Dagens nyheter presenterar en sammanställning av Temoundersökningar för en längre period, och kommer fram till att sossarna vunnit tio procent på regeringen:
Det gör att ”vänsterblocket” i ett normalt vänsterfäste som Norrland i dag har ett övertag med hela 70-30. I Västsverige, där de borgerliga var i majoritet i valet, är oppositionens försprång i dag 55-40. Och i Stockholmsregionen, där de borgerliga hade en stor majoritet på cirka 65-35 efter valet, är det nu nästan jämnt skägg mellan blocken.
I den politiska debatten har den borgerliga regeringen anklagats för att öka klyftorna i landet och främst gynna de rika. Men mätningarna visar på att det varit en protestvåg som gått i samma riktning och varit i stort sett lika stark över hela landet.
Anti-opposition har en intressant vinkel på utvecklingen:
Temo ringer upp folk mitt på dagen då endast en liten grupp med människor har möjlighet att vara hemma och svara i telefonen. Denna grupp som är hemma mitt på dagen, mitt under brinnande högkonjunktur har vänstersympatier. DET visar Temos undersökning med stor tydlighet.
Ett annat opinionsundersökningsföretag är SKOP. De kör med öppna kort i sina undersökningar och ringer upp och intervjuar folk på kvällen istället. Deras resultat är mindre sensationellt.
SKOP får fram ett resultat som är snarlikt valresultatet hösten 2006.
Så när man ringer upp folk på kvällen så har i stort sett ingenting har hänt med opinionen sedan hösten 2006. Om man ringer upp på dagen så har socialdemokraterna snart egen majoritet.
Det säger ju en hel del om problemet med Temos undersökningar. Ett annat problem noteras av Björn på bloggen bent:
Ovanstående bild visar faktiskt detta. Jämför kurvorna för de andra partierna med sossarna. Sossarna borde ta den kurvan som djupt problematisk, därför att den sticker ut för mycket från trenden. Allianspartierna minskar inte tillräckligt för att förklara kurvan. Vad är det då som händer? Det är soffliggarna som uttalar sig, och sossarna får gärna förlita sig på de som inte går och röstar när det väl gäller.
Han noterar också att med ett urval på mellan 1700 och 2200 så finns många felkällor. SKOPs mätningar är inte heller tillnärmelsevis lika dramatiska som TEMOs.
Ändå är jag inte förvånad.
Henrik Sjöholm sätter fingret på problematiken:
Jag har alltid imponerats av Socialdemokraternas förmåga att suga maximal uppmärksamhet ur enskilda sakfrågor, som maxtaxan. Man pratar i månader (ja, i år) om att den ska genomföras. Varje utredning blir en särskild nyhet. När den genomförs görs det under pompa och ståt. Och inför nästa val slår man sig för bröstet och talar om vad man gjort och hur man vill gå vidare. Jag sympatiserar inte särskilt mycket med socialdemokratisk politik, men som propagandamaskin måste man imponeras.
Det som hände innan senaste valet, var ett trendbrott i svensk politik. För en gångs skull var det de borgerliga som satte agendan och kommunicerade med ord som de flesta förstod och kände igen sig i. Alla höll för den skull inte med, men från propagandistiska UFOn utvecklades de borgerliga till kommunikativa genier. Socialdemokraterna blev helt tagna på sängen av den borgerliga enigheten och pragmatismen som tillät att man ”höll ögonen på bollen”.
Faktum att många borgerliga kärnväljare kände sig en aning förbluffade och till och med oroliga. Många är väldigt principfasta och röstar av övertygelse inte för plånbokens förtjockande. De undrade om budskapet skulle bli så urvattnat att meningen med att rösta borgerligt försvann? Delvis fick de rätt, då till och med moderaterna började värna om i grunden socialdemokratiska företeelser. Ändå var det kanske värt det, eftersom det gav ett förhållandevis brett folkligt stöd för en politik som i alla fall hade näsan vänd åt rätt håll.
Kommunikation måste ske även när det inte är valår
Att alliansregeringen haft mycket att göra efter valsegern säger väl sig självt. Men det har även inträtt en slags lojhet kring folkopinionen, där man förlitar sig på det mandat man fått och tror sig ha hur gott om tid som helst att förnya det inför nästa val. Man har också genomfört ett antal reformer som strängt taget är nödvändiga, men som väldigt lätt kan användas som slagträ i en ”högervridningsdebatt”.
Jag tror att alliansen knappast har råd att vänta till 2009 med att börja kommunicera igen. De kan inte låta oppositionen skaffa sig tolkningsföreträde under så lång tid. Istället måste man bli oerhört mycket tydligare i vad man gör och varför. Att det redan förklarats en gång innan valet räcker inte — det måste förklaras igen och sättas i ett sammanhang.
Samtidigt måste man tydligt visa att socialdemokraterna inte har någon politik att tala om. Man måste tydligt visa att de få konkreta utspel de kommit med sen partiledarbytet, knappast har något med ”värnandet om de svaga” att göra. Annars kommer man få en väldig uppförsbacke när det väl är dags att försöka ta kontroll över debatten.
Om man inte tar tag i problemet är risken överhängande att något av de mindre allianspartierna får panik över opinionssiffrorna och börjar göra utspel som knappast gynnar alliansen.
Andra bloggar om: TEMO, SKOP, opinionsundersökningar, socialdemokraterna, oppositionen, alliansen, kommunikation, tolkningsföreträde, utspel
En kommentar
Tänkvärt inlägg i din trackback Björn, det är delvis där problemet ligger. Alliansen är väldigt dåliga på att tala med folk på ett icke-tekniskt plan.
Kanske är det också så att Maud där är alliansens hopp, eftersom hon oftast faktiskt använder ett språk och ett sätt att uttrycka sig som folk förstår.
En trackback
[...] Henrik Sjöholm tar på sin alltid intressanta blogg upp en intressant aspekt av alliansens kommunikation gentemot väljarna med anledning av den där märkliga Synovate Temo-mätningen som publicerades i Dagens Nyheter idag. [...]