekvens av ett förslag som går ut på att stänga abbonemang, är att samhället gjort sig beroende av Internet. Vårt Sverige sparar stora summor pengar på att medborgarna hämtar sina papper på Internet, bokar sina besök, fyller i formulär, deklarerar, tar myndighetskontakter etcetera via Internet. Planerna går väl snarast ut på att man gärna ser att ännu mer av samhällets tillgänglighet går den vägen — eftersom det är kostnadseffektivt. I ett sådant läge blir det ett demokratiskt problem att utesluta någon från tillgång.

Samhällsparasiterna

Piraterna beskrivs ofta som något slags parasiter, men i realiteten är piraterna kreti och pleti. Det är vanliga människor som känner sig lurade av tunga mediebolag och mjukvarutillverkare. De är vanliga människor som gärna vill lära sig använda ett program, men inte är beredda att betala femtontusen för att prova sig fram. Det är musiklyssnare som undrar om resten av plattan är lika bra som låten de hörde på radion. Det är nostalgiker som söker musik och film som inte längre kan hittas i affärerna. Det är filmintresserade som inte kan ta sig till biografen, eller som vill se om valda delar av en film de redan sett på bio. I gemen är de inte mer parasiter än någon annan.

Medieindustrin däremot, har blivit som sextonhundratalets tyska nobilitet, där så många tullar, avgifter, och skatter togs ut utan motprestation att en vara som transporterades över halva Tyskland kunde öka så mycket som femtio procent i pris. I praktiken var lågadeln inget annat än rena parasiter som avundsjukt vaktade på sina egna privilegier. De var en katastrof för tysk industri, de var en katastrof för tysk handel, de var närmast en förutsättning för att trettioåriga kriget i huvudsak pågick på tysk mark.

De musikaliska artisterna har fram till Internets och fildelningens genomslag, varit helt beroende av en industri som regelmässigt erbjudit rena slavkontrakt. En industri som tagit över artistens ekonomiska upphovsrätt och generellt kontrollerat artistens uppgång och fall. För första gången börjar musikmarknaden röra sig mot att bli rimlig i meningen att man står och faller på sin talang och inget annat. De enda som har något att förlora på utvecklingen är de tidigare monopolisterna och de artister som faktiskt saknar verklig talang. Varför skall denna industri undantas från de marknadens spelregler, som helt krasst konstaterar att du överlevt dig själv i samma ögonblick som du inte längre erbjuder dina kunder det dina kunder vill ha, till ett pris de är villiga att betala?

Effektivitet

Möjligheten att de föreslagna åtgärderna blir praktiskt effektiva är minimal. Den största effekt de kommer att ha, är att ytterligare kringskära den personliga integriteten och rättssäkerheten något. I allt annat kommer det att bli ett slag i luften, och ytterligare en kostnad för ordnings- och domstolsväsende.

Tekniken runt fildelning utvecklas i en rasande takt, få utredare, jurister, politiker och liknande förstår nog hur otroligt svårt det är att stoppa. Faktum är att jag skulle tippa att det passerade gränsen omöjligt för ett par tre år sedan. Det skall dessutom inte stoppas helt, eftersom det blivit en viktig kanal för fullständigt okontroversiella aktörer — inte bara de beryktade nätpiraterna.

Det enda som händer om man stramar åt mer, är att drivkraften att flytta in i skuggorna blir starkare. Det är egentligen inte önskvärt, eftersom det samtidigt bygger en lättillgänglig infrastruktur för brottslighet och annat otyg. Det är världens simplaste sak idag att anonymisera sitt surfande, att kryptera sin trafik och generellt ställa sig okontrollerbar. De flesta bryr sig inte, för att de inte är tillräckligt paranoida — men det kan ändras snabbt den dag det blir nödvändigt.

Men andra ord, precis vad jag förväntade mig av en medelålders utredare med uppdrag från Bodström

Tyckte du det var intressant?

Andra bloggar om: bodströmsamhället, fildelning, renfors, internetleverantörer, rättssäkerhet, avstängning av abbonemang, upphovsrätt, pirater