Mona Sahlin började nästan göra mig såväl nyfiken som orolig. Hon kom med tydliga signaler att det var dags för omvärdering av gamla sanningar. Återställare var inte självklara, skattehöjningar var det för tidigt att diskutera innan man såg läget 2010 etcetera.
Tyvärr för Mona, så har hon tagit över en av de mest konservativa riktningarna som existerar i svensk politik. Det är en rörelse som utnämnde ett helt segment i partitoppen till ”kanslihushögern” därför att de hade mage att åtminstone försöka ta verkligheten med i sina beräkningar.
Följdriktigt så har Mona fått backa på punkt efter punkt. Hon har tydligen tagits i örat av både den ena och den andra. Eller också har hon villigt spelat med, vilket gör tidigare uttalanden till så mycket munväder.
Resultatet är i alla fall att den förut frånvarande socialdemokratiska politiken nu fyllts ut med:
- Återinförande av stopplagen
- Återställare av a-kassan, plus höjning av taket till förmån för alla höginkomsttagare
- Återinförande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt
- Kanske till och med återinföra värnskatten när den nu avskaffas.
Men är sossarnas ”politik” smart?
Förutom några få ideologiskt renläriga vänsteraktivister, och de som själva inte kommit i kontakt med privata vårdgivare, så är det nog väldigt få som kommer att jubla över en ny stopplag. Breddningen av konkurrensen har redan enligt egen erfarenhet ökat kvalitet och kortat köer där den förekommit. De som jobbar inom vården lär jubla allra minst, när de nu återligen inte har något val alls av arbetsgivare.
Alla de som går till jobbet och betalar för a-kassan, men som inte har 25000 i lön, kommer nog bli lite fundersamma över att andra kan låta bli att jobba alls och ändå få bättre betalt än de själva.
Förmögenhetsskatten har alltid varit en marginell inkomst för staten, men har samtidigt så kraftigt negativa konsekvenser för företagsamhet och investeringar, att det är direkt idiotiskt om ideologin skall få gå före sunt förnuft. Jag misstänker att lite statistik lagom till nästa val kan visa hur spåndumt ett återinförande skulle vara.
Fastighetsskatten må vara ”fördelningspolitiskt riktig”, men få skatter är så ökända för att ställa folk i fullkomligt absurda ekonomiska situationer. Är det rimligt att DIN skatt skall påverkas av hur kapitalstarka dina blivande grannar är? Är det rimligt att din skatt skall påverkas av hur åtråvärt området där din familj bott i generationer är för turister?
Värnskatten slutligen är en av alla dessa ”tillfälliga” skatter som blivit allt annat än tillfälliga. Momsen är resultatet av en annan. Tillfälliga skatter skall vara tillfälliga, annars blir skattesystemet snabbt både oöverskådligt och orättfärdigt. Dessutom innebär permanentade ”tillfälliga” skatter att det inte finns något mer att ta ut när det verkligen behövs.
Allt det här är saker som fler än man tror förstår, om de tar sig tid att tänka efter. Att Sifo nu visar en tillbakagång för socialdemokraterna jämfört med tidigare något märkliga mätningar är inte förvånande. Man skall verkligen inte dra för stora växlingar på siffrorna, de är knappast ett stalltips att satsa farmen på. Men jag tror ändå att socialdemokratins smekmånad i opinionen är på väg mot sitt slut.
Det skall bli oerhört intressant att se SCB:s undersökning, den är betydligt säkrare:
Inom kort kommer SCB:s stora mätning och den kommer att ha ca 20.000 intervjuade. Det är en stor och tung mätning, och jag tror att den kommer att visa en betryggande övervikt för sossarna den också. Skälet till den övervikten är som jag nämnde ovan, och att oppositionen alltid får ett uppsving efter ett val. Samma sak hände med Bo Lundgrens moderaterna efter katastrofvalet.
SCB:s mätning är värd att ta på allvar – men småinstitutens är det inte. De är för små, de är för spretiga, och deras metoder är ofta inte klarlagda.
Vill sossarna fortsätta ta poäng i längden, så behöver de bli av med sin reaktionära hållning. Same old, same old funkar inte i längden när same old, same old är det som landat oss här. Jag pratar om ett stort utanförskap, en katastrofal integration, ett enormt skattetryck, ett företagsklimat endast inriktat på stordrift och en generell stagnation.
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Förnyelse, Stagnation, Konservatism, Vänsterreaktionärer, Traditionalism, Skattetryck, Återställare, Stopplag, Fastighetsskatt, Förmögenhetsskatt, Värnskatt, Opinionsunderökningar
4 kommentarer
Jag undrar två saker härvidlag:
Är konservatism bara att vara reaktionär?
Om sossarna kör återställare efter 2010, men en ny högerallians tar makten 2014 och återställer till 2009 års utgångspunkt – är de också reaktionära/konservativa då?
