Anna, som gammal musiker känner jag med dig.

Problemet är att det inte är piraterna, utan musikindustrin som är dina värsta fiender. Hade de hakat på utvecklingen i samma ögonblick fenomen som napster uppstod, skulle de idag ligga i frontlinjen istället för att vara hopplöst förbisprungna. Men i samma ögonblick de valde att nonchalera utvecklingen och försöka stoppa tillbaka kaninen i hatten, så förlorade inte bara de, utan även alla de musiker som fram till dess försökt tjäna pengar på att sälja sin musik på skiva.

Tänk ett steg längre, så förstår du vad jag menar.

Skivan är mer eller mindre död som medium, den kanske har sentimentalt värde men inte mycket mer. Se på mig, som ändå passerat fyrtio. Femtio procent av min musik konsumeras via mobiltelefonen, trettio procent via datorn (eget material eller internetradio), tjugo via TVn, resten är via vanlig CD och radio. Ett mycket bättre medium än CD är för mig en extern hårddisk där jag kan säkerhetskopiera min musik, förutsatt att den inte är DRM-skadad. Lagligt eller ej, så är alla album, såväl CD som vinyl, som jag äger och vill lyssna på nu digitaliserade.

Det lustiga är att jag inte alls har något emot att betala för mig. Tvärtom betalar jag med nöje en summa pengar till den som tillhandahåller låten jag vill ha, såväl som till artisten som skapat den. Men det förstås, vill jag betala för mig så blir jag straffad med sämre kvalitet, sämre urval, problem med säkerhetskopieringen och ofrihet i hur jag kan lyssna — smart affärsplan.

Däri ligger det psykologiska problemet. Inte bara har gratisnedladdningarna bättre kvalitet, urval och användarfrihet — de var också först ut på plan. Dessutom tillhör de inte en industri som på artificiell väg haussat priserna på musik mer eller mindre kontinuerligt under de senaste åttio åren.