Det såg ut att ordna upp sig för skivbranschen i fjol. Omsättningen föll visserligen med 5 procent, men tappet var mindre än på många år. [...]
…Men enligt siffror från branschorganisationen Ifpi som DN Ekonomi tagit del av rasar försäljningen återigen i snabb takt. Under perioden januari-april föll branschens intäkter med hela 15 procent jämfört med samma period i fjol.
Även tillväxten för legal nedladdning har rasat ihop till ynka 13 procent under årets första fyra månader.
- Vi tror att det beror på illegal fildelning, säger Lisa Cronstedt, informationsansvarig för branschorganisationen Ifpi där Grammofonleverantörernas förening ingår.
Analysbolaget Mediavision beräknar att nära 1,4 miljoner svenska bredbandsinnehavare har laddat ned musik under årets första kvartal.Av dessa har en tredjedel (440.000) betalat för musik på nätet. [...]
…Men enligt Daniel Kawasaki, konsult på Mediavision, är piratkopieringen bara en del av förklaringen till skivbranschens kris. Han tror bland annat att den klena tillväxten för legal nedladdning även beror på de olika kopieringsskydden, så kallade DRM (digital rights management), som medföljer legal nedladdning.
DRM är ett fanstyg som ser till att göra musik till en engångsartikel.
Istället för att inbjuda till att lyssna, spara, lyssna igen, förälska sig, lära sig och slutligen mogna med ett album, så blir dina ettor och nollor obrukbara efter ett par kopieringar.
DRM har dessutom den ”förtjusande” egenheten att inte följa en standard, så att något funkar i ett program på din dator innebär inte att det funkar i din mp3-spelare — eller för den delen i din bilstereo, din DVD-spelare, din minnessticka, din mobiltelefon, eller din CD-brännare. Du hindras effektivt från att rent faktiskt köpa musiken, och blir bara en hyrestagare som när som helst kan bli vräkt.
DRM är dessutom en resursfrossare som gör att du får vänta en stund till innan din musikspelare bestämmer sig för att starta låten; som i fallet Vista vingklipper ditt OS; som ibland programmeras av ljusskygga individer som inte drar sig för lösningar som inkräktar på din och dina maskiners integritet; som inte alltid funkar som det skall och som dessutom bara drabbar de som försöker vara lagliga.
De legala fildelningssajterna har dessutom överlag inte bara DRM-skadade musikfiler, själva musiken i filerna är även den långt ifrån optimal — den har bra mycket sämre kvalitet än en hörselskadad gammal musiker som jag är villig att acceptera utan vidare.
Summa summarum så förväntas vi betala bortåt en hundralapp för ett album av skadad engångsmusik. De som flockades till de legala sajterna för två år sedan börjar dra öronen åt sig när de inser att de blir lurade…. igen.
Under de senaste åren har dessutom musikindustrin inte precis gjort sig känd för rim och reson. Tillsammans med film och mjukvaruindustrin har de lobbat igenom Digital Rights Millenium Act, som gör användaren rättslös. De har i ett par fall skickat med ”rootkits” på sina skivor som lagt sig som ”malware” i användarnas datorer. De har schavotterat barn och knappt byxmyndiga tonåringar och kramat ur dem fantasisummor i ”ersättningar” och ”skadestånd”. De har behandlat rättsamhället som en leksak man kan bruka lite som man vill.
De flesta musiklyssnare undrar nog varför de skall betala ur näsan för något som är kass och som kränker deras rättigheter, när de för en spottstyver kan ladda från allofmp3 eller plocka ner helt gratis via p2p?:
Det grundläggande problemet är givetvis ett helt annat – skivindustrin är något så unikt som en hel bransch som bestämt sig för att utse sina kunder till fiender. Med den attityden – att kunden saknar rättigheter och att målet är att med legala medel (inte fungerande konkurrens) krama ur kunderna så mycket pengar som möjligt – kan ingen vara förvånad över att kunderna revolterar.
Kort och gott, om skivindustrin är döende, så har skivindustrin skivindustrin att skylla för den saken. Good riddance.
Andra bloggar om: IFPI, RIAA, Skivbolag, Skivindustrin, Förlust, Nedladdning, Pirater, DRM
Marcus utvecklar numera för Nindev!
4 kommentarer
Huvudet på spiken!
En lagom uppställning av argument emot DRM-skadat material.
Dock så finns det ytterligare ett argument emot DRM. Batterilivslängden i MP3-spelare förkortas med uppemot 25% om man spelar upp DRM-skyddat material jämfört med vanliga MP3-filer.
Undrar varför inte musikindustrin kan ta till sig att allt detta hämmar försäljningen.
Jag håller med dig mycket i det som står skrivet i inlägget.
Men som musiker har man en sjuk frustration när det gäller att producera musik eftersom du inte får ett skit tillbaka. För att få tillbaka någonting så måste du utnyttja det som finns och går att utnyttja.
För mig känns internet som en fiende men ändå en kompis.
Jag vet inte om jag tror på filosofin att om du kan köpa en låt och den inte blir knuten till någon programvara eller något speciellt program utan du är fri till att använda den hur du vill så kommer musikindustrin fungera bättre.
Illegal nerladdning kommer man aldrig ifrån men om det går att köpa en låt som inte är bunden till ett program så kan jag inte säga säkert att det kommer att hjälpa musikindustrin.
Det är en svår nöt att knäcka och de som har musik som sitt levebröd känner sig nog oerhört kluvna. Mycket eftersom man blir bestulen på sin kreativitet.
Jag tycker att itunes och andra sajter, där du kan ladda ner endast låten, är väldigt bra sajter. Det tar sin tid innan en så stor bransch hinner med i downloadens utveckling och det är synd för de som verkligen försöker tillföra lite musik till världen.
Anna, som gammal musiker känner jag med dig.
Problemet är att det inte är piraterna, utan musikindustrin som är dina värsta fiender. Hade de hakat på utvecklingen i samma ögonblick fenomen som napster uppstod, skulle de idag ligga i frontlinjen istället för att vara hopplöst förbisprungna. Men i samma ögonblick de valde att nonchalera utvecklingen och försöka stoppa tillbaka kaninen i hatten, så förlorade inte bara de, utan även alla de musiker som fram till dess försökt tjäna pengar på att sälja sin musik på skiva.
Tänk ett steg längre, så förstår du vad jag menar.
Skivan är mer eller mindre död som medium, den kanske har sentimentalt värde men inte mycket mer. Se på mig, som ändå passerat fyrtio. Femtio procent av min musik konsumeras via mobiltelefonen, trettio procent via datorn (eget material eller internetradio), tjugo via TVn, resten är via vanlig CD och radio. Ett mycket bättre medium än CD är för mig en extern hårddisk där jag kan säkerhetskopiera min musik, förutsatt att den inte är DRM-skadad. Lagligt eller ej, så är alla album, såväl CD som vinyl, som jag äger och vill lyssna på nu digitaliserade.
Det lustiga är att jag inte alls har något emot att betala för mig. Tvärtom betalar jag med nöje en summa pengar till den som tillhandahåller låten jag vill ha, såväl som till artisten som skapat den. Men det förstås, vill jag betala för mig så blir jag straffad med sämre kvalitet, sämre urval, problem med säkerhetskopieringen och ofrihet i hur jag kan lyssna — smart affärsplan.
Däri ligger det psykologiska problemet. Inte bara har gratisnedladdningarna bättre kvalitet, urval och användarfrihet — de var också först ut på plan. Dessutom tillhör de inte en industri som på artificiell väg haussat priserna på musik mer eller mindre kontinuerligt under de senaste åttio åren.