Karin Rebas på DN har skrivit en superb krönika med titeln ”Rör inte Internet”:
Nu slapp The Pirate Bay undan censuren. Men polisens agerande är ändå problematiskt. Om The Pirate Bay är i farozonen, hur är det med andra typer av portaler och sökmotorer?
Svaret är att ingen vet, förutom ett fåtal poliser på Rikspolisstyrelsen. Spärrlistan är sekretessbelagd och bygger på en frivillig överenskommelse med internetleverantörerna – vilket innebär att polisens beslut inte kan granskas i efterhand.
Hon sätter där fingret på en öm punkt i polisens arbete med den här spärrlistan. Eftersom allt är fråga om frivilliga överenskommelser, så kan man helt göra avkall på rättssäkerhet och myndighetsansvar. Kriterierna för att hamna på listan är inte dokumenterade. Besluten kan inte efterhandsgranskas. De sajter som sätts upp förvarnas inte, och kan därför inte försvara sig förrän de ställs inför fullbordat faktum.
De som drabbas hamnar dessutom i positionen att bevisa ett negativ. Det liknar en fråga som: ”har du slutat slå din fru än?” Motsatt bevisföring för det oerhört svårt att värja sig — särskilt om man som polisen söker efterlikna Kafkas processen och inte ens offentliggör hur anklagelserna ser ut, varifrån de kommer, hur de bedömts och varför.
Det blir med andra ord frågan om en summarisk process, där det inte ens finns någon som ställer sig upp och tar ansvar för beslutet.
Otydlig hållning och/eller luddig förståelse för rättssäkerhet och rimliga rättsprinciper är tråkigt nog väl spridd i båda de politiska blocken. Bodström har gett namn åt det fenomen som går ut på att politiker inte inser att medicinen är värre än sjukdomen, men:
I Computer Sweden i maj sade justitieminister Beatrice Ask att nätleverantörerna borde ta ”ansvar för saker som är direkt skadliga och samhällsfarliga”:
”Det är väl det minst skadliga, om operatörerna själva bestämmer vad man får och inte får göra.”
Mats Johansson, moderaternas mediepolitiske talesman, är en annan anhängare av ökad censur. Han vill instifta en ”internetombudsman” som kan uppmuntra till självsanering.
Tyvärr finns som sagt anhängare av bodströmsamhället även på andra sidan det politiska skranket. Politiker som inte inser att självsanering inte är ofarligt. Tvärtom är tanken att leverantörerna sätter någon eller ett par tjänstemän att kontrollera sina användares surf- och mejlvanor fullkomligt hårresande. Skall någon tjänsteman på Bredbandsbolaget sätta sig till doms över vad jag skall läsa eller inte läsa eller skriva via nätet. Liknelsen med ett postverk som öppnar brev för att sortera bort olagligheter är inte långt borta.
Nej
Avskaffa alla dessa informella, ”frivilliga” överenskommelser där ingen kan hållas ansvarig. Skall det censureras så är det minsta vi kan kräva att det prövas politiskt, så att ramarna sätts där — och sedan rättsligt, så att det finns en tydlig avsändare bakom ett beslut och så att de drabbade har möjlighet att försvara sig.
Glöm inte att mycket av det som hjälpt till att skapa vårat förhållandevis öppna och tillåtande samhälle är saker som när de de såg dagens ljus räknades som subversiva och samhällsfarliga. Förändring innebär friktion, ingen förändring innebär stagnation. Inget är farligare för ett samhälles utveckling än en moralpolis. Det är inget försvar för bombsajter, pedofiler, pornografer eller något annat, det är bara ett konstaterande.
Andra bloggar om: Yttrandefrihet, Censur, Kafka, Omvänd bevisbörda, Polisen, Pirate Bay
2 kommentarer
Jag säger att vi ska ha det omvända mot dagens läge.
Det ska vara förbjudet för internetleverantörerna att cencurera, sidor om inte sidan är spärrad av DOMSTOL efter ett tydligt beslut där sidans ägare har haft möjlighet att försvara sin sak.
speciellt med tanke på mitt senaste svar från RPS.
frågan var hur beslutet att skapa spärlistan var taget.
”Svar: Något formellt beslut om att skapa listan tycks saknas efter sökning gjord i Rikskriminalpolisens diarium. Det är därmed troligt att beslutet fattats inom ramen för Rikskriminalpolisens löpande verksamhet. Det är möjligt att det finns minnesanteckningar från möten osv. där detta kan framgå. Dessa är dock normalt sett inte allmänna handlingar och utlämnas därmed inte. ”
så spårlistan är skapad utan ngt formellt beslut (kan det vara att ingen ville vara ansvarig för saken ?)
Som sagt, genom att det görs ”informellt” och ”frivilligt”, så läggs besluten på fel nivå. Kanske till och med utan att någon inom arbetsgruppen reflekterar över konsekvenserna.
Det skulle vara intressant och se varifrån idén om listan kom från början. Det låter som en politisk konstruktion – en byråkratisk självtillräcklighet som skapar illusionen att man ”Gör Något”. Jag kan förstå att ingen beslutsfattare vill sätta sitt namn under den…
2 trackbacks
[...] Marcus (Sagor från Livbåten) skriver mycket bra om problemet med hemliga spärrlistor av “misshagliga” sajter på Internet. Jag har själv skrivit om det tidigare. [...]
[...] Självcensur är den största faran för väst eftersom det undergräver det som gjort väst så fenomenalt framgångsrik som kultur – nämligen det fria samtalet om även det som står och skaver mot våra egna föreställningar och fördomar. [...]