Socialstyrelsen rekommenderar — don’t get your knickers in a twist

jobba jobba jobbaHalva Sverige tycks ha satt chipsen i vrångstrupen när de fick höra rapporterna om socialstyrelsens senaste rekommendationer. Det vrålas i högan sky och folk talar till och med om kollektivt självmord.

Nytt förslag inte hårdare tag (DN):

> -Vi ser det som inhumant att sjukskriva människor i onödan, och långvarig isolering utan hjälp är inte bra. Genom att göra rätt saker kan man få människor friska och tillbaka till arbetet fortare, säger Cristina Husmark Pehrsson.

Stackars Cristina framstår som ett överklassfån som sitter på lattehaket och spekulerar om de svenska sjukskrivningarna. Klart som f-n att folk ser i kors när de hör hur man nu skall ”sparka på de som redan ligger”. Det är ju trots allt så att många av de nya rekommendationerna framstår som helt arbiträra — något som alltför ofta innebär samma sak som krossade människoliv.

Det här är dock inte alliansregeringens påfund, utan initierades av regeringen Persson — med *stöd* av den nuvarande alliansen.

Men:

> Dialogen mellan patienten och läkaren är avgörande när det gäller att bestämma sjukskrivningstiden, menar socialförsäkringsministern.

Sen kompliceras hela resonemanget av att finansministern hoppas besparingarna skall bekosta något helt annat. Socialförsäkringsministern borde nog ta honom i örat och förklara att alla besparingar som görs på kort sikt kommer att kosta senare — kanske till och med med ränta.

Om man skalar av den fingerpekaratmosfär och detaljhysteri som drabbat frågan, så undrar vän av ordning vad som finns kvar — vad är egentligen centralt här? Handlar det om en moderatbitch som aldrig i sitt liv kommit i kontakt med verkliga problem, och som alltid kunnat välja arbetsuppgifter och livstempo själv? Handlar det om att borgarna saknar all form av empati eller förståelse för de som inte orkar med sitt liv?

Kan det möjligtvis till och med handla om att situationen som den utvecklats under tjugotalet år blivit helt ogörlig? Att det skapats en atmosfär och en attityd till problemen som gör att man aldrig på allvar tar itu med dem, utan istället använder tid och pengar åt att behandla symptomen?

Jag vill inte på något sätt påstå att en viss åkomma behöver en viss längd på sjukskrivningen, eftersom jag då tycker man missar poängen. Det individuella momentet i en sådan bedömning är dessutom så stort att det blir en fullkomligt meningslös spekulation. Aleksander Perski på Karolinska har fullkomligt rätt när han säger:

> -Under de senaste tio åren har patienter behandlats i väldigt liten utsträckning. Man har sjukskrivit istället för att behandla, säger han.
>
> Här i Sverige finns redan väldigt mycket kunskap om hur man skulle behöva arbeta med rehabilitering, och det finns åtgärder som fungerar på vissa håll i landet. Men på det stora hela fungerar det dåligt, menar Aleksander Persi.

Han påpekar också att problemet inte ligger i möjligheten att bli sjukskriven, utan i avsaknaden av behandling. Det kan jag bara lyfta på hatten åt. Jag har själv varit där, och sett hur lätt det är att hamna vid sida av samhället. Det tog mig flera år att ta mig tillbaka. Jag har människor i min närhet som överhuvudtaget inte **lyckats** ta sig tillbaka **trots** år av sjukskrivningar och **tusentals läkartimmar**.

Grunden i problemet ligger då snarare i att det saknas förståelse för hur vissa typer av mer diffusa sjukdomsbilder skall hanteras och behandlas. Det är bara att konstatera att få läkare kan hantera stressrelaterade sjukdomar, utmattningsfenomen, depression etcetera annat än genom slentrianmässig sjukskrivning och utskrivning av psykofarmaka. Inte heller försäkringskassa eller arbetsgivare har egentlig förmåga att hålla koll på och följa upp sådan fall — antingen på grund av bristande tid, bristande förståelse, bristande kunskap, eller en kombination av dessa. Av alla fall av utbränning jag hört talas om varit i kontakt med, så är det endast ett par stycken där läkare förstått vad som får klockan att ticka. I alla andra fall så har det bara blivit fråga om en paus från jobbet i form av en längre sjukskrivning. Något mer meningslöst får man leta efter.

Det som gör grundproblemet så svårt att lösa är att varken de som borde behandla, eller de som borde behandlas alltid ser problemet. Tvärtom inger sjukskrivningen en känsla av ha gjort något bra hos läkaren, och att ha blivit tagen på allvar hos den sjukskrivne. Gemensamt slår man igen fällan som ser till att göra vägen tillbaka lång och slingrig på ett sätt som gör att många kör av.

Min egen väg tillbaka gick genom att byta sammanhang (stad, boende, sysselsättning, umgänge) — men framför allt genom aktivitet helt skild från det som gjort mig sjuk i första rummet.

Observera! AKTIVITET: I två år hade jag lekt grönsak utan att komma en mikrometer närmare målet, det tog mindre än ett halvår innan jag började fungera hyfsat igen när jag väl slutade vegetera. Det tog ytterligare fem år innan återfall och oro för att falla tillbaka började släppa. Men under den tiden fungerade jag ändå på ett sätt som gjorde att jag inte förvärrade situationen. Ingenting skadade mig mer än att inte ha något att göra.

De slentrianmässiga sjukskrivningarna måste stoppas och ersättas av rimlig behandling. Det får helst inte innebära att läkare inte *vågar* sjukskriva när det behövs, men problemet är så djupt rotat att allt utom att skriva läkare och patienter på näsan kommer att vara totalt ineffektivt.

Det är djupt tragiskt om det innebär att människor kommer att fara mer illa än de redan gör. Jag är dock av den fasta övertygelsen att det för en majoritet kommer att innebära en förbättring av situationen. Far illa gör ändå de flesta med de mer diffusa typerna av sjukdom, så något måste göras — det är bara att hoppas att det i slutändan visar sig vara rätt åtgärd.

Andra bloggar om: , , , , , , ,