Vem skulle Robin Hood ta ifrån i vårt nutida Sverige?

Leve Robin Hood, leve Sakine Madon! Så kände jag i alla fall när jag läste hennes ledare i Expressen:

Exemplen är många – på hur missuppfattad Robin Hood är. Dags för en påminnelse för alla sagoskolkare: Robin Hood tog inte planlöst pengar från folk som råkar ha pengar.

Han tog pengar från staten, en stat som orättfärdigt hade drivit in medborgarnas pengar, som han sedan gav tillbaks till medborgarna. Att stjäla från privatpersoner som har slitit för och förtjänat sin egendom är något helt annat.

Tvärtom skulle Robin Hood troligtvis ha reagerat på att svenska låginkomsttagare beskattas hårdast i världen, att det förs diskussioner om det ”lönar sig att arbeta”.

Över hälften! – nära tre av fem intjänade kronor går i skatt.

Sheriffen av Nottingham är en representant för en orättfärdig statsmakt som stjäl brödet ur munnen på ett fattigt, hårt arbetande folk.

Det är sant att folket i sagan knappast kunde vänta sig att få någon service för pengarna. Om man nu inte anser att kungens och adelns makt som statsbärande kraft var värt pengarna. Det är sant att vi idag får något för våra pengar — att skatten numera är menad för den gemensamma konsumtionen, snarare än någon adelsmans eller konungs skattkista. Men vi betalar å andra sidan dubbelt så mycket proportionellt som invånarna i den svenska medeltida motsvarigheten till Robins Hoods engelsmän. Då betalades ett tionde till kyrkan, ett till adeln och ett till kungen. Numera betalar vi tre tionden till kommunen, tre till staten i form av arbetsgivaravgift, plus lite spridda punktskatter — och då ändå oräknat de två tionden vi betalar på varje vara vi köper.

Robin Hood skulle bli lång i ansiktet.

Tanken är förvisso god: vi vill ha en fungerande välfärd. Men en bra välfärd är inte synonymt med ständiga skattehöjningar. Kostsam byråkrati, så många myndigheter att antalet inte ens går att fastställa och andra exempel på skatteslöseri, är inte tecken på att staten har för lite stålar.

Det är som Sakine påpekar snarare ett tecken på att pengarna inte går dit de skall. Den gemensamma plånboken har blivit en lekstuga, för pengarna kan ju alltid fyllas på genom skattehöjningar. Det är egentligen förvånande att vänsterfolk är så förtjusta i det höga skattetrycket:

En exkommunist sa nyligen till mig att ”Det är konstigt att vänstern tycker att det är moraliskt riktigt att leva på andra, och att de rättfärdigar så höga skatter från folk med låga inkomster”.

Personen i fråga har ju helt rätt: skattehöjarpolitiker och stenkastare har ideologiskt mer gemensamt med lipsillen Prins John som brandbeskattar folket, än vad de någonsin kommer att ha med Robin Hood.

Det kallas solidaritet, men vad är solidaritet när ordet kommit att innebära att lågavlönade betalar så mycket skatt att de inte kan överleva på det som är kvar utan att få tillbaka allmosor från den stat de betalt till?

Nej, hur mycket jag än vurmar för Karl-Bertil Johnsson, så är det dags att återerövra ikonen Robin Hood — rätt skall vara rätt, han var allt annat än en skattehöjare.

Ge folk möjlighet att överleva på sin lön, det är bra mycket rättfärdigare än att de skall leva på smulor från statens bord. Om det blir några smulor över när alla myndigheter fått pengar förstås…

Andra bloggar om: Sakine Madon, ikoner, sagor, Robin Hood, politik, ta från de rika och ge till de fattiga