Om tidiga betyg är bra eller inte, är inte så förbaskat självklart.
Jag har vid ett antal tillfällen i mitt liv gått ut från möten fly förbannad, därför att ingen tycks kunna konsten att säga till innan saker går riktigt snett. Frågan är om inte många föräldrar och deras barn får samma kylslagna upplevelse första gången betygen dyker upp i högstadiet.
Jag växte upp i en brytningstid mellan betyg och kvartsamtal. Betygen gav mig svart på vitt var jag var stark och svag. Kvartsamtalen gav mig däremot inte mycket alls, trots att jag faktiskt begåvades med en lärare som inte var direkt harig. Problemet är att det handlar om kommunikation och det enkla faktum att en majoritet av alla människor är mer eller mindre konflikträdda — undantaget varken föräldrar, lärare eller elever.
Hur många lärare har inte suttit på kvartsamtal och lindat in mediokra prestationer i allmänt lull lull? De kanske intalar sig att de gör de det för att inte “sänka” sin elev, enligt precis samma resonemang som betygsmotståndare brukar använda som argument för hur mycket betyg får barn att känna sig värdelösa. Men de gör det åtminstone till en ganska stor del därför att tuff och rak kritik innebär att de måste kunna motivera och stå för en obekväm bedömning. En bedömning som kanske gör såväl elev som förälder upprörda.
Frågan är nog trots det om den “snällheten” inte är den värsta björntjänst man kan göra ett barn? Det må vara en sak om barnet verkligen kämpar och presterar på toppen av sin förmåga och ändå inte når hela vägen. Då finns faktiskt ingen anledning att vara tuff och skarp, då krävs andra åtgärder som inte har med betyg att göra. Men om ett barn däremot underpresterar, då finns alla anledning att dra i alarmklockan.
Det handlar som sagt om kommunikation, och när man kommunicerar finns stort utrymme för att två personer uppfattar samma diskussion på helt olika sätt. Läraren kan mycket väl tycka att han eller hon är tydlig och skarp och kommer med konstruktiv kritik — eleven och föräldern kan samtidigt lämna samtalet med känslan att allt är bra sånär som på några små detaljer.
Ingen vinner på att man sticker huvudet i sanden.
Kallt blåser vinden när man ställs inför en verklighet man inte är beredd på. En sjuåring kanske inte skall behöva ta hela smällen av den ständiga bedömning och konkurrens man utsätts för som vuxen. Men att fjärma de små liven helt från verkligheten är inte heller någon bra idé. Därmed inte sagt att betyg är det enda svaret, men det krävs att såväl elev som föräldrar fattar otvetydigt om saker inte funkar som de skall. Betygen är en möjlighet, om än en trubbig sådan. Svaret är hur som helst inte att nonchalera problemet, då dyker det bara upp senare med tänder och klor som bara vuxit i mellanperioden.
När jag gick i tvåan fick jag mitt första betyg. Jag fick tvåa i matte och gympa. Det dröjde ända till högstadiet, på en helt annan skola, innan jag fattade att jag var riktigt duktig i matte och idrott. Just då hatade jag bara. Fröken, skolan och klasskamraterna som stolt visade runt sina betyg med treor och fyror. En duktig tjej fick femma. Henne hatade jag mest av alla.
Jag var en tvåa. Betyget har jag kvar hemma, sönderknycklat.Om mina barn gick i en skola som bedömde dem på det sättet skulle jag ta dem och fly. Denna bedömningsform är den mest improduktiva och destruktiva som finns. Små barn i lågstadieåldern förstår inte den abstraktion som en siffra eller bokstav betyder. De förstår vad det betyder i förhållande till andra siffror eller bokstäver, så de kan utmärkt väl jämföra sig med andra, men de förstår inte vad de själva kan eller inte kan. Jag trodde jag var duktig i gympa och matte. Jag hade fått höra hemma att jag dög. Glatt skuttade jag runt i salen i min blå balettdräkt. Ända tills jag fick höra att jag hade den näst sämsta siffran. Ivrigt räknade jag på mammas matkvitton, ända tills jag förstod att jag var nästan sämst i klassen.
Nu går mina barn i en litet modernare skola än vad jag gjorde på 70-talet. Gudskelov. De har en kursplanebok, där de själva och fröken fyller i när de klarat av ytterligare ett moment i matten eller idrotten. När jag kommer på utvecklingssamtal ser jag exakt vilka moment av kursplanen de klarat av eller inte klarat av ännu.
Om mina barn gick i en skola som inte på ett vettigt sätt kan klämma ur sig hur väl mitt barn tillgodogör sig kursplanen, då skulle jag ta mitt barn och fly. Jag har giftiga erfarenheter av konsekvenserna av att få blå dunster slagna i ögonen på sig. Jag får gratulera Johanna till att hennes barn går i en skola som åtminstone vågar sig på att på något konkret sätt följa upp vad barnen faktiskt klarat av. Men en sådan metod kan faktiskt liknas vid det som betygen delvis är tänkta att uppfylla — en återkoppling. Problemet är att vi är rädda för återkopplingar, eftersom de inte alltid är bekväma. Än mer är många av oss rädda för allt som kan skapa det minsta obehag för våra barn.
