Civilkurage, ungdomar, misshandel och straff

I Metro från den 21/5 kan man läsa om en misshandelsdom som fallit nyligen:

Den fällande domen för misshandeln bottnar i en händelse i juni förra året på en SL-buss mellan Årsta och Västerhaninge.

Paret var på väg hem från Årsta havsbad mot Västerhaninge. 49-åringens sambo vädjade till en ung kvinna att sluta röka men fick då ett knytnävsslag som svar, varpå hennes man lade sig i bråket. Videofilmen från den äldre mannens mobiltelefon visar att fler personer var delaktiga i misshandeln men åklagaren valde att begränsa sig.

Så det som hände var att en ung tjej röker på bussen och blir tillsagd att fimpa. Som svar på tillsägelsen drämmer hon till med knytnäven. Då maken till kvinnan som just fått en snyting blandar sig i så blandar sig den unga tjejens pojkvän i. Det slutar med att han och minst fyra andra ger den fyrtionioårige mannen över hundra slag och sparkar under loppet av åtta minuter:

– Jag förstår fortfarande inte varför jag inte fick fler frakturer och skador, säger 49-åringen som i dag är delvis förlamad.

Pojkvännen, som var mest drivande i misshandeln, var bara sjutton år. Han fick ungdomstjänst som straff för tilltaget.

Troligen det enda som i slutändan såg till att de överhuvudtaget blev fällda, var att en medpassagerare hade sinnesnärvaro nog att ta kort med mobiltelefonen. De dömdes mot sitt nekande. Förutom sjuttonåringen dömdes den rökande flickan och ytterligare en pojke till villkorligt. Flickan har precis överklagat sin villkorliga dom till hovrätten.

Hur kunde det få pågå så länge?

Den första frågan som infinner sig, är hur i hela h-e misshandeln kunde få pågå i åtta minuter? Varför gjorde ingen något alls?

Nu menar jag inte att någon skall resa sig och sätta sig upp mot fem våldsamma ungdomar. Men att inte göra något!

Det skulle räcka med att ringa 112 och sedan tydligt ropa ut att polisen är på väg, ungdomarna skulle få rätt bråttom av misstänker jag.

Varför larmar inte bussföraren? Varför stannar inte han/hon bussen och försöker utnyttja sin position för att lugna ner stämningen?

Varför knackar inte folk på varandra och ställer sig upp som en man och visar att man inte accepterar situationen? Man behöver inte ens vara våldsam, det är bara att visa att man inte sitter stilla och tiger räddhågset.

EN ENDA person gjorde vad som krävdes, och det var mobiltelefonfotografen. Resten satt rädda och förfasade sig, ett klart minusbetyg ifråga om civilkurage.

Misshandel är ett allvarligt brott, utom i Sverige tycks det

Hur kan det urarta så här? Hade det stoppat vid en eller ett par snytingar, så skulle jag kunna förstå om än inte ursäkta. En tidningsartikel säger sällan allt om vad som verkligen hände, och det finns säkert nyanser som förlorats. Men hur kan man slå och sparka om och om igen på någon som är så uppenbart chanslös, oavsett allt annat?

Svaret måtte ligga i en av tre saker: Antingen har man inte något verkligt begrepp om konsekvenserna av en sådan misshandel, som nästan alltid är smått katastrofala. Eller också så är mobbmentaliteten så fullkomligt fördummande att man inte använder något annat än reptilhjärnan överhuvudtaget. Eller, värst av allt, man vet men bryr sig inte.

I det sista fallet så är det närmast sociopatiskt och personen är så farlig för sin omgivning att man inte kan låta det bero. Det krävs behandling, det krävs att personen nås av insikten att andra människor inte bara är pappfigurer som fyller statistroller i deras liv. I de två första fallen finns det hopp.

Men det krävs påföljd för att något skall hända. Det är närmast ett hån mot alla misshandelsoffer att det bara delats ut ungdomstjänst och villkorliga domar. Det säger en del om effektiviteten som straff att en av domarna till och med överklagas. Tjejen delade såvitt jag förstår ut första snytingen — i det läget hade jag tagit mitt straff, varit tacksam för villkorligt, funderat på vad faen jag gjort egentligen och ifrågasatt vilka det är jag umgås med.

Det krävs påföljd för att man skall ha möjlighet att fånga upp ungdomarna och försöka nå dem. Vill man bara se det ur vård snarare än straffsynvinkel så är ungdomstjänst/samhällstjänst en bra lösning. Förutsatt att samhällstjänsten sätter dumsnutarna i kontakt med människor som lider sviterna av misshandel, så att de får se konsekvenserna med egna ögon.

Varför inte en kombination av samhällstjänst och rejäla villkorliga domar? Då skulle man få en rejäl hållhake, så att de sköter sin samhällstjänst. Fasen, det är väl utmärkt att de vet att de åker in på ett år eller två om de nyser utan att säga ursäkta?

Risken med domarna som de ser ut, är att rätten indirekt säger att: ”ni gjorde fel, men det var inte så allvarligt”. Jag tror inte man vinner något på att låsa in tonåringar och slänga nyckeln, men signalerna vi lämnar är jävligt viktiga.

Andra bloggar om: misshandel, våld, mobbmentalitet, brott, straff, ungdomar, samhällstjänst, ungdomstjänst, civilkurage