I SvDs brännpunkt kan man läsa ”Ryck upp dig, du lilla vrak”:
Är man sjuk så säger det sig självt att man inte ska jobba, utan få behandling och vila.
Efter en höst fullproppad med jobb, varvat med alltfler panikattacker och accelererande fobi för allt möjligt, brakade jag in i den så omtalade Väggen. Det var i januari 2006. Jag var trettiotvå år gammal och begrep inte vad jag skulle med livet till.
Själv var jag tjugosju år gammal och upplevde att livet var slut. Jag hade bränt ljuset i båda ändar för att försöka kombinera mina drömmar med någon form av verklighet. Men inte nog med att mina livsdrömmar hade gått åt helvete trots flera års ansträngningar, dessutom hade jag börjat ifrågasätta om de inte byggde på en stor självlögn. Jag hade kört slut på mig, hade ingen energi kvar och det enda som drivit mig visade sig vara ihåligt.
Jag var inne i en vansinnig depression och allt var totalt becksvart. Inte så att jag aldrig skrattade, utan så att jag gjorde det ihåligt utan att glädjen någonsin letade sig under ytan. Jag flydde in i mitt dunkla rum, isolerade mig från vänner, bekanta och familj, kvaddade min ekonomi, höll till och med på att nästan bli vräkt — det var inte mycket som var vackert och hoppfullt. Då och då satte jag trots det gummibandet i mungiporna och gick till mitt deltidsknäck för att jag inte ens hade håg att gå till en läkare — fan, lite depression skall man väl klara?
Många år tog det innan jag på allvar hittade upp, ännu längre innan ”motivationen” och ”entusiasmen” var något annat än yta och livlina. Hade jag gått till läkare hade jag nog blivit sjukskriven — risken är nog till och med att jag nu skulle vara förtidspensionerad.
Det jag behövde var inte en lång sjukskrivning, trots att jag var så trött jämt att jag sov bortåt sexton timmar per dygn… Det jag behövt var professionell hjälp. Jag behövde hitta sätt att förändra mitt liv och motivera mig att gå vidare och hitta ny stimulans. Själva inaktiviteten var som ett perpetum mobile som underhöll sig självt.
Därmed inte sagt att inte andra än mig skulle må bra av en längre paus, men ”pausen” har fått ersätta behandling i många fall — du blir sjukskriven och får lite tabletter och sen skall det vara bra med det. MinaModerataKarameller kommer med bra synpunkter:
De flesta av oss har känt på det där med överstress och känner säkert både en och flera som varit sjukskrivna länge för utbrändhet. Det är ett samhällssyndrom verkar det som. Därför kan det kännas än mer angeläget att inte bara konservera saken och låta det handla om sjukskrivningstid. Att sjukskriva regelmässigt är att abdikera från ansvaret att se till attvi har ett friskt samhälle, eller hur? Att sjukskriva kan vara att behandla symptomen men inte den bakomliggande orsaken.
Och:
Snarare kanske vi ska uppehålla oss vid andra saker? Som hur blir man frisk genom rehabilitering? Hur undviker man att bli sjuk? Kanske företag som bränner ut sin personal får dryga böter? Det är den där alternativa diskussionen jag saknar nu. Vad gör vi för att det inte ska bli så här?
Jag tror kunskaper om orsaker och vägar till rehabilitering är bra mycket viktigare än sjukskrivningsdagar. För att inte tala om en utveckling av våra normer för hur mycket stress som är acceptabelt. Vi lever i en omställningstid, och sådana är alltid mer stressande. Varken vi som försöker leva och verka i det nya samhället, eller de vi arbetar för, kan de nya spelreglerna. Vi löser det inte genom långtidssjukskrivningar, de döljer bara problemet och fungerar som honung i ett sår — lenar för stunden. Slår vi in på det spåret alltför hårt blir vägen tillbaka och framåt väldigt lång och smärtsam. Det kanske till och med är det vi upplever nu?
Att långtidssjukskriva slentrianmässigt innebär också att de som inte är sjukskrivna landar än längre in i riskzonen. De får nu en större försörjningsbörda, får slita hårdare, och riskera att följa med in i mörkret. Det KAN bli till en negativ spiral, eller åtminstone till en förstärkning av fenomenet.