Obehag är inte farligt. Det som är farligt är den vuxna generationens oförmåga att sätta obehaget i ett sammanhang. Att visa att obehag kan vara en sporre och inte en kvarnsten. Att stödja och uppmuntra istället för att stå handfallen. Vi gör inget bättre genom att överbeskydda.
Jag är osäker på om betyg är svaret. Intressantare är i så fall de frågor som det är tänkt att besvara: Vad gör vi för att fånga upp elever på alla nivåer så att de får den hjälp och de utmaningar de behöver? Och: Hur sporrar vi till bättre prestationer?
Den viktigaste poängen, där jag håller med de som vill ha betyg från första klass, är att flumskolan var helt fel ute. En skola utan krav är bara en förvaring och socialisering av drönare. Ingenting permanentar sociala skillnader så starkt som en skola som inte ställer krav.
Andra bloggar om: Betyg, Folkpartiet, Jan Björklund, Sydsvenskan, Skolpolitik, Politik
Inlägg
17/6 -2007 klockan 21:59
“Den viktigaste poängen, där jag håller med de som vill ha betyg från första klass, är att flumskolan var helt fel ute. En skola utan krav är bara en förvaring och socialisering av drönare. Ingenting permanentar sociala skillnader så starkt som en skola som inte ställer krav.”
Vad är flumskolan? Vem har någonsin sagt att det inte skall ställas några krav? Det är sannerligen en vulgodiskussion.
Det finns, om vi generaliserar, två sorters kunskapsbedömning, Summativ och formativ bedömning. Summativ bedömning missgynnar elever ur arbetarklass och etniska minoriteter, medan dessa är de grupper som tjänar mest på formativ bedömning.
Gissa vilken sorts bedömning alliansen går i bräschen för??
18/6 -2007 klockan 1:15
Problemet är ju att hela alliansen verkar med på projektet, och då är det ju stor risk att det inte blir så värst mycket givande diskussion. Hade något alliansparti varit emot så hade man nog kunnat komma fram till ett mer välutvecklad förslag.
18/6 -2007 klockan 19:10
Varför måste barn i låg ålder nödvändigtvis själva få se sina betyg. Kan man inte tänka sig att betygen enbart används som ett sätt att kommunicera med föräldrar?
20/6 -2007 klockan 1:22
@Björn: Vaddå vem har sagt?
Ingen har någonsin sagt att det inte skall ställas krav. Men det är ungefär lika platt som att påstå att ingen far illa i Sverige bara för att vi har “sociala skyddsnät”…
Flumskolan kommer när man tillåter sig att devalvera såväl lärares status, som utbildning. Vad jag förstår har reparationsarbete pågått de senaste åren för att försöka komma till rätta med de värsta bristerna.
Så sent som för ett drygt decennium sedan så var lärarlinjen på många studieorter ett stående skämt bland andra studenter. Attityden var att det var viktigare att lära sig lära ut hur man lär, än att ha något att lära ut. Kraven som ställdes på de blivande lärarna var rent ut sagt skrattretande, och präglade naturligtvis deras attityder till att i sin tur ställa krav på sina elever.
Flumskolan är extremen av den attityd till utbildning som primärt ser skolan som någon form av social ingenjörskonst. En uppfostringsanstalt för blivande svenska samhällsmedborgare om du så vill.
Flumskolan tenderar betrakta eleven som någon slags beteendevetenskapligt projekt, en produkt. Ett sundare synsätt ser skolan som tjänsteinrättning och eleven som slutkund i brist på bättre ord. Den tjänst som förmedlas är kunskap, såväl infrastruktur som fakta, förståelse, social kunskap och kritiskt tänkande.
Flumskolan präglar medvetet eller omedvetet eleven politiskt. Jag är själv uppvuxen i en vi-lever-i-det-bästa-av-länder-förmedlande skola, där var och varannan lärobok närmast propagandistiskt skulle visa hur överlägset just det svenska systemet var.
Naturligtvis skall skolan ha ett socialiserande inflytande. Men framför allt skall skolan förmedla kunskaper som kan fungera som infrastruktur för det egna livslånga lärandet.
Lärarna i Sydsvenskan-artikeln ovan pratar om att svenska elever trivs bättre i skolan än finska, och frågar vad som är bästa grunden för lärande. Samtidigt ligger finnarna i topp medan Sverige “bara” ligger strax över medel i resultat i internationella undersökningar.
Naturligtvis är det bra om ungarna trivs, jag minns själv de låååånga gäspningar och meningslöshet som präglade delar av min skoltid. Men man måste fortfarande, för att låna från sportspråk, hålla ögonen på bollen utan att för den skull tappa sin markering. Annars blir man världens trevligaste gäng utan några vunna matcher.
