Vad jag menar är att de tongivande lagren i det socialdemokratiska partiet har “vested interests” i den rådande socialdemokratiska politiken. De kan mycket väl vara medvetna på något plan om att saker måste förändras. Men den medvetenheten översätts inte till konkreta insikter om förändringsbehov inom deras egna områden. I min bransch talar man mycket om förmågan “to kill your darlings”, att släppa sina älsklingsidéer. Motsatsen är att försöka tvinga med dem även när de inte fungerar, ungefär som en fyrkantig bult i ett runt hål.

Klart som fasen att alla partier som försökt sig på förändringar får en reaktionsfas som brev på posten. Det gäller även centern, precis som du påpekar. Den kritiska måttstocken på hur lyckat förändringsarbetet varit är förmågan att motstå reaktionen.

Dessa kan istället omprofilera sig gång på gång, men det ideologiska stoffet kan nog bara sägas ha förändrats nämnvärt för centern, och då bara under det senaste knappa decenniet. Det håller ju inte att vara bondeförbundare längre, om man vill ha politiskt inflytande, och de fåtal bönder som alltjämt finns kvar i väljarbasen blir alltmer lika vilka småföretagare som helst… I något mindre utsträckning är detta samma slags utveckling som vänsterpartiet sett - arbetaren är också en krympande väljarkår, och därför gjordes ambitiösa (och lyckosamma) försök med att förändra ideologin under 90-talet. Den backlash som kom med Ohly kan beskrivas som den typiska reaktionära fasen, som de flesta organisationer i utveckling genomgår. (Börje Hörnlunds debattartikel i dagens DN kan kanske antyda vad som väntar centern!)

Jag tror att du egentligen pratar om det hegemoniska greppet om retoriken - problemformuleringsprivilegiet - än den faktiska politiken, när du beskriver sossarnas “konservatism”. Nya moderater är i jämförelse med det gamla Högerpartiet inte mer förändrade än dagens sossar är jämfört med säg 30-talets.

Vad vi ser just nu är Mona Sahlins misslyckande att på några få månader ställa om kursen för Sveriges största parti… Jag tror inte hon kommer att lyckas öht, men det är en annan historia. Rätt är alltså att sossarna inte förmedlar några signaler om nytänkande. Fel är att antyda att detta är reaktionism, och olyckligt att blanda samman med konservatism - som alldeles för sällan tas på allvar som en egen ideologi.

Konservatism kan vara många saker. I det här fallet pratar jag dock om oförmågan till förändring eller ens omvärdering av vedertagna “sanningar” och särintressen.

Jämför moderaternas nya giv, där de väger nya förslag på jobblinjevågen. Tidigare har det pratat skattesänkningar av liberala frihetsskäl: var och en skall bestämma över sina egna pengar typ. Nu är reformer och skattesänkningar primärt motiverade av i vilken mån de kan förbättra företagsamhet och arbetsmarknad. Från liberalkonservativa till socialliberala.

Fastighetsskatten är faktiskt ett undantag, som därför sticker ut från hela programmet. Det är väl därför Borg inte är hundraprocentigt positiv. Jag tycker ändå att det är rätt, av rättfärdighetsskäl: Skatter skall inte vara arbiträra, utan följa förutsägbara principer.

Det är gemensamt för alla allianspartier att de ifrågasatt sina tidigare sanningar. Moderaterna pratar arbetslinje, Centern har tydligare blivit liberaler, Folkpartiet försöker göra upp med “snällismen” och Kristdemokraterna försöker göra upp med sin religiösa ytterlighetsfalang. Alla har inte lyckats, och de är inte färdiga, men de försöker förändra sig.

Till och med miljöpartiet har försökt få bukt med de största tokigheterna, och vänsterpartiet har åtminstone försökt göra upp med kommunismen — även om jag inte tycker man lyckats helt.

När kommer socialdemokraterna göra upp med sina fackliga särintressen? När kommer de göra upp med det myrdalska arvet?

Skillnaden om alliansen gör en “återställare på återställaren” är att den linje som förs nu är förhållandevis ny för svensk politik. Trots det skulle jag räkna den som konservativ om den inte baserades på den faktiska verkligheten den dag förändringarna skall genomföras.

Att socialdemokraterna har det kollektiva ansvaret som bärande princip är okej — det är deras ideologi. Att de redan nu lovar saker utan att ha verklighetskontakt verkar snarast larvigt. Att de använder klasskampsretorik även när de föreslår förändringar som inte har något med låginkomsttagare att göra verkar närmast oärligt.

1. Är konservatism bara att vara reaktionär?

2. Om sossarna kör återställare efter 2010, men en ny högerallians tar makten 2014 och återställer till 2009 års utgångspunkt - är de också reaktionära/konservativa då?

Annars håller jag med om analysen av sossarnas oförmåga att se framåt, dock vare sig om problemformuelringen eller vilka åtgärder som nödvändiga…