PS Jag ber Berglin om ursäkt om han inte vill att jag skall använda bilden uppe till höger, isf får jag ta bort den… men den är träffande. DS
Andra bloggar om: sjukskrivning, utbränning, socialpolitik
Marcus utvecklar numera för Nindev!
6 kommentarer
När jag ser tillbaka på min egen situation ser jag att jag hade mått bättre fortare om jag hade haft en vettig sysselsättning. Rehabilitering, vettig vård, arbetsträning, och framför allt att träffa människor, var vad jag behövde. När jag väl mådde så pass bra att jag orkade söka jobb blev jag väldigt mycket bättre så fort jag började jobba. Därmed inte sagt att den formeln fungerar för alla.
Men det är liksom en helt annan diskussion. Att från det dra slutsatsen att man inte ska sjukskriva är hjärndött. (Socialstyrelsens slutsats pratar jag alltså om, jag lägger inte ord i din mun.) Nu har man ju iaf backat, och som jag misstänkte så berodde det hela på en sammanblandning av begreppen: ”Lättare” utmattningssymptom blandas med gravare utmattningssymptom, och så blandar man ihop alltihop med kronisk depression också så blir det riktigt bra nyheter.
Frågan är bara om det var media eller Socialstyrelsen som blandade.
Jag tror att Socialstyrelsen inte var medvetna om riktigt hur det de skrivit kunde tolkas. Och att media hängde på, snabbt som ormar. Jag tycker att informationen från statsmakterna ofta kommer ut i fel ordning. Det behövs ett bättre kommunikationstänk. Men hela tiden har man ju ändå hävdat att det är riktlinjer och att det i första hand är vårdande läkare som rekommenderar och att sjukskrivningarna inte skall försvinna. Man vill komma bort från slentriansjukskrivningen.
Det är nog långtifrån slutskrivet i den här frågan…
Självklart skall den som sitter i en garderob och skakar sjukskrivas, något annat vore absurt. Knappast vad någon menat på fullaste allvar, hur än media vill tolka det.
Men samtidigt så är slentriansjukskrivandet ett problem, eftersom det ersätter vettig behandling. Jag har från min närmaste krets fått höra skräckhistorier om hur trötta och villrådiga läkare skriver ut vad som helst och sjukskriver hur som helst. Bara de slipper ställa en riktig diagnos och upprätta en vettig behandlingsplan för de diffusa och varierande symptom det är fråga om i många fall.
Men allt har i slutändan blivit ännu något som gör att man kan slänga en känga mot alliansen. Hur många är egentligen medvetna om att arbetet som ledde fram till de nya rekommendationerna startades av sossarna? Det finns en bred konsensus att vi är inne på fel spår med alla långtidssjukskrivningar, skillnaden ligger isf i detaljerna.
Men problemet är ju då brist på handlingsplaner och kunniga läkare. Jag tycker att Socialstyrelsens rekommendation istället kunde ha varit att läkare ska lyssna på sina patienter och att en rehabplan alltid ska upprättas när någon uppvisar depressionssymptom.
Det finns ju också en risk att FK:s egna läkare får direktiv utifrån det här, och de skiter väl redan nu i vad den läkare som faktiskt träffat patienten säger…
Det är alltid faran.
Personligen framstår det lite som fel svar på rätt fråga. Nog för att vi måste göra något åt situationen, men är det här rätt väg?
Jag måste bara understryka igen, för att det inte skall finnas några tvivel. Jag anser inte att människor som behöver sjukskrivas skall tillbaka ut i arbete direkt.
Det som Josh påpekar, att FKs läkare kan ta ett sådant förslag som tio guds bud är överhängande — och därför är förslaget farligt.
Sen är det så att vill man tömma ett badkar, så räcker det inte med att stänga av kranen, man måste faktiskt dra ur proppen. Att ösa med en gaffel är en ganska ynklig ersättning.
Det som behövs är med andra ord att man tar tag i problemet på ett samlat sätt, istället för att dutta med detaljer. Det behövs kunskap, så att den som blir dålig inte möts av ignorans och irritation. Det behövs fungerande rehabiliteringsmetoder som sprids och finns överallt. Det krävs förebyggande åtgärder, så att färre försätts i situationen i första rummet. Och slutligen behövs krav på att försöka hålla ner okynnessjukskrivningar. Med okynne menar jag inte okynne från den sjuke, utan från den som sjukskriver — inte sjukskrivning istället för behandling alltså.