Barn tål krav. De kanske inte alltid tycker krav är bekväma, men det betyder inte att de mår bättre utan. Lever inte barnet upp till de krav som ställs, så måste barnet se det.
Uppföljningssamtal är naturligtvis en metod, men den brister om inte alla inblandade är lika goda kommunikatörer. Ge mig ett alternativ till betyg som fyller betygens roll och jag blir överlycklig, men till dess ett bra alternativ finns så är betyg fortfarande det minst dåliga av de alternativ som står till buds.
Slutligen beträffande summativ och formativ bedömning. Jag har själv använt båda i undervisning. Ur min synvinkel kompletterar de varandra: Det ena ger mig och eleven besked om hur arbetet fortlöper och vilka områden vi behöver lägga extra vikt på. Det andra visar att eleven, och därmed indirekt jag, uppnått de kursmål som satts upp. Att säga att summativ tar över är antingen ett väldigt dåligt betyg till lärarna, eller en kraftig underskattning av den process som leder fram till betyget.
24/6 -2007 klockan 1:24
Ber om ursäkt om jag pådyvlade dig något som du inte sagt (angående krav i skolan).
Lärarprogrammet är fortfarande ett skämt på många sätt. Delar av de kurser man läser är så lätta och kräver så löjligt lite att man inte tror att det är sant, åtminstone i Göteborg. Tyvärr.
Dock, anledningen till att det ses som viktigare att lära sig lära ut hur man lär, än att ha något att lära ut, härrör från ett skifte i kunskapssyn. Har skrivit om det här:
http://bjohannesson.blogg.se/1176927208_p_spaning_efter_en_ny.html
24/6 -2007 klockan 1:27
och jag håller med dig, formativ och summativ bedömning måste förmodligen kombineras. formativ bedömning är i mitt tycke det som går bäst i ihop med den nya kunskapssyn/epistemologi som växt fram. därför är jag skeptisk när alliansen vänder åt andra hållet…
24/6 -2007 klockan 10:12
Hej Björn, ursäkta att jag varit lite tyst — arbete, arbete, arbete.
Jag var själv närmast rabiat anhängare av den “nya” kunskapssynen för sisådär femton år sedan. Den slog an en ton i mig då den angrep två problem jag upplevt i min egen skolgång.
Det ena problemet var kontext/sammanhang. Det andra problemet naturligtvis aktualitet, eftersom fakta med några undantag har bäst före datum. Man behöver iofs fakta, men man behöver samtidigt metoderna att uppdatera sin kunskap.
Idag är jag mer balanserad mellan den gamla och den nya kunskapssynen. Jag tror inte man kommer undan den gamla faktanötarskolan helt och hållet, men förståelse och analys är långt viktigare än vad mina lärare någonsin förstod. Vi blir utsatta för så mycket “dålig fakta” idag, att vi måste lära oss sålla och ifrågasätta.
Jag anser dock inte att det motsäger användande av summativ bedömning, däremot kräver det att man även använder normativ bedömning. Allra mest kräver det att man har en vettig kunskapssyn och pedagogik.
28/6 -2007 klockan 22:39
Jag tycker att Johanna Graafs historia är ganska ömklig. Det viktiga i det läget (när barnet får en tvåa) är inte hur barnet reagerar - utan hur föräldrarna reagerar. De måste förklara, hjälpa och uppmuntra. Men visst, det är säkert bättre med lite luddiga samtal. Och jag förstår inte på vilket vis “kursplanboken” skiljer sig från betygen? Uppstår inte ångest hos de som återupprepade gånger inte klarar av en kurs?
Kan det vara så att Johanna Graaf ger mer stöd åt sina barn än vad henner föräldrar gjorde? Det är förmodligen där skon klämmer.
28/6 -2007 klockan 23:43
Curling någon?
29/7 -2007 klockan 21:02
Jag tror att de flesta barn och föräldrar vill ha tidig och tydlig information om hur det går i skolan. Sedan kan vi diskutera HUR denna information ska utformas. Vad jag menar är att siffror eller bokstäver ger en alltför förenklad bild. I det system med kursplaneböcker som finns i mina barns skola så rapporteras på ett mycket tydligt sätt var barnen befinner sig förhållande till kursplanemålen och vad som ev fattas för att nå dit. Då blir det överblickbart. - Här är du nu, hit ska du och så ska vi hjälpas åt för att du ska ta dig dit. Sedan undertecknar barn, föräldrar och lärare gemensamt en handlingsplan. Det systemet tycker jag är bättre och mer utförligt än kodifierade betyg. Lev väl!
30/7 -2007 klockan 3:58
Nja. Vad barn VILL höra är nog att de gör bra ifrån sig, eller helst bäst, oavsett om det stämmer eller inte.
Samma sak gäller troligen väldigt många föräldrar.
Går inte det, så vill man höra att saker är helt OK, under kontroll, under framsteg.
De allra flesta kommer omedvetet lägga mycket energi på att höra det de vill höra.