Den illusoriska nationella säkerheten

Agrell skriver intressant på SvD:

> Sverige visar flagg och får sitta med vid bordet. Symbolpolitiken skall på detta sätt kunna omsättas i en outtalad säkerhetsgaranti om Sverige trots allt skulle uppleva ett behov av beskydd. Sverige gör enligt detta synsätt investeringar i den stora västliga säkerhetsbanken genom deltagandet i multinationella styrkor som ISAF och KFOR.
>
> Detta är emellertid ett önske­tänkande som är grundat på en feltolkning av historien.
>
> Den multinationella förbrödringens antagna säkerhetsgaranti är mycket osäkrare än det kalla krigets numera också för den svenska allmänheten kända västliga återförsäkringar. Dessa byggde inte på föreställningar om politisk belöning utan på västmakternas strategiska kalkyler och operativa överväganden. Sverige skulle hjälpas därför att detta låg i västmakternas intresse. Och Sverige kunde hjälpas därför att landet förfogade över tillräckliga egna resurser för att göra hjälpen meningsfull.

Frågan är hur många gånger i historien vi hört saker som ”fred i vår tid”, ”kriget som skall avsluta allt krigande”, ”krig har blivit omodernt” etcetera. Jag tilltalas själv av tanken att vi till slut skulle kunna ha lagt krig som politisk metod bakom oss. Lite bekvämt är ju dessutom de religiösa konflikterna på hyfsat avstånd.

Men att tro att vi nu är säkra, som genom någon slags naturlag, är så historielöst att jag blir mörkrädd. Tror någon verkligen på det, så borde de som hemläxa få sätta sig med en europakarta och ringa in konfliktzoner under de senaste två decennierna – för att inte tala om demokratiskt svaga områden. Redan inom Europas gränser finns en hel del obehagligheter, med bara en marginell utvidgning får vi med några av de mest skoningslösa konfliktområdena under de senaste femtio åren. Vi har själva den potentiella konflikten mellan Baltikum och Ryssland på vår tröskel, och inte många mil längre bort det djupt odemokratiska Vitryssland.

Jag TROR inte någon konflikt i vårt närområde kommer att eskalera till krig externt eller inbördes inom överskådlig framtid. Problemet är att jag skulle kunna sagt samma sak om det kalla kriget från 1970 och framåt på ett ungefär – vilket inte innebär att jag då eller för den delen nu nödvändigtvis skulle/kommer få rätt.

Riskkalkylen ser lite annorlunda ut nu, och den omedelbara faran för Sverige är inte lika akut nu som då. Den förändrades under loppet av bara ett par år i början av nittiotalet. Något som borde visa även för de mest tjockskalliga hur snabbt situationen kan förändras även åt andra hållet.

> Utvecklingen i den ryska säkerhetspolitiken går numera på punkt efter punkt tvärs emot de antaganden som EU:s och därmed Sveriges säkerhetspolitik kommit att grundas på. En konflikt med Ryssland betraktas trots detta som otänkbar och finns inte med i de alternativ som EU:s krishantering laborerar med.
>
> Innebörden av detta är inte att en sådan konflikt skulle vara omöjlig eller ens osannolik, däremot att EU garanterat saknar politiska och militära förberedelser och att det inte ens finns några tankar om detta otänkbara.

Det finns idag ingen beredskap alls att hantera en situation där ett förhållandevis vänligt Ryssland byter skepnad – inte i Sverige, inte inom EU, inte ens egentligen inom NATO. Landet har bytt skepnad från lamm till ulv till hök och tillbaka till lamm fler gånger under det senaste kvartsseklet än på de föregående fyrtio åren. I väldigt hög grad beror det på vem som sitter i toppen och vilka ambitioner han har. Ryssland är fortfarande i hög grad toppstyrt när det gäller sådana saker, Putin må kalla sig demokrat men det har han inte förändrat.

Så om Ryssland än en gång råkar ut för ”the emperor is dead, long live the emperor”, så är alla nuvarande antaganden inaktuella. Från växlande molnighet, kan vi ha diplomatisk istid nästan över en natt – i alla fall lika fort som det växlade förra gången.

Det finns väldigt starka politiska krafter i Sverige som betraktar begrepp som militär, försvar, soldat, vapen med djupt förakt och äckel. Begreppen förknippas med meningslöst och sanslöst våld, grymheter, krigsherrar, fascism, intolerans och så vidare. Men hur tilltalande pacifism än är, så fyller militären ett viktigt behov i ett demokratiskt samhälle. Det är inte reaktionärt att konstatera detta, det är realistiskt. Utan militären har vi inget att försvara oss med om vi blir angripna utifrån, eller inifrån. Den bästa militären är den som aldrig behöver använda våld, eftersom den genom sin existens i kombination med vettig politik inte gör det värt besväret att bråka. Svenskar tycks vilja vara världsbäst på att förvandla sig själva till lamm. Har vi tur så blir konsekvensen bara att ullen klipps av oss. Vi kanske klarar oss just nu, men kan vi sia ens två decennier fram i tiden?

Vi slutar nu betala vår försäkring, låt oss hoppas att vi aldrig behöver den.

Läs även:

Peace Love and Capitalism: Säkerhetspolitiken planlös och passiv
Skäggmesens Atlas: Försvaret avvecklat
Falköpingsskvaller: Inte ”antingen eller”

Andra bloggar om: , , , , ,