Annars håller jag med om analysen av sossarnas oförmåga att se framåt, dock vare sig om problemformuelringen eller vilka åtgärder som nödvändiga…
Att vi inte håller med varandra om vilka åtgärder som krävs är väl inte att förvånas över…
Konservatism kan vara många saker. I det här fallet pratar jag dock om oförmågan till förändring eller ens omvärdering av vedertagna ”sanningar” och särintressen.
Jämför moderaternas nya giv, där de väger nya förslag på jobblinjevågen. Tidigare har det pratat skattesänkningar av liberala frihetsskäl: var och en skall bestämma över sina egna pengar typ. Nu är reformer och skattesänkningar primärt motiverade av i vilken mån de kan förbättra företagsamhet och arbetsmarknad. Från liberalkonservativa till socialliberala.
Fastighetsskatten är faktiskt ett undantag, som därför sticker ut från hela programmet. Det är väl därför Borg inte är hundraprocentigt positiv. Jag tycker ändå att det är rätt, av rättfärdighetsskäl: Skatter skall inte vara arbiträra, utan följa förutsägbara principer.
Det är gemensamt för alla allianspartier att de ifrågasatt sina tidigare sanningar. Moderaterna pratar arbetslinje, Centern har tydligare blivit liberaler, Folkpartiet försöker göra upp med ”snällismen” och Kristdemokraterna försöker göra upp med sin religiösa ytterlighetsfalang. Alla har inte lyckats, och de är inte färdiga, men de försöker förändra sig.
Till och med miljöpartiet har försökt få bukt med de största tokigheterna, och vänsterpartiet har åtminstone försökt göra upp med kommunismen — även om jag inte tycker man lyckats helt.
När kommer socialdemokraterna göra upp med sina fackliga särintressen? När kommer de göra upp med det myrdalska arvet?
Skillnaden om alliansen gör en ”återställare på återställaren” är att den linje som förs nu är förhållandevis ny för svensk politik. Trots det skulle jag räkna den som konservativ om den inte baserades på den faktiska verkligheten den dag förändringarna skall genomföras.
Att socialdemokraterna har det kollektiva ansvaret som bärande princip är okej — det är deras ideologi. Att de redan nu lovar saker utan att ha verklighetskontakt verkar snarast larvigt. Att de använder klasskampsretorik även när de föreslår förändringar som inte har något med låginkomsttagare att göra verkar närmast oärligt.
Av nödvändigheter som en samhällsvetare säkert förklarar bättre än jag, är det moderaterna och sossarna, de största partierna på var sin sida om oppositionslinjen, som i modern (50 år) tid har förändrat sitt ideologiska innehåll allra mest. De måste hela tiden vara just verklighetsförankrade, till skillnad från ”småpartierna” v, mp, c, fp, kd.
Dessa kan istället omprofilera sig gång på gång, men det ideologiska stoffet kan nog bara sägas ha förändrats nämnvärt för centern, och då bara under det senaste knappa decenniet. Det håller ju inte att vara bondeförbundare längre, om man vill ha politiskt inflytande, och de fåtal bönder som alltjämt finns kvar i väljarbasen blir alltmer lika vilka småföretagare som helst… I något mindre utsträckning är detta samma slags utveckling som vänsterpartiet sett – arbetaren är också en krympande väljarkår, och därför gjordes ambitiösa (och lyckosamma) försök med att förändra ideologin under 90-talet. Den backlash som kom med Ohly kan beskrivas som den typiska reaktionära fasen, som de flesta organisationer i utveckling genomgår. (Börje Hörnlunds debattartikel i dagens DN kan kanske antyda vad som väntar centern!)
Jag tror att du egentligen pratar om det hegemoniska greppet om retoriken – problemformuleringsprivilegiet – än den faktiska politiken, när du beskriver sossarnas ”konservatism”. Nya moderater är i jämförelse med det gamla Högerpartiet inte mer förändrade än dagens sossar är jämfört med säg 30-talets.
Vad vi ser just nu är Mona Sahlins misslyckande att på några få månader ställa om kursen för Sveriges största parti… Jag tror inte hon kommer att lyckas öht, men det är en annan historia. Rätt är alltså att sossarna inte förmedlar några signaler om nytänkande. Fel är att antyda att detta är reaktionism, och olyckligt att blanda samman med konservatism – som alldeles för sällan tas på allvar som en egen ideologi.
Bara för att vara tydlig, så menade jag inte konservatism som ideologi.
Vad jag menar är att de tongivande lagren i det socialdemokratiska partiet har ”vested interests” i den rådande socialdemokratiska politiken. De kan mycket väl vara medvetna på något plan om att saker måste förändras. Men den medvetenheten översätts inte till konkreta insikter om förändringsbehov inom deras egna områden. I min bransch talar man mycket om förmågan ”to kill your darlings”, att släppa sina älsklingsidéer. Motsatsen är att försöka tvinga med dem även när de inte fungerar, ungefär som en fyrkantig bult i ett runt hål.
Klart som fasen att alla partier som försökt sig på förändringar får en reaktionsfas som brev på posten. Det gäller även centern, precis som du påpekar. Den kritiska måttstocken på hur lyckat förändringsarbetet varit är förmågan att motstå reaktionen.